Här är stilla. Här är vår.
Här är doft av hennes hår.
Här i gräset ser jag hennes
lätta fötters fina spår.
Vinden somnar från sin dans,
och i lövens gröna krans
brinner stjärnan med ett spännes
gyllene och svala glans.
Vad är löftets kraft, då vi förspridas
och som blad i vinden skiljas åt?
Allt som gavs skall åter genomlidas,
älskade, i gråt.
Rymden drömmer, blå och stor.
Träden knoppas. Mullen gror.
Och jag skådar i en källas
bottenlösa pärlemor.
Tyst jag ler, som ingen ler,
och jag ser vad ingen ser,
och jag känner hur det kvällas
över jorden mer och mer.
Vandrar du på obekanta banor?
Doftar ännu solen ur ditt hår?
Eller sjunga liksom fjärran svanor
dina unga år?
B Malmberg:
