Uppmanad att skriva i tidningarna

Jag hatar att med dagliga 

försåt eländet öka 

för dem, som uppå höjderna 

ett vanskligt liv försöka; 

jag hatar att åt liken 

av fallen glans och herrlighet 

ge sparkar, slug och sniken. 

Ej skymf, som man i anletet 

sin nästa låter känna, 

ej heller skamlöst kryperi 

skall smutsa ned sin penna — 

min penna, åt vars iver 

ett mod, ju högre, friare, 

dess högre lyftning giver. 

O, låter av förargelse 

jag nånsin vreden strömma, 

och om till rent begabbande 

min vers sig vågar glömma, 

då — måtte du mig höra, 

o skönhetsdrift, du heliga, 

och vad jag skrev förstöra. 

Mitt sorgefulla leende 

må aldrig tonen skifta 

ocli låta av missunsamhet 

till hångrin sig förgifta; 

må sårad äresjuka 

ej få de friska rosorna 

på sångmöns kind förbruka. 

Mitt i en tid, som klokt höll mun 

och var för sömn den bästa, 

med skämtets udd jag vågade 

att folkets sinnen fresta. 

Jag tordes sedan vika, 

när på Sejans fall bruterna 

begynt som apor skrika. 

Med dem Lykurger, Sokrater, 

Catoner, Cincinnater 

och Graccher runt om frodades 

i våra murkna stater — 

liksom ur mark, som sväller 

av mjuk och unken fuktighet, 

en svärm av svampar väller. 

Ack, hänförd av det flyktiga 

och falska hoppets skimmer, 

ej såg min ande tomheten 

av allt det prål och glimmer, 

som honom snärjt och villat, 

åt tron sig överlämnande 

på allt, som mest han gillat. 

Tänk, vilken fröjd, när plötsligen 

triumfskri ljöd i landet 

och ned i dunklet slungades 

det snöda rövarbandet! 

Då stack jag lugnt min pipa 

i fickan samt den stickert, 

som jag nu på nytt får slipa. 

O frihet, du högt strävande 

begär uti dens sinne, 

som hyllar rätt och sanning 

och har pliktens tuktan inne, 

om du för gamla vänner 

än oförfalskad i din själ 

den forna lågan känner; 

så styr till måls som förr en gång-

åt mig båd’ ord och penna, 

när av begär till flykt igen 

min tanke börjar bränna, 

när i ordkämpars skara 

mitt land, det mångomtvistade,

jag rustar mig försvara. 

Med dig jag lömsk belackare 

på stat skall aldrig bliva, 

ej såsom folkets lismare 

dess lustar underskriva, 

och aldrig för dess nycker 

på vännens kind, förrådande, 

jag Judas-kyssen trycker. 

Och stormar hejdlöst orgien, 

i fräckhet vild ocli galen, 

med gammal blygsel skall jag då 

bortstöta festpokalen: 

Jag om den blygsel talar, 

som bortstött Circe-bägaren 

en gång i kungasalar.

O, älskade Italien, 

om blott det namnet höres, 

av helig bävan darrande 

en sträng ini mig röres — 

som läppen, tveksam vorden, 

förseglas, när han nämna vill 

det käraste på jorden. 

Du arma mor, förlåtelse

för dina söners villa, 

för hån och split och fåvitskhet

och allt, vad de gjort illa! 

Förlåt ock mina brister, 

min tvekan och min stumma skräck 

vid våra brödratvister. 

Du vet, när sorg oförberett 

har slagit ömma hjärtan, 

i sitt elände övermätt 

förstummas själva smärtan; 

du vet, vad tyngd jag burit, 

som släckt min andes eld, och som 

mig djupt i hjärtat skurit. 

Om ej mig unnas att för dig 

få lösa olycksknuten, 

var nöjd med kärlek, aldrig skrämd, 

med trohet aldrig bruten, 

och att bland kräk, som stoja, 

jag ej var med att slå dig i 

en ny och sämre boja!

G Giusti:

Delenda Carthago

Och säg, ers nåd, varför en sådan drummel, 

som spelar dövstum, till spion ni har, 

som mitt uti kaféets prat och mummel 

sin tupplur på polisens conto tar? 

Ni kastar bort ert guld i världens tummel, 

och gör dock allra bäst i att ni spar. 

Allting skall gratis nu ni lära känna 

av mig: hör på blott — fram med bläck och penna! 

In primis: vet att människan och världen 

med tiden gå framåt, och tidens art — 

för er en skurk, för oss en ädling är den, 

som nu mot friheten har tagit fart. 

Tror ni mig ej, så är domklockan där, den, 

och vill man blott förstå, hon talar klart; 

vid hennes klang gravöl och dop fullbordas: 

en fri det föds för varje skälm som jordas. 

Hör vidare: om ni vill knäcka tänder 

på matken, som dem gnager oåtspord, 

besvärj då hostans hack och giktens bränder 

att skona var perukstock på vår jord; 

om ej — köp ammorna och bloda händer 

liksom Herodes med ett barnamord. 

Men mins: i lindan frälsarn dock befrias, 

och sen, fast dödad, återföds Messias. 

Att sammansvärja sig med dolkar vassa, 

att spela Graccher små och Robespierre, 

är avlagt nu och kan för sbirrer passa, 

som gjort det till en handelssak, tyvärr. 

I Arilds tid med slikt man kunde svassa — 

mot sådant narrspel nu man rider spärr. 

Nu om ett annat släkte är det fråga, 

som tal och handling tänker öppet våga. 

Om carbonari, om frimurarliga 

ni icke drömma får — då är ni pank; 

ej heller må till jakobin ni viga 

var en, som lever vid förnuftets dank. 

Nej, här blir fråga med en släkt att kriga, 

som ej av herrar veta vill, helt frank — 

förstå mig, herrar — vanliga — från gatan, 

som, om de stukas, alls ej likna satan. 

Således: ingen herre! — Skrivet? — Så ja! 

Nej, ingen herre! — Bra — och nu framåt! 

Men »republik», »tyranner», »slavar», nå ja, 

och andra ord av lika våldsam låt, 

dem ge vi hin, ty riktigt vi förstå — ja, 

att utan krumilur och allan ståt 

kan gott i ett par ord, som själen läska, 

utdragas summan av allt, vad vi älska. 

Skriv! Varje Adams son vi räknad vilja 

som människa — men vilja ingen tysk. 

Vi vilja förmän ha med huvud, vilja,

båd’ lag och ordning få — men ingen tysk. 

Skriv! Alla som en enda man vi vilja 

Italien ett och fritt — men ingen tysk. 

Med liv och gods vi kämpa för det senare, 

men vilja ej ha tyskar: mjuka tjenare!

G Giusti:

Sant' Ambrogio i Milano

Ni plär, ers excellens, ond på mig vara 

för de små dussinskämt, jag klottrat ned, 

och anti-tysk ni brukar mig förklara, 

för det att tjuvar jag ej huttlar med. 

Låt nu med en historia mig få svara, 

om vad sig tilldrog, då i allsköns fred 

en morgonstund jag lät min fot mig bära 

till Sant’ Ambrogio långt bortom all ära. 

I sällskap med mig var en son, en grön en, 

till den Manzoni — mycket farlig karl! -

som skrivit en roman, en riktigt skön en, 

där fråga är om ett förlovat par. 

Ers nåd har läst den? — Nej! — Er själ, Gud löne’n, 

har göra — jag förstår nog — alla dar 

med annat allt på jorden och på haven 

och är för sådan strunt död och begraven.

In steg jag, och jag fann en mängd soldater, 

av dem, som komma ned till oss från nord, 

som till exempel böhmare, kroater, 

likt pålar slagna ned i vignens jord. 

Där stodo de, med lika styva later, 

som när de lystra till genralens ord, 

med linmustascher och med läppar slutna, 

inför Vår Herres altar rakt som gjutna. 

Jag höll mig undan; ty i mitten kastad 

av denna hord, jag kunde knappt stå still. 

Jag av en avsmak fann mig svårt antastad, 

som ni — på grund av tjänsten — ej sport till. 

Av kvalm och stank jag kände mig belastad:

Förlåt, ers nåd, men jag ej neka vill, 

att där uti det sköna gudahuset 

klent som en talgdank sken högaltarljuset. 

Men just som prästen stilla sig bereder 

att viga hostians heliga mystik, 

helt plötsligen uti min själ slår neder 

från altaret en ljuvlig hornmusik. 

Ur krigstrumpeterna en ton sig breder, 

på bön om miskund och om tillgift rik, 

som från ett folk, som under nöden klagar

och minnes än förflutna, bättre dagar. 

Det var en kör av Verdi, bön till Herran 

om hjälp ur törstande lombarders barm, 

den där: »O Herre, från vårt hemvist fjärran», 

som gjort så mången själ båd’ mjuk och varm.

Och se, min avsmak, han förgick, tyvärr, han:

Jag var ej lik mig mer, — förbi min harm! 

Ja, som om bröder gömts i vita rocken, 

jag omotståndligt drogs mitt in i skocken. 

Vad mer, ers excellens? Så skönt var stycket,

därtill italienskt och rätt bra gjort; 

när se’n man är en dilettanl till tycket,

för konsten glömmas alla skrupler fort. 

Men som det slöts, drog jag mig bort i rycket 

och ställde mig längst ned vid templets port, 

då se, för att ännu en gång mig narra, 

de murmeldjurens läppar börja darra; 

och stilla, stilla, förd på luftens vingar, 

en nordisk psalm steg upp med bön till Gud. 

För mig det lät, som när en gravsång klingar

med dystert, klagande, högtidligt ljud, 

en sång som i mitt minne fast sig tvingar; 

och stum jag stod, att, trots sin tjocka hud, 

till sådant välljud dessa träbeläten 

från norden kunde lämpa sina läten. 

Ett minne från min första barndoms dagar, 

så bitterljuvt, i psalmen jag förnam. 

I mörka stunder, när oss smärtan jagar, 

en sådan sång sig tränger gärna fram. 

Den ljöd, som när min moders död jag klagar —

en längtan efter ro från världens glam, 

En skräck att vara långt från hemmet viken -—

så att jag rent gick vill i drömmens riken. 

När den var slut, i tankar sänkt jag stod där,

som grepo mig med omotståndlig makt. 

De där, jag tänkte, dras från hem och moder, 

när i italisk eller slavisk trakt 

man fruktar myteri av dem, som bo där: 

själv slav, man håller över slavar vakt. 

Därför som boskap släpas de från hemmen 

att gå på vinterbete i Maremmen. 

I krigartuktens hårda ok de tjäna, 

ensamma, stumma, hånade de gå, 

som blinda klor åt mångögt vålds hyena, 

vars mål ej rör dem och de knappt förstå. 

Och detta hat, som aldrig skall förena

lombarderna med Tysklands folk ändå, 

det båtar den, som härskar med att skilja, 

och som blott räds, när folk förbrödras vilja. 

Ja, stackars karlar! Långt från släkt och vänner,

bland folk, som icke tål dem ens till namn, —

vem vet, om ej i hjärtats djup dem bränner 

lust att förpassa bort till samma hamn 

sin egen härskare. — Men nu, jag känner, 

är bäst att fly: jag annars tog i famn 

korpraln där med sin hasselpåk, den styggen, 

själv som en påle styv och rak i ryggen.

G Giusti: