Akta dej att spänna vader

Akta dej att spänna vader 

ut på tumanspromenader!

Ty om själv du ej ser faran, 

går du dock direkt i snaran.

Jungfrurs anständiga friareval

 

Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702.

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:

Prognosticon över skottåret 1712

 

I anledning av den nya dagen

som är 30 febr eller VICTORINI dag

Nu börjas här ett år som aldrig haft sin like,

ett år som ingstans finns mer än i Svea rike,

ett år som är helt nytt och ohört allt tills nu:

ett år vars dagar är trehundrasextisju.

Ett år, det tolfte sen den tolfte CARL blev rätter

dra värjan mot August, mot Fredrich och mot Petter:

ett år som kungens namn och siffra står uppå,

ett år på vilket jag har största lust att spå.

I syne är jag ej, jag hatar de fantaster,

jag är förskräckligt ond på de entusiaster,

en skrock-spåman och jag förliks som katt och hund,

och plugga lögn i folk fördömer jag i grund.

Ej för nån Josef jag och Daniel mig berömmer,

fastän jag då och då om stora saker drömmer:

profeter har så få vårt Nya testament,

av en jag namnet väl men inte konsten länt.

Dock spår jag likafullt, så länge träna knoppas,

så länge ingenstäds förbjudet är att hoppas,

så länge detta ej i kyrkan lyses på,

så länge är ej synd på mitt maner att spå.

Förtvivla är att spå sig själv och andra illa,

att därtill finnes skäl kan ingen mig inbilla,

men hoppas är att spå sig själv och andra väl,

så länge Gud är till, så har man därtill skäl.

Så länge Gud är Gud, är han en nådig Fader,

så läng´ han nådig är, så kan man vara glader.

Där man är glad, där har all fruktan avsked fått,

där ingen fruktan är, spår hoppet sig allt gott.

Jag spår ett rart nytt år, uppfyllt med rara saker,

att björnen lär bli tam och örnen lär bli spaker,

att månen torde snart för solen bocka sig,

och stämma in med oss: O Gud, vi lova dig!

Jag spår ett gott nytt år för dem som sorgsna varit,

för dem som länge nog ha härtills illa farit,

det måste ju bli sant vad jag dem såleds spår,

såframt vi sjunga rätt: Sorgen för glädje går.

Jag spår ett klart nytt år: den svenska kungastolen

från öster lyse fram den stora nordska solen,

så slipper kungens hus sin tolv års långa natt,

och sjunger så: Gud har sin sol igen uppsatt.

Jag spår ett segerår: att Sverige skall få seger,

att fiendens onda sak blir sist för hämnden feger,

att vad han tagit in måst han där fördra sky

och ropa mellertid: Varthän skall jag dock fly?

Jag spår ett dunderår: den dubbla skottårsdagen

vår Victorinus helst gör gott och ont i magen.

Svensk lösen menas med de dubbla skott, kan tro,

då sjunger Victorin: In dulci jubilo!

Jag spår ett tryggt nytt år för alla svenska städer,

att de ej låsas upp av varken Pål ell´ Päder:

hans nyckel sönder är, hans dyrk gör ingen sorg,

vi hoppas att: Vår Gud är oss en väldig borg.

Jag spår ett rådsällt år för samtliga Kungl Råden,

ur krigets labyrint att finna rätta tråden,

så att vi måge se hur Gud har varit blid

och hört vårt trogna: Ack, låt bergen bära frid!

Ett fridsamt år, ty vad vi sjuttonhundra miste,

förstå den dag som nu i Göjan blir den siste,

det få vi nu igen. En Fredag, tänk, vad hänt!

Gud give vårom Kung Fred och gott Regement!

Jag spår ett frihetsår för våra fångar arma,

att Gud sig lärer dock snart över dem förbarma,

så att de, sluppna väl sin fångelevnad svår,

må sjunga: Nu, nu är det rätta fria år!

Jag spår ett fruktsamt år, det kan jag dock ej dölja,

på hoptals bröllop må ju hoptals barnsöl följa.

Med rätta må i år den slå sin ugn omkull,

om vilken sjöngs i fjol: En kvist av vinbär full.

Ett evigt jubelår jag slutligt spår oss alla,

som Gud i år har tänkt ell´ framdels till sig kalla.

Vem först det av oss bör Gud bäst allena vet,

men han skall ha i psalm: Väl mig i evighet.

Jag har nu spått, det är, förklarat min åstundan,

jag önskar allt blev sant, och intet toges undan!

Väl blir det som vi tro och som vi flitigt be,

dock minns därhos: Vad min Gud vill, alltid det ske!

J Runius:

Ack, du underbara blå afton!

 

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Till Mademoiselle Groth

 

Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 

vars hälsning mig så högt behagar. 

Du stämma från de forna dagar, 

men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 

Att bli de forne Stores like 

jag hoppas ej – och deras rike 

av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 

som ingen otro neka kan, 

ett andans bud från man till man. 

De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 

fast mången det ock skulle klandra, 

och hellre gå på egna ben 

än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 

som fordom gåvo Snillet lagar; 

så deras lärling tänker än, 

en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 

din glada dröm i sena åren. 

Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 

än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

E G Geijer:

Andra tyger, andra seder

»I min ungdom», sade tant,
»så där 1730,
då var flickan, kära Betti,
ärbar i sitt triumfant!
Ingen smörja fanns på skinnet,
fladdrigt bjäfs man då ej bar,
och hos vackra könet sinnet
stadigt som robrongen var.

Allting är sig olikt nu —
andra tyger, andra seder!
Tunna tafter, liten heder,
så hos flicka som hos fru!
Skamlöst skick och djärva miner,
oblyg gång på lustans stråt,
fräckhet, smink och musseliner
följa våra dagar åt."

A M Lenngren:

Den bakvända visan

I fjol vid jul då grisa min ko, då kalva min so,
då drunkna min märr uti solsken.
Jag sadla min stövel, jag smorde min häst,
och sporra band jag på öra.
Så red jag över solen, där skogen gick ner,
där hänk två murknade brömsar,
där hänk två präster, där sång två lik,
där satt två brokota hästar.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Den döve han hörde, den dumbe han log,
den tumlöse spelte på lira.
Den blinde han skulle gå ut och bese
vad natten hon månde här lida.
Så fick han se en så'n underlig ting,
den handlöse lekte med flickan sin.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Det var två skator som bygga ett bo,
de bygga ett bo på vår loge.
Det var två hönor som spänna en hök,
de flögo med honom åt skogen.
Laxen han kliver i eketopp,
och rister ner stora lövgrenar.
Och ekorren springer på havsens bott
och välter upp stora grå stenar.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Brev för brev

 

Brev för brev
hamras en gammal spik
in i mitt hjärta:
du får inte
glömma!
Att du en stjärnlös natt
lämnat din själ
ensam bland snödrivorna.

H Parland:

Benzin

 

Jag är en stor Gud
och mitt pris är 3:40 litern
och människorna slår ihjäl varandra
för min skull.

Huii!
då elden kysst mig
och järnet skälver: liv!

Då
vet jag
varför jag så länge
drömt under jorden.


H Parland:

Festen för Polen

 

Förstås, att också jag var på banketten, 

som vän av Polen och entusiast, 

då heta hjärnor lade råd i hast 

hur grundligast man skulle knäcka jätten. 

Jag minns nu icke riktigt alla sätten, 

men hos de fleste stod den tanken fast, 

att vore Polen tjänt med något vasst, 

så vore vassast svenska bajonetten. 

Där föllo ord! Högt svällde talets flod 

och bar som guldsand ungdomshopp och mod. 

Då knöts var hand, då flammade vart öga. 

Jag stod i fönstervrån -- mitt hjärta brann -- 

på aftonhimmelen, den mörka, höga 

ett präktigt stjärnfall lyste och försvann.


C Snoilsky:

Förlåta

Förlåta — det är svårast utav allt, 

förlåta alltid, varje dag på nytt, 

och varje mänska vi på färden möta, 

förlåta varje ord som sårar djupt 

och hån som svider och små giftigheter, 

som kastas ut liksom till nöje blott, 

och dubbelhet som smilar och bedrager, 

och orättvisa, som vi icke mäkta 

försvara oss emot — förlåta allt 

och hämma bitterheten som vill stiga, 

en svartröd våg, och gör vår hjärna het — 

det är mest svårt — och det är mest nödvändigt.

Ty är Gud kärleken, då är ock störst 

av alla synder den att vredgas, hata. 

Och det är ingen synd, som så bär med sig 

på egen rygg sitt straff som hat. Att vredgas, 

att vara fylld av bitterhet och agg, 

det är ett helvete så hett som något. 

Men att förstå att lyfta sig därur 

på starka vingar mot en rymd mer ren, 

det är den bästa konst vi lära kunna. 

En blott det är som kan oss lära den: 

den törnekrönte med den lugna pannan. 

10. 9. 97.

A M Roos:

De prata och orera

De prata och orera 

om alla världens ting. 

Jag hör dem resonera - 

visst om Saturni ring! 

Men medan orden svalla, 

min själ långt borta är: 

jag hör ej på er alla — 

jag hör min hjärtanskär! 

Jag måste, att dem villa, 

ju hövligt mot dem le 

och låtsas lyssna stilla; 

högst sansad de mig se. 

Men tyst, men tyst — i drömmar 

långt borta nu jag är; 

till hjärtat glädjen strömmar: 

jag ser min hjärtanskär. 

De orda om hur farligt 

vår värld dock löper vill; 

de tro, att helt allvarligt 

jag lyssnar nu därtill. 

Och så — det är otroligt 

hur falskt dock är ens sinn! — 

så ler jag och har roligt 

med hjärtevännen min! 

4. 12. 95.

A M Roos:

Där stiger ett minne för mig opp

Där stiger ett minne för mig opp — 

det var i Cordobas stad en dag: 

framför hotellet i omnibus 

sitta vi, far och mor och jag. 

Då stiger plötsligt till vagnen fram 

en caballero ur sorlande mängd. 

Hans öga var mörkt, halvt grånat hans hår, 

han bar över skuldran en mantel slängd. 

Han tog under kappan fram en guitarr. 

Ett sakta ackord därpå han slog. 

Han sjöng — och diktade, medan han sjöng —:

sin flammande blick från mig han ej tog. 

Jag vart helt röd, jag vart helt rädd, 

jag gömde mig halvt bakom fönstrets gardin;

dock kom jag ej undan den lågande blick, 

ej undan den trånande melodin. 

Jag knappast hörde, jag knappast förstod. 

Två rader blott minns jag utav hans sång: 

»Du vita duva från främmande land, 

hur ömt, hur starkt skall du älska en gång!» — 

Ve mig, att så rätt han läst i min själ! 

Ve mig, att så sant det blev, hans tal! 

Ty vore min kärlek ej så stark, 

jag lede ej nu de dödliga kval! 

A M Roos:

Som i ett kloster svinna mina dar

Som i ett kloster svinna mina dar; 

jag märker livet utanför sig röra, 

men jag med livet intet har att göra — 

min räkning jag med det re’n slutat har. 

Den dröm min levnads sorg och sällhet var, 

den susar ständigt, ständigt för mitt öra; 

mitt hjärta alltid skall den rösten höra, 

som mig en gång från livet budskap bar. 

Tyst, utan hopp om lycka, skall jag vandra. 

Men kan min levnad bli till gagn för andra, 

min stig har, om ej solsken, likväl dag. 

För några har väl bördan tillmätts tyngre. 

Och mången har väl tagit doket yngre. 

Jag knotar icke över livets lag. 

Okt. 1893

A M Roos:

Det rör mig ej

Det rör mig ej, om i Ukrajna 

jag lever eller annanstans, 

om någon minnes eller icke 

att jag bland fjärran drivor fanns! 

I träldom runno mina dagar, 

och utan att en mänska klagar 

jag tårögd går i graven ned, 

och allt jag ägde tar jag med. 

Ej ens ett spår min gärning sätter 

på mitt Ukrajnas sköna slätter, 

på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 

med suckar säga till sin son: 

”Bed, barn! Den mannen för Ukrajna 

fick lida landsflykt, hat och hån.” 

Det rör mig ej, om denna son 

skall bedja eller icke för mig. 

En enda sak på jorden rör mig: 

om ondskan skall mitt land få råna, 

bedraga, bränna och förhåna, 

till dess det långsamt, sargat dör… 

– Det är det enda, som mig rör. 

T Sjevtjenko

Mattias är apostel, han

 

Mattias är apostel, han, 

men här en ganska okänd man. 

I Bibeln har han ingen bok, 

fast både modig, snäll och klok. 

Han följde Jesus flera år, 

fast inget då om honom står, 

från dopet till uppståndelsen, 

ja, himmelsfärden såg han sen. 

Mattias vann ett lotteri 

om vem som fick apostel bli. 

Och Judas' efterträdare 

blev inte nån förrädare.

Mattias var som alla tolv 

i bön på övre salens golv, 

där hundratjugo kvinnor, män 

fick förbereda väckelsen. 

Mattias blev apostel, han, 

och många han åt Jesus vann. 

24 februari är 

den dag vi firar honom här.

A Holmberg:

En blomma och en flicka

Där stod en blomma uti en kruka, 

som ej fått vatten på flera dar. 

Hon stod där vissen, hon stod där ledsen, 

men ingen märkte, hur trött hon var. 

Då kom en flicka igenom salen: 

»Du stackars blomma, så torr du står! 

Du tycks så vissen, du tycks så ledsen, 

men jag ska ge dig en styrketår.» 

Hon tog en kanna och hällde vatten

på knopp och blomma, på stjälk och blad. 

»Nu är du tvagen, så klar som dagen. 

Nu, lilla blomma, är du väl glad!» 

Och vattnet stänkte, och vattnet blänkte, 

och blomman tänkte: »Det där var gott!» 

Och blomman lyste och log och myste 

och sköt i glädjen ett litet skott.

A M Roos:

På rakstugan

På söndagens morgon brått man har 

att alla anlet få fina, 

så släta om kind och haka de må 

glatta skina. 

Makligt sträckta, två hedersmän 

på mjuka stolarne bida, 

med tvålade anlet lika varann, 

sida vid sida. 

Den gråa och tomma luften blott 

i rutan de ha framför sig, 

och konversationen, av läget tryckt, 

varsamt rör sig. 

Den färskaste nyhet nu som bäst 

i husen på klockorna ringer, 

ser in och bullrar en stund och se’n 

vidare springer. 

Han fallit i morse för egen hand 

med hjärtat genomskjutet, 

och solen lyste på kropp och golv

blodbegjutet. 

Vad ej kan pejlas ur människosjäl, 

som evigt för dag sig gömmer, 

man har i händerna uppenbart, 

och man dömer. 

För hedersmännen på var sin stol 

är ämnet högst begärligt. 

De yttra sin mening strängt och strävt 

fast besvärligt. 

De livliga bli, och de taga i, 

så rocken av löddret fläckas, 

och hårda domar i säker fart 

något stäckas. 

När kniven om glatta kinderna far, 

blir talet än mer försiktigt. 

De tiga helt, när på strupen de ha 

kniven riktigt.

A U Bååth:

Takdröp

 

Dä sir ut som dä börjer vänna

å äntligen gå fram mot vår,

för värmen har gitt sä tä känna

och kaeln känns inte sa svår.

Dä ä då föll sjölvesta maken

va lässle de bir på en gång,

då dä börjer drypa tå taken

å en hör lite fuglasång.

Ja sitter och titter på baren,

å sa gla som ett bar jag bir,

då ja sir döm leka på skaren

i tag iddele kut döm gnir.

Men än får vi kallnätter töla,

å vänta på värmens vär.

Från take dä dryper en smöla.

En undres om låjen är här.

Maskeraden

Skiftande bilder jag ser i ett brokigt vimlande virrvarr 

tumla i yrande dans lustigt omkring för min blick. 

Glitter, trasor och bjäfs i tusen skilda fasoner

leka kring sprittande ben, fladdra kring flämtande barm. 

Anletet ensamt är stelt som lavan kring slocknade kratern, 

hemskt utur ögonens hål glimmar dock elden ännu. 

Dristigt skämtande ord och förställning, sockrad med löjen, 

flyga som gäckande troll fram i den kvalmiga luft. 

Tonerna dansa av lust, champagnekorkarna smälla, 

djävlar i munter galopp flyga med skummet i tak.

C R Nyblom:

Tillägnan

 

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna

har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Ifall min flicka svär att hon är sann

Ifall min flicka svär, att hon är sann, 

så tror jag henne, fast jag vet hon ljuger; 

då tror hon mig en oförsökt ung man, 

som ej bland världens falska finter duger. 

I fåvitskt hopp, att hon som ung mig ser, 

fast väl hon vet, jag spelar det förgäves. 

Till hennes falskhet jag förtröstan ger: 

så ömsesidigt sanningen förkväves. 

Dock - vi tillstår ej hon, att falsk hon är, 

och jag, att nu det är förbi med våren? 

Ack, kärlek allra helst förklädnad bär, 

och räknar, när han åldras, icke åren. 

Så lurar en den andra, bäst han kan, 

och jämt med smicker vi bedra varann.

W Shakespeare:

George Washington - toast hos Mr Hughes den 22 februari 1837

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Du är så grym som stolta kvinnor bruka

Du är så grym som stolta kvinnor bruka, 

när de fått skönhets gåva på sin del; 

du vet att för min själ, den kärlekssjuka, 

du är den skönsta, dyraste juvel. 

Dock säger mången, som din min betraktar: 

dess makt att väcka kärlekskval är klen. 

Att säga, det är falskt, jag väl mig aktar, 

fastän jag svär det för mig själv allen'. 

Och för att visa, att ej falskt jag svurit, 

ha tusen suckar, blott jag tänkt på dig, 

en på den andra följt och vittne burit, 

att du, fast svart, är skönast dock för mig. 

Svart är du blott i vad du handlar galet;

därav, jag tänker, kommer väl förtalet.

W Shakespeare:

Vid lutans knäppar

 

Vid lutans knäppar 

och odaliskers dans ambassadören 

till feta läppar 

för sorbetglaset, glömsk av silkessnören. 

En hymn till nattens stjärna sjunger kören. 

O, I eunucker, 

som blomstergårdarne i Stambul ansen! 

Bak bärstolsluckor 

en hög gesandt förs bort av ambulansen. 

Se, purpurfanan sänks på bambulansen.

H Löwenhjelm:

Musik

Toner, som lyften min ande till skyn, förtrollade väsen, 

kunde mitt öga en gång följa Er mystiska dans!

Kunde jag fånga Er bild, som döljes för blicken och känseln, 

skulle jag skåda en värld, byggd i kristallernas form. 

Tusende flingor fölle väl då ur den klingande rymden, 

som på en vinterdag blommor och stjärnor av snö. 

Väl, att ändock Er soliga värld ej isas av stormen! 

Hellre än känna och se, blundar jag, njuter och dör.

C R Nyblom:

Livskraftens ödande i skamlig yrsel

Livskraftens ödande i skamlig yrsel 

är lusta, bragt till dåd; på förhand re'n 

är hon menedig, mordisk, utan styrsel 

vild, rå och grym, omåttlig och gemen; 

knappt smakad, strax föraktad och förbrukad;

ursinnigt åtrådd, men knappt nådd, ändå

ursinnigt hatad - lik en lockmat slukad, 

som gör den galen, vilken smakt därpå; 

vild i begär, vild, när den nått sin ände; 

i går, i dag, i morgon utan töm; 

i njutning sällhet, efter den elände; 

förut - en lockfull fröjd, förbi - en dröm. 

Det vet all världen - dock ej en, som flyktar 

från himmel, som med slikt ett helvet lyktar!

W Shakespeare: