Om tvåhundra år eller så - enligt uren
i den atomdrivna pastorns epok
hittar fru Plast en fiol i tamburen
nånstans i en urgammal Vällingby-kåk.
Det var, ropar frun, en besynnerlig låda
och kallar på älskaren, ingenjör Kran.
Efter besiktning förklarar de båda:
en gammaldags sparbössa för barn-uran.
Då lyfter herr Plast som dessvärre är hemme
fiolen och stråken med kunskapsfylld hand.
Ett minne från tider, förkunnar hans stämma,
då folk måste göra musiken för hand.
Så här primitivt fick man sitta och gnida
då före Mozartmaskinernas tid.
Ja, gör er en tanke vad mänskor fick lida
för att få lite Bach per kubikindivid.
Just då signalerar den sophelikopter
som Ekelöf siade om någon gång,
och ut genom fönstret med ett: Se opp där!
försvinner fiolen nu ur denna sång.
Men kvar står de tre under solvärmerören
och ser på varandra med allvarsam min:
Diskretast förpassar herr Kran, ingenjören,
ur den svartsjukes åsyn sin snabbkyssmaskin.
