Dansbanans öde

Eskil i N. D. A. har observerat att ungdomen i Enånger rivit upp en dansbana och byggt en bastu av den, och har i anledning därav begått följande, som utan att vara något vidare, må återgivas såsom dock alltid varande ett kväde till den hälsingska dagskrönikan. 

I Enånger i Hälsingland en bastu har man byggt,

så folket kan i framtiden sig hålla rent och snyggt. 

Man eldar uti bastun och slår vatten på en häll,

och svettas så i ångorna varenda lördagskväll.

Men viljen I nu veta huru bastun man har gjort,

så är det en dansbana, som fanns på samma ort.

Där svettades man också fordom varje lördagskväll,

till tonerna utav fioler och av dragspelsgnäll.

Nu undras bara hur det går om ungdomen en dag

har tröttnat på att bada och vill svänga om ett slag.

Skall man då gå till bastun med sin lilla hjärtevän

och dansa uti ångorna i bara mässingen?

Septemberstämning

Myggor dansa i septembersol, 

blomstergången doftar luktviol, 

röda kinder har Pomona.

Astrar glöda, krassen står i brand, 

himlens klarhet strör med givmild hand 

pärlor i den höga almens krona. 

Solen vävt av sommarns gröna blad 

över uggleboet guldbrokad, 

löven falla ner till flossa.

Sekelgamla aplar stå

ödmjukt böjda för att ännu få 

en ”solglaning” över fattig mossa. 

Likt ett herdaminne, fornt och nött, 

stadigt bundet in i purpurrött, 

tjället ärevördigt blänker, 

kastar under levande arkad 

blicken ut mot vackra Sjogerstad 

och på långt försvunna tider tänker. 

Tempelklockan sjunger aftonpsalm, 

bygden lyssnar till den vigda malm, 

evigheten famnar världen. 

Dagen lider, natten är för hand, 

skördefolket sista kärven band, 

solen slocknar över tomma gärden. 

Paul Nilsson, Kyrkoherde i Sjogerstad, ur ”Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift 1936”

P Nilsson:

På 10-årsdagen av terrordådet 22 juli 2011 på Utøya: Til Ungdommen

Kringsatt av fiender, 

gå inn i din tid! 

Under en blodig storm 

– vi deg til strid! 

Kanskje du spør i angst, 

udekket, åpen: 

hva skal jeg kjempe med, 

hva er mitt våpen? 

Her er ditt vern mot vold, 

her er ditt sverd: 

troen på livet vårt, 

menneskets verd. 

For all vår fremtids skyld, 

søk det og dyrk det, 

dø om du må – men: 

øk det og styrk det! 

Stilt går granatenes 

glidende bånd. 

Stans deres drift mot død, 

stans dem med ånd! 

Krig er forakt for liv. 

Fred er å skape. 

Kast dine krefter inn: 

døden skal tape! 

Elsk – og berik med drøm – 

alt stort som var! 

Gå mot det ukjente, 

fravrist det svar. 

Ubygde kraftverker, 

ukjente stjerner – 

skap dem, med skånet livs 

dristige hjerner! 

Edelt er mennesket,

jorden er rik! 

Finnes her nød og sult, 

skyldes det svik. 

Knus det! I livets navn 

skal urett falle. 

Solskinn og brød og ånd 

eies av alle. 

Da synker våpnene 

maktesløs ned! 

Skaper vi menneskeverd, 

skaper vi fred. 

Den som med høyre arm 

bærer en byrde, 

dyr og umistelig, 

kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt 

fra bror til bror: 

vi vil bli gode mot 

menskenes jord. 

Vi vil ta vare på 

skjønnheten, varmen – 

som om vi bar et barn 

varsomt på armen!

Nordahl Grieg:

När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.
 

S Rönnegård: