Naturtankar

Mänska! Tro ej, att för dig allen 

jorden blommor fick och solen sken.

Något för sin egen fröjd också 

vill naturen skapa då och då. 

Därför näktergaln sin skönsta drill 

slår, när du i natten sover still, 

och den skönsta rosen blommar tyst, 

långt förrn solen dagens öga kysst. 

Skönsta fjäriln du ej ser, ej hör: 

osedd flyger han och osedd dör. 

Pärlan gömd i havets sköte bor, 

djupt i berget ädelstenen gror. 

Barn! när du så fullt, så rikligt fick 

för ditt öra allt och för din blick, 

unna också Modern något då 

att åt sig till fröjd, till smycke få! 

C W Böttiger:

Avskedsblick till Gästrikland, Hälsingland och Dalarna

efter en vandring därigenom, sommaren år 1837 

Gröna och stilla dalar! 

Blå och skyhöga berg! 

Aldrig går ur mitt sinne 

edert vänliga minne, 

eder livliga färg. 

Kyrkor, som liljor vita, 

kronan lyfta mot skyn; 

gårdar, som smultron röda, 

titta ur åkrars gröda, 

blänka från skogars bryn. 

Nu det ringer, och skaror 

vimla i högtidsskrud; 

ilande båtar hölja 

Voxnans och Ljusnans bölja, 

följa det kära ljud. 

Dala-älvar och ängar 

skimra i söndagsprakt; 

Siljans glänsande spegel 

krusa vindar i segel, 

klappa åror i takt. 

Herrans sabbat är inne, 

ljuvlig, fast den är kort, 

bjuder gamla och unga, 

lär dem ur hjärtat sjunga 

alla bekymmer bort. 

I det frälsande namnet 

böjas hjässor och knän; 

här sin rikedom samla 

både unga och gamla, 

och den följer dem hän. 

Kärlek till Gud och nästan 

och en Konung så god, 

flit och förnöjligt sinne 

och, när nöden är inne, 

böner och tåligt mod. 

Livet, klart eller mulet, 

sedan så vänligt ler, 

tacksamt bär det sin lycka 

och dess sorger ej trycka 

själen i stoftet ner. 

Sälla herdar, som vakten 

här eder Herres hjord, 

och med rörelse tolken 

för de lyssnande folken 

Mästarens sköna ord! 

Här enfaldighets visdom 

Ordets mening förstod; 

fåglar i högkor sjunga, 

liljor med ödmjuk tunga 

viskar: "Herren är god!" 

Göt Han i goda tider 

sin välsignelse ner, 

herrligt stämden I fröjden 

Honom, som bor i höjden 

och till det låga ser. 

Bjöd Han i hårda tider: 

"Tröster, tröster mitt folk!" 

ljuvligt talten I trösten, 

och han kändes, den rösten, 

såsom himmelens tolk. 

Själva nöden då lyfte 

hjärtat från jorden opp, 

och var gång han besökte, 

Han ock styrkte och ökte 

mod, förtröstan och hopp. 

Så av ålder det varit, 

så skall härefter ske, 

målet dock hinnes, bröder! 

antingen oss här stöder 

staven lust eller ve. 

Vilketdera han heter, 

stöde han oss och dem 

vilka oss Herren givit, 

genom pelegrims-livet 

till vårt fädernes-hem! 

Där vi stämme vårt möte. 

Bröder! i världen här 

aldrig råkas vi alla; 

men — vi Gud oss befalla, 

Han förenar oss där! 

J O Wallin:

Res upp ditt huvud, du kristenhet

Res upp ditt huvud, du kristenhet! 

Lyft upp din blick, slå den inte ned! 

I himlen hör du hemma. 

Där är ditt hjärta, där är din skatt, 

och därifrån kommer han som glatt 

dig med sin varma stämma. 

Lyft upp ditt huvud, av hjärtat säg 

till korsets hövding: "O tänk på mig, 

där du är i ditt rike!" 

Då faller fjällen från ögat ner, 

du paradiset då plötsligt ser, 

dess glädje utan like. 

Där ser vid floden du livets träd 

och himlens fåglar i solvarmt lä 

du hör så livligt sjunga 

om herrefärden i högan sky, 

om jord och himmel så splitter ny, 

om kristna evigt unga. 

Ej mer du fruktar för domens dag, 

du vet att domaren gjort din sak 

till sin och lösning funnit. 

Dess mer du längtar var morgon ny, 

tills Herren dagas i himlens sky 

och natten helt försvunnit. 

Och när då för varje årsring här 

du ser att konungens tecken är 

i solar och i månar, 

nog glimmar glatt dina ögon då, 

och käckt ditt huvud du reser så, 

fast stjärnor dör och dånar. 

Men fast du längtar, o kristenhet, 

så glöm dock inte att du ju vet 

vad Herren väntar efter, 

du ber ju inte, på kärlek tom, 

om blixt från ovan, om pilsnabb dom, 

om himlens slutstridskrafter. 

Du är ju Konungen underställd, 

som inte gärna med himlens eld 

sin nåd i straffdom byter. 

Som vännen dristigt för Sodom bad, 

 så be du själv för din stora stad, 

tills Gud själv staven bryter. 

Ja, be för Babel, tills klart du ser 

att bön och suckar ej hjälper mer 

mot undergångens bölja! 

Då ropar Herren: Jag kommer snart! 

Och bruden svarar: Med blixtens fart 

i skyn jag dig ska följa! 

Då skallar hornet för sista gång, 

då nalkas facklor och bröllopssång, 

Gud själv bland oss vill trona! 

Då omgjuts himmel såväl som jord 

i reningslågor på Herrens ord, 

då strålar livets krona! 

N F S Grundtvig:

Sång bland ärkestiftets i huvudstaden tjänstgörande präster

(Dem tillägnad)

Ärat vare deras kall,
som i lärdomen arbeta
och i tidens natt och svall
visa att de vägen veta,
lära världens ljus och dygd,
så med gärningen som orden,
nit för konung, lag och bygd,
och en himmel över jorden!
Ärat var prästens kall!

Högsint vare deras hug,
lyftad över flärd och yta!
Varken smicker eller trug
deras ädla kraft må bryta!
Lyssnande till himlens röst,
mänsklig ordning undergivna,
bäre de i samma bröst
Guds och likars rätter skrivna!
Högsint vare prästens hug!

Stilla vare deras gång!
Bland de larmande i tiden
deras tal och deras sång
ljude kärleken och friden!
Fruktrikt, om och obemärkt,
deras verk sitt upphov prise,
och till den, som kraften stärkt,
tacksamhetens frågor vise!
Stilla vare prästens gång!

Fröjdfullt vare deras mod!
Ej för lyckan må de slava!
Tänke, deras sak är god,
därför må den framgång hava!
Världens gunst ej söke de,
ej sin vinst av andras skada,
vilje dem blott goda se,
och sen glädjas med de glada!
Fröjdfullt vare prästens mod!

Fridfull vare deras lott!
Motgång må dem ej bedröva,
ty av den, som ger allt gott,
få de väl vad de behöva.
Friden styre deras lopp,
så de ungas som de gamlas,
tände hoppets fackla opp,
när till färden de församlas!
Fridfull vare prästens lott!

J O Wallin:

George Washington - toast hos mr Hughes den 22 februari 1837

 

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin: