Ej nödhamn eller ankargrund är henne beskärd
på den svindlande solomseglingsfärd.
I alla år hon susar mot sommarns gröna kust,
mot översvinnlig salighet och lust,
men varje gång hon nalkas, hon slungas ur sin ban
mot mörka hav av höstlig orkan.
I sekel efter sekel har hon seglat runt i ring,
och besättningen märker ingenting.
Den kommer och försvinner och lever i sin skans,
och var lördag är det kortspel och dans.
Vad tjänar det att drömma i sin kvalmiga kabyss
om palmvin efter svagdrickat nyss?
Vad tjänar det att yra om fjärran flickors famn,
om rymning i första bästa hamn?
Hur länge vi må segla, vi hinna aldrig land,
blott vinden bär dess dofter hit ibland.
Och den som dem kan känna, han viftar ditåt
eller brister över relingen i gråt.
Vår sommar är en sommar som blåses bort av höst,
begärens oro bultar i vårt bröst.
Och snabbt är dömd att kallna den kropp som är varm,
vårt barn blir snart för tungt för vår arm.
Men fast vi ej få veta när ankaret skall gå,
vi äro ganska väl till mods ändå.
Vi titta uppåt seglen, vi hala vår tross,
vi knoga, vi svära och vi slåss.
Dock, en enda stund på året tar oväsendet slut,
den stora och högtidliga minut,
när vi runda mörkrets udde och gå över stag
för att länsa mot den växande dag.
Då stannar och darrar det urgamla skrov
och pressar fram en ton så orgeldov.
Vi lyssna och vi höra hur syskonskeppens brus
stämmer in som ett fjärran silversus.
Vi lyssna och vi undra, fast vi ingenting förstå,
men ängslas ej, fast skröpliga och små.
Fast bottenlöst är havet och hisnande vår flykt,
vi känna det förunderligt tryggt.
Vi fara efter fyrar med flyende sken,
vi äga ej styrman, ej kapten.
Men inom oss vi veta att vårt fartyg seglar väl.
Vi ha hemliga sjökort i vår själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar