Flugan och ljuset

En fluga ser ett ljus, 

och av sig själv förgäten 

och näsvis, som hon är, 

och hetsig och förmäten, 

hon flyger till, vill släcka det, blir vred, 

och dubbelt sina vingar spänner; 

men i det samma hon sig bränner, 

och faller vinglös ned. 

Vartill skall denna fabel duga? 

Jag svarar utan allsköns krus: 

Man lär därav att ej en fluga 

bör släcka ljus.

M Choraeus:

Lilla Calle

Stackars liten, 

hur du jämrar dig! 

Stoppa genast sockerbiten 

i din mun, och tig! 

Lilla mamma 

ber dig vara snäll: 

Lilla pappa gör det samma 

morgon, middag, kväll. 

Vad betyda 

deras smek och bön? 

Skulle mammas gosse lyda 

för så ringa lön? 

Du har sinne, 

lilla pojke, re´n. 

Du är envis som en finne, 

ja, väl mer än en. 

På det viset 

hjälper socker ej: 

junkern måste smaka riset; 

aj! det svider. — Nej. 

Nej, det händer 

aldrig, bästa vän! 

ropar mamma, och sig vänder 

till sitt skrin igen. 

Låt det hända: 

riset genast tag; 

eller basar han, törhända, 

mamma själv en dag.

M Choraeus:

Babels torn

Det är en gammal sinnrik fabel,
som ofta jag funderat på,
om det där Tornet uti Babel,
som själva himlen skulle nå.
Ifrån min barndom den mig brydde;
men, då jag frågade min far,
vad den historien betydde,
fick jag av honom blott till svar:
att jag en näsvis pojke var.

Mer ej behövdes, för att reta
en glad och livlig ynglings håg:
Jag ett schatull i sagan såg,
och ville änteligen veta,
vad härligt i dess lådor låg.
Omsider är mitt syfte vunnet:
ett rart och dyrbart monument,
som ingen härjare förbränt,
och ingen forskare har känt,
är nyss i Orienten funnet,
och hit till Europa sänt.

Det är det stora protokollet,
som uppå Tornets första dag
i själva Babel blivit hållet:
varav se här ett sammandrag:

Så vida det är nog besannat,
att all slags kunskap på vår jord
är och förbliver intet annat,
än vissa fogningar av ord;
men orden stundom bry förbannat:
så har ett sällskap i vår stad
sig låtit vara angeläget,
att nå en högre kunskapsgrad,
och dristigt, men ej oförväget,
beslutit, att en himmelsfärd
väl vore sina vådor värd.
För stoftets ättling, vilken ära
att se, att höra själva Gud,
och att till jorden återbära,
så om hans väsende som bud
en sann och oförfalskad lära!
Det är så många klagomål
som dag- och stundligen inlöpa;
att man var sanning måste köpa
med alltid nya tvivelsmål.
Det är så mycket, man bör veta,
det är så litet, som man vet;
och sanningen oss tyckes reta,
blott för att göra oss förtret.
Men om vi en gång kunna skryta,
att hava talt med själva Gud:
Farväl! med alla tomma ljud!
Då fulla skäl oss icke tryta.
Då skola vi med egen syn
rannsaka himmelens planeter,
och följa alla de kometer
som promenera omkring skyn.
Då skola vi förutan irring
och utan svindel och förvirring
se över, i en enda blick,
naturens djup och kraft och skick,
och alla andra världar känna
med lika säkerhet, som denna.
Då skall det stora tid och rum,
och vacuum, och spatium,
och mobile perpetuum,
och mycket annat stort och viktigt
förklaras lika snart, som riktigt.
Då skall det icke mer bero
av någon gissning eller tro,
om andar sväva över jorden
och varest de för övrigt bo,
(jag trodde alltid här i norden).
Då skall man äntligt upplyst bli,
varföre människan skall kallas
och även tro sig vara fri,
dock av den minsta nyck befallas
att gå i lastens slaveri;
varföre man i alla tider
predikar dygdens sälla lott,
och bojor åt dess vänner smider;
varföre lasten sällan lider
de straff, man honom förespått.  
Då skall man änteligen veta,
vad väg det onda kommit till,
varföre Eva retas vill,
och varför ormen skulle reta.
Då skall vår själs odödlighet
ej blott bli trodd, men solklart visad.
In summa -- vår förtjänst beprisad,
vår rätt till namn och ryktbarhet
med alla slags bevis bevisad.

Ren torde läsaren förstå,
och granskaren benäget finna,
att ändamålen, man tänkt vinna,
ej voro barnsliga och små,
och att man måste himlen hinna,
för att de ändamålen nå.
Jag vill då icke mer citera
av forskningar en tallös mängd
ur protokollet, vilkets längd
med Tornets höjd tycks accordera,
men låter Tornet färdigt stå
så färdigt som det kunde bliva,
och låter folket kliva, kliva
och änteligen spetsen nå.

Nu tror man sig i himmeln vara,
och intet mera stå igen,
än blott att öppna ögonen,
och hela världen överfara.
Men huru snöpligt! huru dumt!
Det arma folkets hjärna svindlar
och ögat blir i hast så skumt,
som om det hade tio bindlar.

Så mycket såg man dock till slut
att himlen syntes lika nära
för deras ögon som förut
och det var mycket, på min ära.
Var bliva nu de stora fynd
som skulle kröna himlafärden?  
Är det ej skam, är det ej synd
att spela gäck med hela världen?

Må läsarn giva sig tillfreds!
Om man ej hann till Zeniths spets
och översåg den vida världen,
från solens höjd hit ner till vrån;
om ingen promenad i må´n
och ingen dans i andevärlden
förtjusade den svåra färden;
om man på själens andlighet
med händerna ej kunde taga,
ej insåg tingens verklighet
skild från de syner, som bedraga;
så såg man likväl mycket mer,
ja ganska mycket mer, än andra;
ty den mot höjden sig beger
naturligtvis långt mera ser,
än de som kvar i dälden vandra:
och tog för övrigt sitt parti
det klokaste, som kunde vågas
att aldrig tyst och svarslös bli
vid vad på jorden kunde frågas.

Men var det icke högst fördömt,
att hur man opp från jorden strävat
och mellan idel solar svävat,
så hade man det språk förglömt,
som taltes ner i dödligheten.
Och icke nog, att allmänheten
ej minsta ord av dem förstod:
de kunde ej förstå varandra.
Den ena skrek emot den andra
med myndig röst och hetsigt blod.
Knappt hann den ena konstruera,
förrän den andra sönderrev;
tills ingen trevs i Tornet mera,
som blott en stolt ruin förblev.

M Choraeus:

På en taskbok

Tag mot en julklapp, fast ibland de ringa.

Men bättre att ge någon, än ge inga.
Om gåvans värde döms av hjärtat, som den gett,
då äger denna ett.

Det ges en konst, att så sin taskbok bruka,
att hon kan likna änkans oljekruka,
som nyttjades var dag, och tömdes ej ändå,
men hon är känd av få.

Man öppne henne, såsom du, för nöden:
så skall en gång den store plundrarn döden
där hitta mynt, som går långt bortom graven än:
Det är välsignelsen!

M Choraeus:

Sång till herr lector Moberg på hans födelsedag

Du som ofta med din sång
roat har de unga,
unna även dem en gång
till ditt nöje sjunga:

Låt ett tacksamt tänkesätt
öppet sig förklara.  
Njut det goda hjärtats rätt:
den att älskad vara.

Du är nöjd, då du gör gagn,
då din post bevakas,
springer ej på ryktets vagn
för att ses och skakas.

Ingen titel, intet band
mödans dag belönar,
ingen trogen Makas hand
aftonen förskönar.

Men av mången Mor och Far
är ditt minne vördat.
Då du hugnat andras dar,
själv du glädjen skördat.

Glömmer någon yngling sig,
och hans gärd du saknar,
skall han dubbelt tacka dig,
när hans tanke vaknar.

Ångerfri och samvetsren
ler du med de unga.
Än vid dagens sista sken
kan du hjärtligt sjunga:

"Tänk! vad fröjd på gamla dar
Gubbens hjärta känner:
gammalt vin har Gubben kvar
än åt gamla vänner."

Chor:
Tänk! vad fröjd på gamla dar
Gubbens hjärta känner:
Samma kärlek Gubben har
än bland nya vänner.

M Choraeus:

Förvandlingen

Första gången
man blir fången
av någon småtäck, brunögd Corinna
är hon en ängel, nej, en Gudinna.

Tiden lider,
vad den skrider:
tills vår Gudinna i sidvita kjolen
själv ligger knäböjd vid kullriga stolen.

Hon blir Mamma
i detsamma:
och då förvandlas älskarens Gudinna
till mannens gumma, barnens tjänarinna.

Unga flicka!
Sucka, blicka:
skönhetens krona av blomster är knuten,
skönhetens dyrkan är barn av minuten.

M Choraeus:
 

En munter gubbes dryckessång

Mitt tidglas skyndar sig och rinner:
Välan! förrän det tömt sin sand,
så vill jag tömma, om jag hinner,
det glas, jag lyfter i min hand.

Välan! I fängslade buteljer!
I skolen fritt få andas ut.
Jag några glada vänner väljer,
som göra på er träldom slut.

Jag går ej ensam uppå stranden,
och tårögd ser mot havets rymd;
jag vinkar ej försagd med handen
åt andra kusten, som är skymd.

Jag vandrar tyst min jämna bana,
och i ett lugnt och fredligt tjäll
jag följer tryggt min gamla vana
att le med vänner varje kväll.

Men kommer den objudna gästen,
så tar jag hövligt honom mot,
och säger: det är slut på festen,
och följer honom utan knot.

Och då först vinkar jag med handen,
tills jag förs bort med väldig fart,
åt vännerna som stå på stranden:
Farväl, farväl, vi råkas snart!

M Choraeus:

Mitt tycke

Vem skulle för en framtid sörja,

vars förlåt han ej öppna får?
Tids nog! att med vår klagan börja
när ödet slår.
Så länge kölden ej gör skada,
och medan molnet har fördrag,
bör man församla i sin lada:
så tycker jag.

Jag håller för, att man är pliktig,
att i det längsta vara ung;
ty icke är man alltid viktig,
fast man är tung.
Om du är varsam att besluta,
om du är man Guds långa dag,
kan du, som barn, din afton njuta:
så tycker jag.

Sokrat drack gift, men dessförinnan
drack han sitt vin, så väl som vi;
och se'n han läst, gick han till kvinnan,
till Aspasi.
Föraktlig är den vishetslära,
som blott gör fula anletsdrag.
Nej glädjen är den vises ära:
så tycker jag.

M Choraeus:

 

Gubben till ungdomen

Nå! nå! unga Flicka! det stundar en dag,
den stundar för dig som för alla,
då härjaren skonar blott själens behag,
då blommorna vissna och falla,
då dessa som räknat qvadrillernas tal,
och skådat så snett på var lycklig rival,
och brunnit av ömhet, och smultit i kval,
bli snögubbar, bleka och kalla.

Så flygen då, ynglingar, flygen omkring,
och dyrken var leende tärna,
och sluten kring henne en lysande ring,
en ring som kan anstå en stjärna.
Men himmelen mörknar och stjärnan går ner
och tändes ej åter: vad tröstar då mer
för alla de vakor, hon kostade er
och I henne skänkte så gärna?

Vårt liv är en lek, och den leken ej lång:
så jollras av nöjenas dårar;
men narri blir allvare av mången gång,
och rosen, man leker med, -- sårar.
Ve honom som vishetens råd har försmått
och offrat sin ungdom åt nöjena blott,
ej tänkt något ädelt, ej gjort något gott:
han slutar visst leken med tårar.

M Choraeus:

Tvivlan och tro

Nej! det är äntligt tid att bindeln sönderriva!
Se upp o människa! och läs vid dagens ljus:
Av jord du kommen är, till jord du måste bliva;
det är din dom, bestyrkt av sexti seklers grus.

Förmår du jäva den? var äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
snart skall du öka det, och rum åt andra ge.

Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
bjud åren i sin flykt att bära dig sin skatt,
och giv, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
din hela varelse åt Evighetens natt.

Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
du ser i detta råd en plundrande barbar,
vars arm i nattens stund emot ditt hjärta sträckes;
och hänförd samlar du din kraft till ditt försvar.

Du hatar denna tro, du aldrig den förlåter:
det är din fiende för livets hela tid;
du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
och går, att våga än en lika blodig strid,

du bryter våldsamt in i hjärtat av det rike,
där världarnas regent en rättvis spira för,
gör Gud till en tyrann och dig till djurets like:
nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.

Vi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
med villan av din tro, med sveket av din röst?
Nej, kasta från din barm den lönnligt burna dolken,
och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.

Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
odödlighetens tro på lika giltig grund;
de fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
och föllo över dem, i dödens mörka stund.

Systemet, det är sant, som tryggade en lära
för jorden mera huld, föll även ofta nog;
men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
och denna helga tro ur gruset återtog.

Vad har bevarat den i trots av alla skiften?
Vem tände detta hopp? men självt det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
och ropar överljutt: o död! jag trotsar dig!

Ack! borttag detta hopp: och vad är sedan livet?
Ett blandat skådespel för löje och för kval;
ett lån, som ej begärt, blott som en skänk dig givet,
dock fordras skall igen med dubbelt kapital.

Vad är den vishets lön? för vilken du ej tvekar
att offra nattens sömn, och dagens tidsfördriv,
hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
och lär dig bättre se det usla av ditt liv.

Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
döm själv att du är stark, och frukta inga jäv;
giv namn av tålamod åt igeln som dig suger,
och tag i farans stund din tillflykt till en säv.

Skriv huru skönt du vill till ålderdomens ära:
den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älv;
du kan ej bördan fly, du mäktar den ej bära,
av alla andra glömd, och sviken av dig själv.

Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
var billig och var god, var öm och känslofull,
kväv hoppets tysta suck, och hjärtats känsla mörda,
och tag emot din lön -- i trenne skovlar mull.

O! nej en högre lön åt dig förvarad bliver.
En stormig aftonstund utav en mulen dag
är ej den sista gräns, dig skaparn föreskriver,
och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.

Ej att ett stolt begär ditt hjärta skulle egga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjärtat ur ditt bröst, och var ej mänska mer!

Du ser en plan i allt, en avsikt i det hela,
och dalens minsta ört är ej förgäves till:
skall endast människan sitt ändamål förfela,
och är det henne blott, som ödet gäcka vill?

Oändlig i begär, och gränslös uti plikter,
med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
hon fordrar redlighet i lyckans dolda vikter,
och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.

Hon fordrar, att den lön, för vilken hon försmäktar,
skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
skall bli ett värdigt värv för evighetens dag.

Vad skulle denna lag, och dessa stadgar båta,
om yrkade så strängt, de aldrig fylldes opp?
Nej lösas måste dock den slutna livets gåta
och fyllas måste det, odödlighetens hopp.

Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden,
dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
de höra till ett språk, som talas svagt på jorden,
som bättre talas skall uti en evighet.

Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter.
Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst,
Förgäves deremot sitt huvud tänkarn stöter,
han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.

Men nyckeln till dess port bärs troget utav döden,
och han skall leda dig inom den helga rymd,
där sammanhanget röjs av livets mörka öden,
där Skaparns stora plan ej längre bliver skymd.

Förbida denna tid, välsigna denna lära,
och samla de bevis, du för dess visshet fann.
Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära
och är ditt hopp dig kärt, bliv ej dess baneman.

Men detta ljuva hopp, om slutligt det bedrager?
Om aftonstjärnan släcks, och tändes aldrig mer?
Och aldrig någon skymt utav en morgondager,
från glädjens högre rymd emot ditt öga ler?

Om allt vad hjärtat tror, allt vad förnuftet bjuder
är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek?
Om helgedomens valv av falska läror ljuder,
och evighetens natt gör slut på livets lek?

Och om förskrivningen på evigt sälla öden;
som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjärta bär;
på sin förfallodag, rivs mitt i tu av döden
och kastas på din grav att multna med dig där.

Och om den högre hand, vars avtryck du där söker,
och vars signet därpå du trodde vara satt,
med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker,
och straffar dig därför med undergång och natt?

Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga,
och gå till gravarne, att övertyga dig:
de kunna giva dig en lärdom, ty de tiga;
äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!

Lid, hoppas, och gör gott, vad öden du ock prövar,
och aldrig mer mot skyn förgråtna ögon välv.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du övar,
så skall i dödens stund, din dygd sig löna själv!

Dock nej, du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
dem hjärtats ångest skrev; och faller till din fot.

Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
ett heligt allvare din dolda tron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
så tydligt jag din lag, och mina plikter ser.

Vart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
fly till sin gamla tro, och vila sig på den.

Dess första grund är dold; jag sörjer ej däröver:
den lades av en hand som säkert kände sig;
jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöver,
och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!

Jag vet ej, vem du är, ej hur du uppenbaras,
ej vilken väg till mig din dolda anda sänks:
det är en hemlighet, vars upptäckt kanske sparas
åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.

Nej, aldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
om i en gränslös följd av dagar och av år
du flyttade min själ från stjärna och till stjärna
hon dock i evighet din dolda tron ej når.

Men vad jag veta bör, har du ej velat dölja:
du lever i min själ, du verkar där, och vill
att mina gärningar i evighet mig följa;
ditt väsen är så visst, som att jag själv är till.

Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
av ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
uti min sista suck bevittna dig till slut.

Men ingen löser opp det samband, som du knutit
emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.

O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
och vore vad jag bör, och icke vad jag är:
du skulle som en far dig till mitt hjärta närma;
jag skulle finna dig uti din himmel där!

Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt rämna,
och evighetens valv skall öppnas för min själ,
och jag skall se, att du ej velat överlämna
åt ödets fala gunst mitt släkte och dess väl.

Ack! jag skall tacka dig, vars omsorg har bevarat
den tro, jag av din hand tog, såsom barn, emot;
som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
vars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.

M Choraeus:

Till Sophie

Jag skulle måla dig, Sophie,
men handen darrar, hjärtat klappar:
jag rörd min svaga pensel tappar,
jag kan blott älska dig, Sophie.

M Choraeus:

Flickorna i Jakobstad

Flickorna i Jakobstad
äro tusenskönor,
vackra blommor, bleka blad,
annars såsom hönor:
kacklar en, så kackla två,
kackla allihopa,
skrattar en, så skratta två,
skratta allihopa.

(mel. Nisse tänker sjöman bli)

M Choraeus:

En ordentlig syndabekännelse till damerna i Nykarleby och Jakobstad.

 

Allt vad jag säger är idel chikaner,

allt mitt beröm är sockrat gift,
alla suckningar äro romaner,
varje vers är en blomsterhöljd grift.

Jag spottar aldrig, att jag ej bespottar,
begrinar alltid, så ofta jag ler.
När jag är tyst, jag laddar och måttar,
och när jag talar, jag dödspilar ger.

Ibland är jag hövlig, men blott för att snärja
oskuldens barm uti mina nät.
Kosacken kryper blott för att härja,
listen går i min artighets fjät.

Nedrig som Kain och kanske än mera,
djärv som en kalmuck i ett lyckligt krig,
här som Lucifer jag ville regera,
och tror att ingen kan störta mig.

Ingen känsla för det ädla och sköna,
ingen suck vid skönhetens bröst,
ingen ömhet att vänner belöna,
intet hjärta för uslingens röst.

Jag, just jag är den fasliga draken,
som går likt ett rytande lejon omkring.
Flicka, flicka, håll dig blott vaken,
och får du se mig på gatan — så spring!

Men stanna likväl, jag beder, jag beder!
Vid skönhetens blick jag lovar och svär —
och utav alla ynglingens eder
den eden heligast vara plär —

Jag svär att aldrig förtretlig vara,
jag svär, jag svär att älska Er,
blott ni vill svära att tåla och svara
och att ej nånsin springa mer!

M Choraeus: