och slut är natten, slutad backanalen —
hur sällsamt blå bli skuggorna i salen,
hur gula ljusen fladdra djupt i staken!
Vid trötta stämmors sorl du trött hölls vaken. —
Nu allt är tyst. Du väntar blott finalen.
Ditt glas är spräckt och tomma ostronskalen —
stig upp, min vän, och lossa fönsterhaken!
O morgondager, kalla blåa ljus,
fall stolt och liknöjd i din klara glans
på torg och gränder, hem och jungfruhus,
kyss skökans kind och barnets ögonfrans,
palatsets vita sten och gatans grus —
och fyll mitt sinne med ditt svala rus!
