Goda tärnor, som ej glömmen
eder gamla bror ändå,
fast han ryckts från er av strömmen
av sitt ödes virvelå,
men ur forna lekars minnen
kallen er Jan Olof än;
glädjens, tärnor, att I finnen
honom lika barn igen!
Länge irrande kring världen
var hans hjärta hos er mest.
Vad han lärt av hela färden
är att "hemma är dock bäst".
Stundom firad har han vunnit
lagrar, guldpris och beröm.
Hjärtat lika tomt sig funnit,
tomt som av en fåfäng dröm.
Ej står lyckans tron på fjällen,
åskors näste, stormars ro.
Ack, hon reste den bland tjällen,
ibland er, i menlös ro!
O, jag vet det, och ser åter
efter en försvunnen hamn,
likt ett rövat barn, som gråter,
till den moderliga famn.
"En gång dock" - jag ofta talar,
svärmande, inför mig själv -
"står ditt mål i dina Dalar
och din hydda vid dess älv."
"En gång trygg, då blixten gnistrar
kring de mäktigas palats,
du bland Dala komministrar
även får din sälla plats."
O, så talar jag, och river
seglen under ångstfull bön;
men den döva stormen driver
jullen utåt vilda sjön.
Och jag irrar, och jag svärmar,
och jag svävar av och an,
mig allt mer från kusten fjärmar,
där min kosas fyrbåk brann.
Fåfängt mot sitt öde spjärna,
fåfängt strida mot dess lag!
Vart hon leder mig, min stjärna,
det vet himlen, icke jag!
Men vartut hon mig ock leder,
skall jag minnas er så väl,
skall var tanke, sänd till eder,
tända glädjen i min själ.
Ack, förrän min afton skymmer,
mången gång jag ännu vill
slita mig från allt bekymmer
för att höra eder till
och bland eder änglaskara
finna än en vår som flytt,
leka än bland er, och vara
barn - och fri och säll på nytt!
J O Wallin:
