Korpen

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömda,
bakom seklers förlåt gömda tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på dörren,
något pickade på dörren, ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt ut ur mitt drömmeri:
 "Nå stig in! Vem söker ni?"

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör det viner i det tunga draperi!
Och vad annat för mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
 "Stig då in! Vem söker ni?"

 Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: "Ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli."
- Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
 Endast skuggors feeri.

 Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
"Leonor!" det viska hördes... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
 Jag och ekot, endast vi.

 Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, i tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
 var -- en vind som flög förbi!

 Ha då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar
-- ståtlig fågel! mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen fullt så hemmastadd och fri
 som i skogens sceneri.

 Vad? Jag tror hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
 Korpen svarade: Förbi.

 Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara;
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla männskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

 Korpen som alltjämt vill tjäna till en hjälmkam åt Atena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han.
-- "Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi",
så jag sade: "När är stunden, då vi skiljas även vi?"
 Korpen sade då: Förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi
-- att hans sång, den brustna, ljöde i ett enda hjärteskri:
 Förbi, förbi!

 Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
 detta hesa rop: Förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar -- hu han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftingar uti.
Ack, den tid, då henns huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri?
Korpen ropade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
slungad hit av männskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider -- säg vad änden månne bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: Förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel kanske satan,
säg du bud från männskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: Förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: Förbi!

Vingen ej han röra gitter; -- kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: Förbi, förbi!

E A Poe:

Alt övers (ur tidningen Budkaflen 8 april 1893):

I den dystra midnattsstunden 

satt jag, vid min möda bunden, 

bläddrande i mången gammal 

sägen, som man sällan ser, 

då jag, halvt i sömnen fången, 

trött av dagen som så mången,

tyckte mig förnimma gången 

utav någon. Och vad mer? 

Jo, en dov och sakta knackning 

utanför på dörren sker - 

endast det och intet mer. 

Ah, rätt troget än jag minnes 

hur jag kände mig till sinnes, 

när i golvet kolens skuggor 

spöklikt föllo för mig ner. 

Lång var ännu natten. Ringa 

var den tröst jag kunde tvinga 

av lektyren, vilken inga 

spår av svunna själar ser. 

H o n, Lenore, den undersköna, 

nu i himmelen sig ter, 

men på jorden aldrig mer. 

Hemskt och envist sidenfraset 

hördes tätt vid fönsterglaset, 

och min själ av fasor fylldes, 

först blott en, men sedan fler, 

vadan jag nu, för att stilla 

hjärtats kval och ur min villa 

föra fantasien, illa 

jagad, sade: "Någon ber 

mig att öppna dörren, någon 

sent fördröjd mig endast ber 

öppna dörren - intet mer". 

I ett ögonblick jag hade 

mig bemannat och jag sade: 

"Om förlåtelse, min kära 

herre eller fru jag ber. 

Jag satt nickande och tömde 

sömnens ljuva dryck och glömde 

livets sorger och mig drömde 

lycklig, när ni kom. Jag ber 

om förlåtelse"… Så öppnas 

dörren. Där sig endast ter 

kolsvart mörker - intet mer. 

In i mörkrets schakter skickar 

jag nu mina vilda blickar 

drömmande om ting, som solen 

i sitt kretslopp aldrig ser. 

Men av intet lugnet störes, 

ej det minsta stoftgrand höres. 

Blott ett ord, L e n o r e, ej fler. 

Det var mitt. Och stilla susar 

genom hjärtats rymder ner 

återljudet - intet mer. 

Lågor i min själ jag kände 

när tillbaka jag mig vände, 

då igen en knackning kom på 

samma mystiska maner. 

Ack, jag tänkte, mörk i hågen, 

månne det kan vara någon, 

utanför vid fönsterbågen 

som mig denna oro ger. 

Stilla nu, mitt hjärta! Hela 

hemligheten re´n jag ser. 

Det är vinden - intet mer. 

Upp slogs luckan. Allting tiger, 

men så djärvt och ståtligt stiger 

in en korp och gör sin vandring 

genom rummet upp och ner. 

Ingen hälsning utav vingen, 

ingen bugning gör han, ingen 

blick han ägnar mig och tingen 

i mitt rum, slår bort sig ner 

på min Pallasbild vid dörren, 

slår sig mycket värdigt ner 

där och tiger, intet mer. 

När hans allvarsamma öga 

mötte mitt, då föll till föga 

allt m i t t allvar, ty så löjlig 

synes han nu, att jag ler. 

"Väl har du ditt väsen ansat", 

sa jag, "och du för dig sansat, 

men som korp har du ej dansat 

upp från underjordens sfer. 

Säg mig fågel, vad du heter 

där i underjordens sfer?" 

Korpen sade: "Aldrig mer". 

Jag var storligen förvånad 

när med stämma, tydligt lånad 

för momangen, gästen detta 

dystra, dunkla svar mig ger. 

Ty var det väl här i livet 

någonsin en mänska givet 

se en korp (och ej med rivet 

öga) slå sig stilla ner 

på en Pallasbild av marmor - 

slå sig obesvärat ner 

och sig kalla Aldrig mer? 

Ej ett enda ord han lade 

till de två, vari han hade 

sänkt sin hela själ lik den, som 

i en suck om lisa ber. 

Intet annat ljud jag hörde, 

ej en fjäder korpen rörde, 

förrän själv jag tystna´n störde 

med ett mummel: "Många fler 

vänner ha mig svikit: han mig 

re´n i morgon överger". 

Korpen sade: "Aldrig mer". 

Ah, jag tänkte, se´n hans stämma 

tystnat, han har lärt sig hemma 

dessa ord, som är hans enda, 

stackars korp, han vet ej fler! 

Någon djupt förtvivlad kvinna, 

som sitt sista hopp sett svinna 

har till slut ej kunnat finna 

annat uttryck eller fler, 

har ej som hoppets svansång 

funnit andra eller fler 

än de orden: "Aldrig mer". 

Åter åt hans later log jag 

i min själ, och därpå drog jag 

fram min länstol, vari lugnt jag 

slog mig filosofiskt ner. 

Börjar jag så grubbla, tänka 

och vid tanke tanke länka 

och i forskningar mig sänka 

över korpen, som jag ser, 

över vad den mörka, dystra, 

bistra korpen, som jag ser, 

mente med sitt: Aldrig mer. 

Där jag satt för att till rätta 

komma med mig själv och detta, 

medan korpens eldsblick gick en 

låga lik till hjärtat ner, 

där mitt trötta huvud slöt sig 

tätt till kudden, varpå göt sig 

lampans stråle, vilken bröt sig 

då den föll på purpurn ner, 

sammetspurpur, varpå h o n, som 

blickar från sin himmel ner, 

skall sig luta - aldrig mer. 

Tyckte jag så rummet fyllas 

utav dofter och förgyllas 

med en härlig glans, som kom, o 

Herrans heliga, från er. 

Mig eländige är givet 

att, som i min själ stod skrivet, 

blicka in i andelivet - 

det är balsam Gud mig ger, 

himmelsk dryck för själen. Töm den! 

Tänk nu på Lenore ej mer! 

Korpen sade: "Aldrig mer". 

Fågel eller djävul, vad du 

nu än är, profetiskt kvad du! 

Vid det stjärnvalv, som oss sluter,

vid den Gud, som jag tillber, 

säg min själ, så tryckt av nöden 

här bland jordens mörka öden, 

om jag en gång efter döden 

henne, h e n n e återser, 

om en mö, Lenore hon heter, 

jag där ovan återser? 

Korpen sade: "Aldrig mer". 

Vore detta ord ditt sista, 

fågel eller djävul! Mista 

skall du lugnet! Ut i stormen! 

Bort till Plutos rike ner! 

Fly ifrån mitt rum och sinne, 

lämna ej en fjäder inne, 

såsom ett helvetiskt minne 

av din lögn! Stig ner, stig ner! 

Ryck din klo utur mitt hjärta, 

stig från Pallasbilden ner! 

Korpen sade: "Aldrig mer". 

Och ännu den korpen gitter

ej sig röra där den sitter 

som en ond demon och drömmer 

om vad hemskt i livet sker. 

Lampans glans hans bild begjuter, 

men till golvet själv han skjuter 

skuggan, som min själ omsluter, 

korpens skugga kastad ner: 

och utur den skuggan, kastad 

som en dom i livet ner, 

stiger själen aldrig mer.

Moraliskt menageri

En bok med teckningar av djuren  

åt barnet plär till julklapp ges.  

En bilderbok är ock naturen,  

som väl förtjänar att beses,  

näst ordet, som, från himlet givet,  

är på de helga bladen skrivet.  

Det först om Skaparn vittne bär, 

och se’n för oss en spegel är.   

Men, när det visar vad dig felar, 

förgät ej, att du upprätt står  

och ser åt himlen, fast du delar  

med djuret stoftet, där du går.  

Erkänn vad över dem dig höjer  

i ditt förnuft, ditt fria val.  

Men re’n din hand, din tunga röjer,  

att du ej hör till deras tal. 

Det sägs, men knappt är det en tanke värt, 

att mänskosläktet i sin barndom lärt 

av bi och myra sig i samfund trygga, 

av spindeln spinna och av bävern bygga.

Ja, seglingskonsten vore blott ett lån  

av ekorrns mod, som färdas på en spån,

med svansen upp i vädret, över sundet.

Det sanna är, att ej av drifter bundet,  

som leda djuren, människans förnuft  

har icke endast dem men eld och luft  

och vatten tämt. De idrotter, hon övar,  

hon lärt av Skaparn själv. Ju mer hon prövar 

vad den Allvise i sitt verk har lagt, 

dess större blir ock hennes konst och makt. 

Så är hon herre över krafter vorden, 

som förr ej nämnts, ej anats ens, på jorden, 

men nu, då vetenskapen dagligen

uppbryter nya lås i skapelsen, 

ur dem stått upp att tjänsteandar vara 

för människan till verk så underbara, 

som de av ångan drivna och vad mer 

ett trollskap likt och dock naturligt sker.

Men fast ej människan av djuren lärde 

vad henne ger sitt välde och sitt värde 

och, fast hon, skild från dem, en lämning har 

av sin förspillda höghet ännu kvar, 

ses dock en del av dem i sina seder

avspegla oss, just icke till vår heder; 

men andra visa, även till vår blygd, 

en egenskap, som brister oss, en dygd. 

Så aktom då, vad lärdom oss naturen, 

ej fabeln endast, ger igenom djuren.

FÖRSTA FLOCKEN

Kom! ropar Myran i sin stack, kom hit!  

Och lär av mig ordentlighet och flit. 

Men hellre som en Mygga än en myra 

du lever, yngling, i din sinnesyra.  

Det tycks väl vara ett behagligt liv,  

som mygget för. Ett nöjsamt tidsfördriv  

är sång och dans. Men mitt i sommarvärmen 

en väderfläkt förskingrar hela svärmen;

och mången, när som bäst han njuta skall,

knäppt av ett finger ligger knall och fall.

De trevna myror däremot, ej störda  

av vad dem möter, vandra med sin börda

sin väg rätt fram och få i tryggad ro 

än över vintern i sin fristad bo. 

Vad blir ditt slut, du rumlare, som löper

från halvgjort arbete och vettlöst köper

för bröd åt dina barn, de bleka små, 

ett gift, som gör att du ej mer kan stå?  

Du ärnar hem, men faller i ett dike.  

På vägen bredvid dig din vackra like

Tordyveln vältrar sig. – Dock se, han är  

på vingar åter, då du ligger där 

till ljusa dagen; eller väcks törhända  

ej livet mer i ditt av giftet brända, 

förtärda blod. Du var dock, även du,  

Guds återlösta barn. Vad är du nu?  

Lär dig en Geting från en Humla skilja,  

och bliv ej vän av alla, som det vilja. 

Sky dem, som visa mannamod med kiv, 

beredda för ett ord att dra sin kniv. 

Att vara sällskapslik må vackert vara. 

Men se på marken där en samlad skara 

av dessa grå småfåglar, som bli kvar 

vid mänskors boning än i vinterns dar. 

Kring korn, som fallit ur ett lass, vad gamman,  

vad tävlan, som dem drar alltmer tillsamman! 

Men nu ett limspö lockar till sig en: 

han fastnar, skriker, och en annan re’n 

är vid hans sida. Inom kort de alla,  

en efter annan, flyga dit och falla 

i samma ofärd. Jägarn med ett fång 

i säck dem föser alla på en gång.  

Väl är det skönt, om för en vän i nöden 

du vågar allt och trotsar själva döden, 

men undvik broderskap i last och blygd:

blott genom vänskap föll så mången dygd.

De, som i början blott till lust sig sälla,

förena sig till slut att brott tillställa, 

de gå till rån och mord med samfällt råd,

som Vargar följas åt till sina dåd. 

Men sårad varg uppätes av de andra; 

så även skälmar svikas av varandra.

Därför ock många likna Räv och Lo, 

som blott sig själva och sin illist tro.  

Sin boning Grävlingen i ordning äger  

och går att hämta mossa på sitt läger, 

där han vill lägga sig till vinterro. 

Men rävens konst tillägnar sig hans bo. 

Vad styggt han gör att honom dä’n fördriva

må jägarn, som det vet, för dig beskriva.

Men mången ärlig man på lika sätt  

berövas gård och grund mot lag och rätt. 

Se Spindelns fina nät, som flugor fångar; 

dylika snaror äro rättegångar. 

Lid hellre en förlust, än att du ger

lagvrängarn två, ja fyra gånger mer. 

Hos Korpen och hans släkt rår tjuv-okynnet: 

men gåtlikt är hos dem det egna lynnet  

att åtrå guld och silver och det hem 

i nästet bära utan gagn för dem.  

Vem har ej hört om Skatan, i vars gömma

det stulna fanns, då man höll på att döma

till döden pigan, som oskyldig var? 

En sådan lystnad, som ock Råkan har 

så väl som Kråkan, hur skall den förklaras,

om ej som varning, att vi må bevaras 

för galenskapen hos en girigbuk, 

som av sin kära skatt gör intet bruk? 

Se till, att du ej själv din heder fläckar.

Men bry dig ej om smädelystna gäckar.

Spyflugor heta de och det med skäl. 

Men du, så prydlig och så led likväl,

påflugna Broms, som ej blott oxen plågar

och kon, men hästen själv anfäkta vågar,

en fläkt utav hans svans är allt det svar, 

som av hans stolthet du att vänta har.  

Flyg in i vagnen, där en herre sitter, 

som ej sitt tjocka huvud vända gitter  

att se sig kring i landet, där han far.  

Bit honom vackert; märk vad hull han har.

I utsökt val av viner och av rätter  

han all sin omsorg, all sin ära sätter.  

Nu vid en gård han bjuder göra halt.  

Han vill bese en stor och präktig Galt.

Högt sin beundran kännaren förklarar;

och den berömde med en grymtning svarar. 

Hans mening är (ty vid en ho han står  

och slukar drank): gutår, kamrat, gutår. 

Men på hans Hästar av det fulla blodet  

är svansen stympad. Ve, det grymma modet! 

Likväl behåller än det vackra djur 

sin ädla art, sin ståtliga figur, 

stolt under sadeln och för lass ihärdigt, 

i lustfärd muntert och till krigsdans färdigt. 

Så, fastän illa lönt, ja, höljd med blygd, 

sig själv dock trogen är den sanna dygd. 

Allt gagnar hos de djur, som under vården 

av mänskan stå och, vilande i gården, 

idissla vad de mejat ha i fält, 

allt med ett ord. Så Guds försyn det ställt.

Men utom nyttan, då du plöjer tegen, 

märk Oxens dygd och gör den till din egen.

Han lär oss, vad vi ej förakta må, 

att, dit vi måste, utan klagan gå. 

Se Fårens samdräkt, som i dalen vandra, 

i skuggan vila, slutna till varandra. 

Och märk, hur Geten sig på klippan när.

Att vara nöjd med litet rikdom är. 

I Åsna och Kamel dig Skriften visar, 

vad aktas måste, fast man det ej prisar, 

det tålamod, som alltid färdigt är 

till stilla tjänst och tyst sin börda bär. 

Du ädla Hjort, som lyss till gälla ljudet 

av jägarhornet, räds det förebudet. 

Det gäller, ack! ditt liv, så stolt du bär 

din tvågrens-krona, högdjur som du är. 

Ja, de, som lyckan valt att främst upphöja,

bäst de i hennes lustpark sig förnöja, 

bli plötsligt föremål för fridlöst skall. 

Just henes ynnest bringar dem på fall. 

Spis, klädnad, körsel, allt vad han behöver,

har Lappen av sin Ren. Du, som däröver

förundrar dig, finn mer beundransvärt

vad av det djur, han tämt, han själv har lärt, 

att, då i skygd för nordans skarpa ilar 

han når en dal, där han om kvällen vilar

och där hans hjord kan beta kring hans tjäll, 

han i sitt ökenliv sig finner säll. 

Där, såsom överallt på jorden, Hunden

åtföljer människan av kärlek bunden. 

Den lappske är ej stor, ej stark. Likväl 

står hela skaran under hans befäl. 

Han ordnar tåg och läger; han den låter

kring fältet sprida sig och samlar åter, 

när uppbrott sker; han anger fienden, 

den främste själv att gå i strid mot den. 

Av hundens trohet vilka prov, vad under

av självuppoffring utan att därunder 

är någon avsikt, någon annan grund, 

än att sin herre älskar så hans hund. 

Om dagen följesven och vakt om natten,

han går till hans försvar i eld och vatten;

och kan han med sitt liv ej rädda hans, 

så sörjer han och hämnar. Ofta fanns 

på graven, dit det kära stoft blev buret,

allena kvar ännu det trogna djuret. 

Och mången baneman, vars dom var dröjd, 

blev av den dödas hund omsider röjd. 

Men även vilddjur dolda anlag röja 

att sig till storsint ädelhet upphöja. 

Vem har ej hört om Lejonet i Rom, 

som, då Androcles fick sin grymma dom

att bli dess rov, föll ner och honom smekte.

Med tacksam tunga nu den hand det slekte, 

som fordom ryckte törnet ur dess klo;

varpå man fann en fristad i dess bo. 

Allt folket, samlat att ett blodspel skåda,

blev rört och bad om frihet för dem båda.

De fingo den; och från den samma stund

han med sitt lejon gick som med en hund. 

Om Elefanten, som ett rättvist sinne 

ej mindre adlar än förstånd och minne, 

berättas många minnesvärda drag. 

En gav sin herre oförtänkt ett slag. 

Se’n han med ängslan sett än på den slagne, 

än på de kring hans lik av sorg betagne,

han knäföll för hans son, ett barn blott än,

tog det på ryggen och var spak igen. 

Se här ett annat vackert prov av samma

förståndiga och ädla djur. En amma, 

som lagt den späda, hon i famnen bar, 

i skuggan av ett palmträd, borta var, 

då en Hyen dit smög sig och var nära 

att gripa barnet, som hon tänkte bära 

till sina ungar. Men då knep i hast 

en snabel hennes hals och med ett kast

mot spetsen av en klippa henne slängde.

Där snart förblödd och döende hon hängde. 

Ej nöjd därmed höll elefanten se’n 

om barnet vård, tills amman kom igen, 

då hon på snabeln vyssjad fann den lilla,

som, tystnad från sin gråt, nu låg helt stilla. 

Om Söderns djur är mången undersaga 

att lära gjord så väl som att behaga; 

men i den krets, som sanning och natur 

oss anvist, se vi helst på Svenska djur.

ANDRA FLOCKEN

Du snälla Ekorr', som i gröna toppar 

från gren till gren än kliver och än hoppar,

ve! om du fången blir och sätts i bur 

att i ett tramphjul streta, arma djur. 

Så mänskoanden, ju mer fritt han spelar,

dessmindre om sitt mål i längden felar.

Men, då han suckar under tanketvång, 

så står han, där han står, med allt sitt språng. 

Är det väl Skogens Herre, vi här möte! 

Ej mer den starke i naturens sköte! 

Se honom dansa efter pipans ton; 

ett vackert prov av civilisation. 

Vad prasslar där, vad står där över sälgen

för huvud fram? Så högrest är blott Älgen.

Fri, som han föddes, vill han dö. Väl kan

den ädle fällas; men ej kuvas han. 

Skön är en älghjord, ej som boskap driven,

en fri förening, av sig själv så bliven, 

där alla var för sig jämlika stå 

och dock i ordnat skick tillsamman gå.

Men, hur han månde av sin frihet skryta, 

med älgen Hästen dock ej ville byta, 

som, då han hyst och närd och ryktad är,

har så sin herre som sin krubba kär. 

Ack! se hans glada språng, då han från plogen 

i hagen släpps, fast ej i vilda skogen. 

Vill du gå dit för att, fullkomligt fri 

från alla band, din egen herre bli? 

Vad ligger där för odjur bakom stenen 

i lömskt försåt och med ett språng på Renen 

skär av hans hals och suger ut hans blod?

En Järv, vars list är större än hans mod.

Men dylikt sker ju ock i herregården. 

Ve höns och duvor, då i mörkret Mården

sig smyger dit! Dock hör vad pris han får! 

För vad förtjänst? Jo, för sitt sköna hår.

Och Vesslan, som på rov illistigt lurar 

i mörka smyghål av förfallna murar,

förändrar sedan namn med färg och min

och ses i högsta krets som Hermelin. 

Hon har som Illern den förtjänst att tukta

de leda Mössen. Även Råttor frukta 

för bägges sluga blick och vassa klor. 

Mot små, som göra ont, behövs en stor. 

Ha vi ej råttor nog som göra skada 

så väl i källare som bod och lada, 

att våra fartyg skulle skaffa hit 

ifrån Levanten eller Barbarit 

den stora bruna med den vita magen, 

som aldrig fylls? Det är den gamla lagen,

att med det goda, handel och förvärv

inbringa, följer främmande fördärv. 

Men, hur av egna alster, oss helt nära,

samhället riktas, kan oss Biet lära, 

som, prövande var ört, ur den, som minst

tycks lova, ofta drar den största vinst.

Bikupan visar ock – men vad av henne 

för lärdom hämtas må, vi alla känne. 

Ett annat samhälle av enig flit 

ett mönster är. Kom låt oss blicka dit. 

Mitt i en ström du finner med förvåning 

av hus vid hus, av våning över våning,

en stad, bakom en damm, av timmer byggd. 

En mängd av hushåll lever i dess skygd. 

Vart äkta par sitt eget rum där äger 

med bad för föttren vid ett mossigt läger. 

Så väl till sjöss som lands vill Bävern bo. 

Vad konstrik byggnad! Knappast vill man tro, 

att den är uppförd av det lilla djuret. 

Fällt av dess tänder, av dess armar buret,

är allt det virke, som beredde den. 

Att han det släpar på sin äkta vän 

som på en släde, är en nedrig saga, 

ty bägge samfällt var sin börda draga. 

«Se där ett folk, som styr sig självt, och märk, 

hur väl det går, det jämnt fördelta verk!»

Ja, i en öken. Där ett fritt samhälle, 

från grunden uppbyggt, har sitt rätta ställe. 

Men när av öknen blir en folkrik bygd, 

vi flyr du dän, du stilla samhällsdygd? 

Och dem, som hata allt förtryck av mängden, 

ej mindre än av en, vad kan i längden 

du ge för råd, som vore bättre än 

att i en öken fly med dig igen? 

Vad skaror tåga här i samma sträcka 

och förr ej sluta än de havet räcka? 

En del från molnen föll, i luftig flykt 

från fjällens spetsar av en stormil ryckt.

Vad helst dem möter, ej de undan vika;

mot käpp och fot de bita och de skrika. 

Vid Lämmelns härtåg folket gläder sig, 

att ej från fjällen hotar värre krig. 

Ja, prisom Gud, att, som på var sin sida 

av samma klippa, tröttnande att strida, 

två ädla Falkar i all endräkt bo, 

så Svensk och Norsk varann som bröder tro! 

Inom sig sluten Halvön trygg kan vara, 

då hon sig väpnar blott att sig försvara;

likt Igelkotten i det runda värn, 

han har av piggar, vassa såsom järn.

Förgäves Räven kryper kring hans pansar;

han törs ej röra vid dess sträckta lansar.

Så finner ock förtalet till sin blygd 

en värdig man förskansad av sin dygd

han törs ej röra vid dess sträckta lansar.

Så finner ock förtalet till sin blygd 

en värdig man förskansad av sin dygd.

Men av det sken, han ger i mörka natten,

är Uttern röjd, som klyver sundets vatten

med blod i spåren, träffad av ett skott. 

Hur mången lyser till sin ofärd blott! 

Vem har förstört vad nyss här stod i blomma? 

Mullvaden. Vad har så upprört den fromma? 

Ej fromhet – vantro är det blott, som skyr

den glädje med Guds dag var morgon gryr.

Må i sin mull den blinde ned sig gräva;

men varför upp sitt hemska huvud häva 

i blomstersängen och föröda den? 

Det sköna tåls ej av en mörkrets vän, 

mer än det sanna. Bägge äro strålar 

av samma ljus. Ja, samma sol, som målar

regnbågen, morgonrodna’n, aftonskyn, 

all jordens krets uppdagar för vår syn. 

Om vintern vit, om sommarn grå är Haren:

byt icke färg som han. Fast mer förfaren

du ändrar åsikt, dock, i tänkesätt 

dig alltid lik, stå fast vid sant och rätt. 

För övrigt märk, hur list med dumhet låter

förena sig, då haren fram och åter 

kring fältet far att dölja sina spår, 

och med ett språng sig gömmer i ett snår.

Han plä’r också med öppna ögon sova. 

Den finns bland oss, som har en dylik gåva,

ej blott i kyrkan men vid ämbetsbord, 

ja, vid det lästa som det hörda ord. 

Men stackars jöns, vad krokar han må göra 

och hur han spänner öga, spetsar öra, 

vad hjälper honom all hans snabbhet dock,

mes, som han är, emot en hundaflock! 

Här möter oss hans frände från Angora.

Vad vinst för riket, icke att förlora! 

Snart av ett par blir en million och mer. 

Betänk vad silke och ragu det ger. 

Det vore ju ett värdigt riksdagsämne! 

Till en motion därom vi det blott nämne,

och gå dit bort bland folket ifrån byn, 

som samlat sig att se en undersyn. 

Där sitter på en stång en liten herre, 

som blinkar styggt, men grinar ännu värre. 

Se, hur behändigt ur en pappersstrut 

hans snabba fingrar veckla mandeln ut. 

Är det en dvärg, en byting? Nej, en Apa.

«Hur lik en mänska!» ropa de, som gapa.

«Truls! du har fått en liten lekbror nu, 

så lik dig själv.» «Tag dig om näsan du; 

så platt hon är». – «Grinollar bäggedera!»

«Håll du din breda mun!» – med vad där mera 

blev sagt, som aplikt var. Karikatur 

av människan är detta fula djur. 

Men även andra röja drag av henne 

och hon av dem. Se där i fönstret tvenne,

som bruka mun. Där är ett äkta par: 

han min av Hund och hon av Katta har. 

Den ena morrar och den andra fräser. 

Då hjälten med en blick, vari man läser 

mod, höghet, kraft, påminner om en Örn,

så står, med uppsyn av en vresig Björn, 

för den i skåpet gömda gäldenären, 

vid upplåst dörr, den stränga borgenären. 

Här tittar Räven ur ett ögonpar; 

och där en mun av Vargen tycke har. 

En broder brås på Tjur, på Bock en annan;

dem båda fattas endast horn i pannan. 

Så röjer sig, mer eller mindre klart, 

det inom mänskan gömda djurets art. 

Men se, den fromme vid sin död har redan

ett drag av ängel, som förklaras sedan 

i himmelsk skönhet, då, från djuret skild,

den rena anden speglar Skaparns bild.

TREDJE FLOCKEN

Vad vimmel av insekter, som, ur gruset 

av solen väckta, fröjda sig åt ljuset!

Skalbaggen själv slår sina vingar ut. 

Nu allt är liv, där allt var dött förut.

Gräshoppan gläds att dansa och att sjunga.

Det må de gamla unna åt de unga; 

dock ej att flänga, såsom hon det gör. 

Allt har sin tid, sitt ställe, dit det hör. 

Din utflykt, Fjäril, är för tidig vorden: 

det blåser kallt ännu från höga Norden.

Förbida blomningstiden, spill ej bort, 

o yngling! vad så skönt är, men så kort. 

Du arma lilja, som i knoppen redan 

bär gömd en Mask, vad blir ditt öde sedan!

I skalet Snäckan blygsamt sluter sig: 

för en förförisk värld hon varnar dig. 

Dock må du, husligt sedesamma flicka,

omkring dig på Guds verk med glädje blicka. 

Men när du ut på gröna ängen går, 

tag dig till vara att i dina spår 

ej Ormen slingrar sig. Den lömska, hala,

har tungan deras lik, som dig förtala.

Lisbetta, främst bland bygdens sköna, 

fast hon ej visste själv därav, 

en vacker afton sig begav 

att hälsa sommar’n i det gröna. 

Där får hon se ett Steglitspar, 

som i en lind sitt näste har. 

En läcker bit, i näbben fången, 

han bär till henne, får en kyss 

och sjunger se’n. Lisbetta lyss, 

som hon i bo’t, förnöjd åt sången. 

Dit kom med blida ögonkast 

en junker, smygande med hast. 

Av oren låga tänd, han giller 

för hennes oskuld fåfängt lagt. 

Nu ock sin talkonst han förspiller; 

hon ger ej på dess blommor akt. 

Blott på en katt, som honom följer 

och i en buske sig fördöljer, 

hon med ett vaksamt öga ser. 

Hon ser, hur han åt nästet blänger 

och kryper fram och upp sig klänger. 

Kas! ropar hon och honom ner 

från trädet kör med snabba händer, 

se’n till den andra hon sig vänder 

och ropar: kas! igen och går. 

Han snopen på sitt ställe står. 

Se’n blir han fången av en guldsmidd häxa,

och får av henne en sparlakansläxa 

re’n första natten; då en ömklig låt 

från vinden hörs av slagsmål och av gråt.

Sin kärlek katt och katta så förklara. 

däri sitt herrskap må de lika vara; 

också däri, att om de små, hon får, 

han ej bär minsta vård. Som katten går

lösdrivarlikt i byn, så junkern gästar 

i sta’n och far omkring och byter hästar.

Det vackra steglitspar emellertid, 

som lever jämt i kärlek och i frid, 

förenar sig att med all flit och möda 

de små uppfostra, icke blott uppföda. 

I år att flyga och omkring sig se 

och nästa år att sjunga, övas de. 

Barn och föräldrar kännas vid varandra,

då de tillbaka ifrån Södern vandra. 

Och där de gamla haft mångårig ro, 

i samma nejd de unga sätta bo. 

Du, med ditt kucku tröttande vårt öra, 

du vill väl ock bland sångens fåglar höra.

Så går från dörr till dörr en speleman 

med samma stycke; ty blott det han kan.

och, såsom du är utan hem och maka, 

så bäggedera vet ock han försaka. 

Dock gör han, såsom du, sig glada da’r 

av våren och vad skönt den med sig har. 

Vad må vi avsky mer, lättsinnigheten 

hos Gökens frilla eller nedrigheten 

hos ungen? Hon, att ostörd ha sin ro, 

sitt ägg insmyger i en annans bo. 

Han skuffar undan sina fosterbröder, 

den huldas barn, som honom ömt uppföder, 

som för hans mättnad ingen möda spar

och ingen fara skyr för hans försvar. 

Att han, förbytt till Hök, uppäter henne, 

är väl en dikt, men vad vi säkert känne, 

är, att hon stundom det besvär sig gör 

för denna vräklings glupskhet, att hon dör.

Varför är göken ensam av naturen 

befriad från den lag, hon gav åt djuren? 

På det att mänskan, då hon bryter så, 

må av en Gök så namn som heder få. 

Re’n trötte, – där en öppen dörr vi finne 

till gästfritt hus. Vad möter oss härinne 

för motsats av vad nyss vårt misshag väckt? 

Kanarifågeln, av en utländsk släkt, 

dock infödd svensk, plä’r många konster lära. 

Men detta honom gör en större ära. 

Är det en mor och hennes unge? Nej. 

Det är en hanne; och han tröttnar ej 

att sent och bittid’ för den kära vaka; 

och denna utan tvivel är hans maka? 

Ack, nej! en gubbe, som ej styrka har 

att sörja för sig själv. Sin gamle far 

den gode sonen denna ömhet ägnar. 

Med sång, ej blott med spis, han honom fägnar.*

* Tidningen Aberdeen Herald berättar följande: «En härstädes boende man äger en 15 år gammal kanariehanne, vilken ej mer själv kan taga sin föda eller sjunga. I ett annat rum i samma våning förvaras en annan kanariehanne, son till den gamle. Varje morgon utsläppes den unga fågeln ur sin bur och han plägar då alltid hälsa på sin gamle vän, vilken han räcker födan med näbben, liksom honan matar sina ungar. Detta upprepar han flera gånger om dagen. Han hackar även på sin faders bur och sjunger mycket livligt, sannolikt för att muntra den gamle. Denne har ett eget sätt att tillkalla sina gamla dagars stöd, då han behöver dess tjänst. Då den unga fågeln på något sätt hindras från att lyda den andras kallelse, synes han bliva mycket ond och uttrycker sitt missnöje på ett visst bullersamt och skrikande sätt, vilket husets innevånare mycket väl förstå.» 

Aft.-bl. N:o 144, d. 26 Juni 1843

** Här står en annan bur. Var sakta, stör 

ej Domherrns sång. Det är en psalm. Ja, hör: 

«Nu vilar hela jorden.» Början bara; 

han kan ej mer. Får man så halvlärd vara? 

Men hans exempel fyller denna brist. 

Att gå till vila är han aldrig sist. 

FJÄRDE FLOCKEN

Vak upp och se, hur präktigt morgonskyn

sin gullport öppnar bortom skogens bryn.

Och hör, hur lärkan, lyft på snabba vingar,

sin sång begynner, som allt högre klingar.

Så må din själ på helga andaktsljud 

i tro och kärlek höja sig till Gud. 

Till sommarns pris, vars dagar, festligt sköna, 

bereda skörden, som skall året kröna, 

allt kring oss stäms. Men hur erkänna vi

den vackra tiden, som är snart förbi? 

Med dagligt knot, än över blåst från Norden, 

än över solen, som förbränner jorden.

Nyss kved du över brist på regn; och nu 

på överflöd från himlen klagar du. 

Se lundens åbor gömma sig och tiga, 

då de se moln, som båda storm, uppstiga. 

Ovädersfåglar möta den med skrik. 

Är du väl nöjd att nämnas dessa lik? 

Nej, bida tyst, tills du kan prisa åter 

den sol, som Gud ånyo skina låter. 

Vår Herre själv befaller oss att se 

på himlens fåglar, att vi, såsom de, 

må glädas under vård ifrån det höga 

av samma Faders hand och Faders öga.

Vem är den sångarn med det gula bröst?

Skön är hans klädnad, skönare hans röst.

Sällsporda gäst, du saknar namn på svenska: 

Svensk är du dock. Ja, bland de fosterländska 

är ingens lynne mera svenskt än ditt, 

lätt, muntert, livligt, lekande och fritt. 

I trädgård hellre än i skog du trives, 

och flyr ej nejder, där ett nöje gives. 

Gul näktergal man kunde kalla dig; 

men var förtjänst må nämnas efter sig.

Som du är nämnd, vad du ej torde veta,

utav de lärde, må du allmänt heta. 

Lev, Hippolais[1], lev i bättre sång 

än den du hör dig ägnas denna gång! 

Vad alltid ej om virtuoser gäller, 

sitt lilla hus han väl i ordning ställer. 

Det är av grässtrån byggt så snyggt, så nätt,

med björkens vita silkesduk beklätt. 

På bädd av tagel vilar där hans maka; 

och gröna kvistar henne tätt bevaka. 

Fem rosenröda ägg hon lägger där: 

en sådan prydnad, sång och skönhet gömma 

de dyra föremål för hennes ömma 

nu redan moderliga vård. Vad har 

så ljuvt, min fru, er granna boudoir, 

där ni er speglar, mellan det ni gläntar 

på dörrn och tittar efter den ni väntar,

bekymmerslös om edra barn, vad skrock

dem deras amma lär, vad odygd ock. 

Ack! Näktergalen flytt från Mälarns stränder, 

där han i bur blev satt av råa händer. 

I Skånes lunder sjunger dock ännu 

den ena[2] av de lika nämnda tu. 

Den andra blott, där myrtens krona susar, 

i Söderns natt de älskande förtjusar. 

Men nattlig sång förskönar ju också 

vår mörka tallskog. Trastens toner gå 

så ljuvligt ömma och så livligt bjärta 

ej till vårt öra blott, men till vårt hjärta. 

I höga Nordens ljusa midnatts stund, 

vad härlig röst uppvaknar i en lund 

av fjällens björk[3]! Vad sång ur högre koren! 

Hur klar sopranen och hur ren tenoren!

Två sköna stämmor ljuda på en gång 

med en harmonisk tävlan i hans sång.[4]

Men honom hör i öknen blott hans maka!

Av eget val, att ryktets lov försaka, 

har mången upphöjd själ, i skuggan gömd, 

försvunnit okänd eller snart förglömd.

Hur vansklig är ock äran! Fordom prisad,

förnekad se’n och nu igen bevisad, 

är Svanens sång, som högt i luften hörs;

och hela nejden av dess samljud rörs. 

Vad väldig klang! Ej sjunger en allena. 

En mängd av röster korvis sig förena 

till en högtidlig hälsning, då ur skyn 

de sänka ner sin flykt på vikens bryn. [5] 

Men vad är här för barnalek? Brushanar,

vad är som er till sådan fejd uppmanar?

Är det väl äran eller kärleken? 

Ack bägge två. Som forna riddersmän, 

så de om pris av sina damer strida. 

Hur högt de hoppa upp från var sin sida!

Och spänd var fjäder i den buske är, 

som lik en sköld det tappra bröstet bär.

Visst är det skönt att segra för de sköna,

som hjältens mod med myrt och lager kröna; 

Dock mera lyckligt är det fågelpar, 

som trogen kärlek tyst förenat har.

Behag och dygder i en ljuv förening! 

Att dem ej hylla vore en förstening 

i själ och sinne. Könet är likväl 

ej skapt till herre mera än till träl. 

Hos Biens drottning tro ej, stolta kvinna,

att du kan stöd för toffelväldet finna. 

Hon styr ett folk som allas mor; men du 

är hälften blott av ett, som blev av tu. 

Där vi se bin och höra tuppar gala, 

där är ej öken mer. Nu ock en svala 

oss visar vägen till en trevlig bygd, 

som vinkar där i höga lindars skygd.

Knappt flämtar än det första matta ljuset,

då Tuppens röst ger ljud i hela huset. 

Är denna tidighet hans enda dygd? 

Nej, mången annan har han till din blygd,

du självske man, som för din enda maka 

ej tar ett steg, ej vill en lust försaka. 

Märk, hur han öm om sina många är. 

Ej framför dem han tar ett korn, ett bär.

Till sig han lockar dem, då han med möda

ur mullen krafsat upp en liten föda. 

Nu vid hans anskri, då han Höken ser, 

de under ladan alla krypa ner. 

Men blott på avstånd hinner hon dem följa, 

som har de små. Dem skydda eller dölja

med sina vingar kan hon icke nu. 

Men, modersömhet! vad förmår ej du. 

Med spända fjädrar och med blick, som lågar, 

hon skriande mot fienden sig vågar. 

Han griper en och flyr. Men ur sin strid

hon med den ära går, att hon därvid

bevist, vad du med rodnad må besinna, 

du svaga, blinda mor, som, för att vinna 

en fåfäng glans åt den, du har så kär, 

själv för din dotter dit, där faran är. 

Se där en grant befjädrad Papegoja 

i höga fönstret. Märk den gyllne boja 

hon bär om foten. Det förnäma liv 

är blott ett slaviskt tidsfördriv. 

Påfågel och Kalkontupp! vilkendera 

av dem beter sin dumma högfärd mera?

Den ena med den stjärt, han breder ut, 

den andra med sitt glafs, sin röda trut?

Och vilkendera, Ankan eller Skatan, 

är hon mer lik, som snattrar där på gatan?

Men Gås och Kråka hålla sin person 

mer värd och ta sig högre min och ton.

«Tyst, skvallergummor, med ert sliddersladder», 

utropar Staren, som lärt mänskopladder 

i buren härma, utan att bli flat 

för det han själv bär fram blott tanklöst prat.   

Och du, som med din skrud av blå och gröna 

med flera färger räknas bland de sköna;

ditt: kråk! kråk! kråk! gör dig misshaglig dock, 

Blåkråka! — kråka må du heta ock. 

Ej nog att vara vacker, det är mera 

att vara täck. Men säg mig, vilketdera 

är hon med sidensvans, som rör sig där 

i rönnens krona bland de röda bär? 

Men även fågelns värde det förhöjer, 

att hon är kvick och har förstånd. Det röjer 

hon, som sitt bo i törnebusken gör. 

Hon sjunger efter all den sång, hon hör,

och har den hushållsdygd att förråd spara 

för dag, som kommer. Ja, hon ses förvara

på taggar trädda larver och vad mer,

varmed hon, snäll i jakt, sitt hus förser.

Törnskata heter hon. Törn! må så vara;

men varför skata? Det må den förklara,

som vet, varför hon nämnes hon ej han,

som duvan, lärkan, ja som människan.

Men icke nöjd med det förstånd, som ställer 

allt på sitt rum och skattar vad det gäller

inom sin krets, hur mången verka vill 

vad han ej kan, vad honom ej hör till! 

Göktytan tycks av denna oart lida, 

då hon sitt huvud ävlas att omvrida. 

Vad ser hon då? Ack! blott sin egen svans.

Månn något mer av sådan vishet vanns?

Vad se vi där så skönt i luften stimma? 

Mot blåa skyn de vita fjädrar glimma, 

då hon än uppåt som en pil är sträckt, 

än tumlar om som lövet för en fläkt. 

Ack! det är Vipan. Sådan mästarinna 

i luftig danskonst är ej lätt att finna; 

men väl i den, att sjunga eget ros, 

är mången, såsom hon, en virtuos. 

Hon ropar vit! vit! vit! för att förklara 

att hon är vit, ehur till hälften bara. 

Men danskonst, spåkonst och vad mer må bära 

av konst det stolta namnet, i all ära!

Främst dock den jämna dygd värderas bör,

som vardagslivets stilla glädje gör.

Ja, du är främst välkommen trevna Svala.

Må vi som du åt sommaren betala 

med tacksam fröjd och trogen arbetsflit

vår skuld för årets frukt, som han bär hit.

Och du, som trippar, snabba Sädesärla, 

då regnet stundar arla eller särla, 

i plöjda fåran: du är oss ett bud 

om den välsignelse, som ges av Gud. 

Och skördemannen, tacksam för den gröda, 

varmed han ser belönt sin trogna möda,

med nöje unnar några fallna korn 

åt Kajorna, som bo i kyrkans torn. 

Men föga värd är Labben, att man kastar

ur båten fisk i luften, som han hastar 

att sig tillägna. Det är blott av rån 

han lever. Se, då Tärnan väl ifrån 

sin dykning hunnit opp med fångst i munnen, 

är Labben på hans hals; och övervunnen 

ser han i rövarns gap sitt släppta rov. 

Väl den, som vinner, är han än en bov!

Men märk, att de, som våld i stort utöva,

som hela landskap, hela riken röva, 

så icke nämnas, icke anses så. 

Storherrar rör ej lagen för de små. 

Storkraken är bland dem, i dåd så mäktig

som ståtlig i gestalt, i klädnad präktig. 

Försänkt i vattnet jagar han med slag 

av sina vingar fisk av alla slag. 

De trängas i en vik tillsammans många.

Det blir för honom lätt sitt rov att fånga.

Men de, som sig förent i jaktens stund, 

sen rycka bytet ur varandras mund. 

Hur mänskolika! - Men att med dem dela

infinner strandbon sig och tar det hela. 

I arma fiskar! vart är det I flyn! 

Den falska fristad under vattnets bryn,

som han berett er, i hans våld er bringar.

Men fågeln, som förföljs av jägarn, svingar

sig ner i sjön; och, att betryggas där, 

han dit på ryggen sina ungar bär. 

Längst bort till nakna skär, där allt är öde,

där våren själv och sommarn synas döde,

flyr Lunnefågeln inom Polens krets. 

Men även där är jägaren tillreds. 

Ja, blott en flicka går på morgonstunden

till branten åtföljd av den sluga hunden,

som kryper i ett hål och drar till slut, 

ehur han knips i nosen, fågeln ut. 

Ej ensam kommer han. Av skräck betagen,

då han av rövarns våld sig känner dragen,

tar han sin granne fatt och denne sin. 

Så fångas alla, som där stängt sig in. 

Den djärva flickan deras nacke bryter 

och om sitt liv av dem en gördel knyter.

Hur de förföljas, susar luften dock 

och solen skyms av deras täta flock. 

Ack! över allt är strid förutan ända. 

Nu till en vila må vi tanken vända 

på en så from, så kär, så fryntlig gäst 

i mänskors boning, där han trives bäst.

Olycklig den, som vågar Storken röra 

och hans på taket byggda näste störa! 

Men lever icke även han av rov? 

Av ormar främst. Naturen har behov 

av rättare, som skick och ordning hålla 

och öda ut de kräk, som skada vålla. 

 [1] Sylvia Hippolais. Se Skand. Fauna av Nilsson, Fåglarne. 

 [2] Sylvia Philomela; den andra heter Sylvia Luscinia. 

 [3] Sylvia Svecica. 

 [4] Se Nilsson, Skand. Fauna. 

 [5] Cygnus Muasicus. «Höst och vår, då Svanen i synnerhet träffas utanför våra kuster, hör man ej sällan dess härligt klingande, lätt igenkännliga sång. Den består väl egentligen blott av ett tvåtonigt läte; men hört ur ren klar luft, under en av vinterns första kyliga dagar eller under en skön vårdag, är den melodiskt skön, i synnerhet då man, som ofta händer, får höra den av flera på en gång av olika ålder och således av olika finhet. Mig har ofta denna sång, hörd från fjärran ur luften, förekommit som sköna toner ur jägarhornet.» Nilsson, Skand. Fauna. 

FEMTE FLOCKEN

Vem flög med sådant buller opp? En tjäder? 

Nej, blott en Järpe. Med så mycket väder

den lille rör sig. (Mången narr så gör).

Röjd av sitt fjäsk han för ett hagel dör; 

och nu i köket, ja på torget redan 

han får sitt värde; och på bordet sedan 

han prisas ej blott framför åkerhöns, 

men rapphöns, att ej nämna gårdens höns.

Det ges ock mänskohöns, som vi må gärna

ej tåla blott men älska, hylla, värna. 

De värpa flitigt vad oss nyttigt är, 

fast med sitt kackel stundom till besvär. 

Ur vägen alla! Själva Orren vike 

för Tjädertuppen. Han ej tål sin like. 

Men hur han stolt sig svänger lik en man,

som trotsar på sin styrka, fastnar han 

i garn en fånge. Ej hans mod dock faller.

Han hackar vildsint genom burens galler

den hand, som honom bjuder spis och dryck. 

Han hellre dör av svält än tål förtryck. 

Men Rördrum, av vars oljud nejden dånar,

med värre hämnd sin fängslare förvånar.

Åt ögat måttar han med ilsket fund 

så väl på jägarn själv som på hans hund. 

Så hugger ock den falske frihetsanden 

åt statens öga, icke blott åt handen. 

Men icke otron mer än vantron rår 

mot ljusets makt, som fram sin bana går.

Så tyst som snabb är Örnens flykt, som hinner 

en höjd, där honom ögat mer ej finner. 

Om du vill se hans bo, så kläng dig opp 

på bergets branta vägg allt till dess topp.

Blott efter rov han ner i dalen ilar; 

och om han där ett ögonblick sig vilar 

i något träd, så är det på en gren, 

som torr och naken skjuter ut allen.

Förklädd till tärna jägarn fram sig smyger

och narrar Trappen, som ej undan flyger.

han löper blott och gömmer sig i snår, 

till dess att kopplet släppes i hans spår.

Men nu ett lod, i det han upp sig svingar,

hans bane blir. Räds att på fall dig bringar

den åskomgivna höjd, dit gunsten dig,

uppkomling, lyfte från din trygga stig. 

Men se dit bort, hur Gladan, upphöjd över

allt skrän av kråkor, dem hon ej behöver

ens låtsa märka, svävar stolt i skyn. 

Vad majestätlig flykt, vad härlig syn! 

Så är det skönt att se förtjänstens ära,

trots dagens sorl, ett ädelt namn uppbära.

Det bär sig självt, som hon där knappast rör 

på sina vingar, då sin krets hon gör. 

Du sjögast, Lom, som under yra fröjden 

av vår och kärlek vågar dig i höjden, 

skrik ej så högt däröver med en röst, 

vars låt ej liknar vår, men stormig höst.

Du, gömd i vassen, där på vattnet flyter

ditt tysta bo, du av din flykt ej skryter, 

fast även du kan höja dig i skyn; 

dock trivs du, Dopping, helst på vågens bryn. 

Med bågig flykt Varfågeln far beskäftigt

och varnar med sitt skri, så vasst och häftigt, 

småfåglarne för höken. Dock är han 

själv färdig att uppäta vem han kan. 

Knarr må du heta, som så ängsligt knarrar.

Led för vårt öra, du vårt öga narrar. 

Bäst du är här, har du dig dit begett. 

Av hundra, som dig hört, knappt en dig sett. 

Så full av hemlighet du låtsar vara 

där du i gräset göms, är du dock bara 

ett litet höns. Hur mången far ikring 

med stora ord, som säga ingenting! 

Härfågeln opp! opp! opp! beständigt skriker 

men hålls på marken. Dock, hur han förliker 

det ena med det andra, vet du bäst, 

som lovar stora verk — härnäst! härnäst!

Härfågel nämns han; varför så? Om härnad, 

av landets fiender i tysthet ärnad, 

han troddes spå och mana upp till strid.

Men nu förbi är de profeters tid: 

Dock ej profetens inom oss, som anar 

en andlig fara och mot den oss manar 

till vaksamhet och strid. — Se, hur på vakt

en Trana står i lägret och ger akt 

på allt omkring sig, på var fläkt i säven,

vart löv, som rör sig. Vaka så du även, 

och ej din blick omkring dig endast välv:

Bespeja fienden inom dig själv; 

och tron hos dig, igenom segren vorden

allt mera mäktig, gör, att ren på jorden 

du din umgängelse i himlen har,

Tornsvalan lik, som högt mot ljuset far.

Dock däri, att hon ej, utom sitt näste 

i tornet, för sin fot kan finna fäste, 

du henne ej må likna, du, som här 

är satt att verka, medan dagen är.

Garfågelns öde måste vi beklaga, 

som ej ett steg på jorden mäktar taga, 

och vinglös ej i luften flyga kan. 

Vitt fält på havet han dock har. Välan! 

Det har ock du på djupet, där du svävar,

du, som vad jord och himmel vittna, jävar,

av tvivlets vågor förd på ändlös rymd, 

där hamn ej nås, av ständig dimma skymd. 

En egen värld är havet, där bland lunder

av sten, som växer, föds en mängd vidunder. 

Se där ett blomster: nej, det är ett djur.

När vattnet rörs och gnistor gå därur, 

tag upp därav en handfull och beväpna

med ett förstoringsglas din syn och häpna.

Det är millioner levande du ser. 

När blotta ytan sådant företer, 

vad skulle ej vår blick i djupet finna! 

Men nöjoms med den krets, dit den kan hinna. 

Vad springer här ur sjön i luften opp? 

En flygfisk. Ack! vad överdådigt hopp. 

En havsörn slår på honom ner. Tag vara,

du Siare, på dig i dylik fara. 

Bedrag ej oss, bedrag dig icke själv 

med dina syner bortom tidens älv. 

Var nöjd med vad Guds ord oss uppenbarat. 

Först i en högre värld blir allt förklarat. 

Men här helt nära under vattnets bryn 

står en på lur och vid en Flugas syn 

på henne sprutar en försåtlig droppe. 

Vi sänkte hon sin flykt, som, trygg däroppe, 

nu sluts med fall i sprutarns öppna gap!

Vik undan för den makt, vars fiendskap 

till dem, som söka ljuset, aldrig vilar.

Spring ej i skotthåll för hans lömska pilar. 

Tro ej de bloss, som du i kärret ser. 

Mörk väg oss vilse för; falskt ljus än mer. 

Så en Phalén, som sig om dagen gömmer,

om natten svävar kring en dank och drömmer, 

det blinda tok, att det är solens sken. 

Flyg ej så när — ack! han har bränt sig ren. 

Nattskärra, även du om dagen blundar

gömd i en skreva. Först, när natten stundar, 

uppvaknar du och flaxar hemskt omkring

längs marken, trollad inom samma ring,

och surrar lik en spinnrock, varför mången  

tror dig en häxa, som, av djävuln fången,

stjäl mjölk av getter. Skyll för allt det där

dig själv, då du en vän av mörkret är. 

Se även Flädermössen nu sig smyga 

ur sina gömmor och kring ladan flyga. 

Allt djävulskap i rörelse nu är; 

ty sådant allt om dagen sig ej bär. 

För klara ljuset det som skrock försvinner.

Men värre är, att även brottet finner 

av natten skygd. Missdådare och hov 

nu gå med ulv och räv att söka rov. 

Vad spöklikt skrän av Uven, som förskräcker 

den fromma Duvan. Men, då dagen väcker

i lundens kronor all dess sångarsläkt, 

då flyr han i sitt hål, av natt betäckt 

också om dagen. Så av mörkret fången

mitt i det kristna ljus är bland oss mången,

som för att se i nattligt djup dess mer 

med bortvänd syn ej klara dagen ser. 

Men Trast och Lärka, livliga och glada, 

i källans åder sprittande sig bada 

och sjunga sen den ena i det blå, 

den andra i det gröna. Gläd dig så, 

du trogna själ, som livets brunn har renat.

Gläds åt den nåd, som dig med Gud förenat, 

och gjut i tacksamt lov din helga fröjd, 

på hoppets vingar över stoftet höjd. 

Och när du ser i skyn en samlad skara

beredd att bort till andra stränder fara, 

så gör dig färdig till den snara färd, 

som dig skall föra till en bättre värld. 

Men att du måste till det rätta livet 

ånyo födas, såsom det är skrivet, 

det låter dig naturen själv förstå 

i larven, som vi se ur busken gå 

mätt av de löv, hans första levnad närde,

att till en annan av ett högre värde 

bereda sig i puppan, där han, skild 

från världen, göms, till dess — vad härlig bild! — 

han bryter skalet och med sköna vingar 

i morgonljuset sig bland blomstren svingar. 

 "– – – Du nordens näktergal – Du som anar om dens nöd som lider." I Författarens födelsebygd, en av de nordligaste städer i Finland, hörde han vissa somrar en fågel, som satte sig på de högsta flaggstänger och sjöng hela den korta och ljusa tiden av natten som solen ej syntes. Invånarne kalla den Kuolemanlindu eller dödsfågeln; ty de inbilla sig, att i det hus, på vars flaggstång han valt sitt sångställe, någon person inom det året skall dö. Till det djupa intrycket av dess ljuvt rörande, melankoliska sång, bidrog även denna inbillning ej mindre än den höjd, varifrån han lät höra sig, och den Nordiska sommarnattens skönhet. Förmodligen är det Sylvia Svecica. Åtminstone är, vad jag av dess utseende kan minnas, likt dennas beskrivning hos Nilsson.

F M Franzén:

Gubbens vaggvisa

Ligg nu stilla, gubbe grå,
barn ånyo vorden.
Icke stör dig i din vrå
någon fläkt från Norden.
Vaggan* går sin jämna gång,
somna sött vid daddas sång.
Bry dig ej om orden.

Hör likväl ett ord till tröst,
då du vaknad kvider:
allas moder vid sitt bröst
söver dig omsider;
och en Fader väcker dig
för att ta dig upp till sig,
om du tåligt lider.

---

* Under författarens sista sjukdom lät han i en säng på böjda medar vagga sig för att därigenom döva sina plågor. Hans yngsta dotter uppfyllde vanligen detta åliggande. 

 F M Franzén:

Domkyrkan i Härnösand

Då jag väckt av slag, som blevo fyra,
för den sjuke allt mer kära ljud,
göt mitt hjärtas offer för de dyra
vilostunder i en suck till Gud;
fann jag skingrad nattens mörka dimma,
och där lyste över bergens bryn
ren från Österns port en solklar strimma,
och jag såg — vad skön, vad härlig syn!

Väl förut jag ofta i mitt fönster
stått betagen och ett tempel sett
under byggnad, tävlande med mönster,
som oss konsten i en forntid gett.
Snart ett torn sig upp åt himlen lyfte,
där dess spets försvinner i det blå,
med en vink, att vi ett högre syfte,
än vad jorden tillhör, fatta må.

Men nu såg jag det förklarat stråla,
på etheriskt guld och purpur rikt,
såg vad ingen mästare att måla,
ingen mänsklig konst kan göra likt.
En symbol av templet, där de sina
Himlen samlar i ett evigt ljus,
syntes så mot solens uppgång skina
detta heligt sköna Herrans hus.

Då Guds lov där ljuder första gången,
vilken högtid! men då torde jag,
nu av dödens stränga för´bud fången,
ej på jorden skåda mer Guds dag.
Ack! jag ser det nu invigas redan
av det ljus, som det från himlen får,
och att där sin gudstjänst hålla sedan,
saligt rörd min stilla ande går.

 F M Franzén:

Kyrkobyggnaden i Härnösand

Hur det gamla mot det nya strider,
segrar detta, då det bättre är.
Länge hämmad i sin fart, omsider
sig en annan bana floden skär.

Ofta en reform på dröjsmål vinner,
av det motstånd som den möter stärkt.
Kraft som har bestånd den samla hinner
och bereds ej sällan oförmärkt.

Vår i femti år förfallna kyrka
- sorgligt minne av en nödens tid! -
kan med sin förvandling det bestyrka.
Nu vad härlig vinst av långlig strid!

Ej hon blivit, om hon förr fullbordats,
sådant Herrans hus, så skönt, så stort.
Väl att mellertid därom blott ordats,
att det endast i förslag var sport.

Nu förlikas alla, att det färdigt
ta emot och prisa det som skett,
skett, så eftervärld som samtid värdigt. -
Dock det hela vi ännu ej sett.

Ädla konster! pryden så det inre,
att dess uttryck andans stämpel bär.
Det för ögat sköna oss erinre
om det heliga, vars skal det är.

Pris ske staden, pris ske rikets ständer
och de män, som verket förestå!
Men förgäves bygga mänskohänder,
om ej Herren lägger hand därpå.

Herrans hand därpå är synlig vorden
i den framgång, som det haft till slut,
att en prydnad bli för höga Norden,
efter allt vad fåfängt gjorts förut.

Tills dig möter i det nya huset
din församling, låt oss var för sig
tyst dig nalkas, du som det i ljuset
bragt, o Herre! och välsigna dig.

F M Franzén: