Baronen var den siste utav ätten.
Nu står han lik i sal'n med gyllenläder,
betraktad stelt utav familjporträtten.
För fönster hänga tunga draperier
och taffeltäckarn putsar vaxljusvekar,
en typ från Rococo'ens Sans-Souci'er.
Av gamla steg på bonat golv det ekar.
Ack min baron! Vem kunde fordom skämta
som du i sal'n bland vänner och bland viner
med cyniskt, gammaldags spirituellt behag.
Du slagrörd blev som gamla libertiner.
Se gula vaxljuslågor fladdrigt flämta
ett spöklikt sken kring dina nobla drag.
H Löwenhjelm:
