Canticum Corybanticum Bacchanticum 200 år idag

Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

Absint rixae, jurgia,
noeniae threni.
Adsint plena pocula
cum tormento leni;
proximusque proximum
rogitet fraterculum;
nonne plenum optimum,
ubi omnes pleni?


Frater! ego valeo;
bene est, si vales.
Bacchi sub auscpicio
omnes sunt aeuales.
Omnes ergo bibite,
jubilate, psallite;
omnes, omnes hodie
erimus mensales.


Psallite identidem;
vox solvatur muto;
salutate praesulem
Scypho, non minuto;
ejus quippe symbolum
est et erit: Homo sum
et a me alienum
nil humani puto.


Te conservent Superi,
Jacob Patriarcha!
Salvum, tutum, veluti
Noachum in archa.
Longum vitae pelagus
iterabis placidus,
tam Archiepiscopus,
qvam Symposiarcha!


Laetus atque viridis
huic tuae genti
Diu,  pater! intersis,
te suspicienti,
atque te, amabilem,
habileem, affabilem,
omnibus laetabilem,
sempeer reverenti!

Absolutum canticum,
fratres, tale qvale,
qvamvis non latinicum,
tamen cordiale.
Absoluta meta mox,
vultus trux, demissa vox,
rapta lux, propinqua nox,
et dicendum vale.

Fluat ergo fluidum;
(fluunt cuncta, patres!).
Ibi jam solatium
hauriamus, fratres!
Hauriamus ibidem
florem ac pinguedinem,
succum atque sanguinem,
qvo laetentur matres.

(Mel. "Har du sett herr Kantarell")

J O Wallin:

Natt i timmerkojan

Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.

Höbärgningen

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!

Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.

Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass

hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,

växlar med arbete om, och arbetet löner.

Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,

var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,

och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.

Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,

och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,

skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.

Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,

ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,

uti all ära och tukt, är sommarens väsen.

Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,

vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt

skola vi muntra varann och muntert arbeta.

Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -

lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin: