Visar inlägg med etikett Årstiderna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Årstiderna. Visa alla inlägg

lördag 16 mars 2024

Men sommaren i höga norden














Men sommaren i höga norden 
är sydländsk vinters parodi. 
En flyktig gäst på kalla jorden, 
han spårlöst skymtar oss förbi. 
I höstens tröga skymningstimmar 
på fästet solen dåsigt glimmar. 
Alltmera knappas dagen av, 
och naken som en blottad grav 
står skogen med de vissna bladen. 
I dimmors slöja svepas fält, 
och gässens kackel ljuder gällt 
i luften, då den långa raden 
flyr hädan. Ja, november gör 
ej gladare ett trist humör. 

Skymd bliver morgonsoln av töcken;
förstummats sorlet har på fält, 
och fram på vägen från sin öken 
en varg med hona drivs av svält. 
När hästen vädrar dem, han gnäggar 
av ångst, och inom fyra väggar 
sig vandraren först säker tror. 
I morgonstunden sina kor 
ej herden för till betesvallar, 
och ej i solig middagsstund 
hans vallhorn lockar dem i rund. 
En mö i torp sin visa trallar, 
där sländan, förd av flitig hand, 
belyses matt av tjärig brand. 

Re’n rimfrost täcker marken vida 
omkring och ut sitt silver strör 
 (att mina rim av frosten lida, 
ej därför undran väcka bör!). 
Mer glatt än ett parkettgolvs timmer 
är isbelagda flodens skimmer, 
och pilten käckt med skridskor på 
skär isens jämna fält, det blå. 
På röda tassar ankan skrider 
mot stranden ner att bada sig 
och travar fram på svekfull stig, 
men halkar — pang, hur vingen svider! 
De första flingorna av snön 
som stjärnor falla ned på sjön. 

Hur skall man lämpligast fördriva 
på landet denna vintertid? 
I längden kan man glad ej bliva 
av denna tröstlöst stilla frid. 
Att skala kring på stepp och stenar
på oskodd häst är ock, jag menar, 
försåtligt, ty det hända kan, 
att brunten halkar, även han. 
Nej, tacka vet jag hemma sitta 
och läsa — Pradt och Walter Scott
För resten dricka, svärja smått 
och uti kassaboken titta. 
Om kvälln besök man kanske får, 
och så den tröga vintern går.

Ur Eugen Onegin (IV:40-43)

måndag 16 april 2018

Topelius 200 år: Uti den vackra våren

















Uti den vackra våren
smalt drivan innan kort.
Gud tog den frusna tåren
från jordens öga bort.
Och allt var ljust och soligt,
och lärkan sjöng så glad,
och barnen hade roligt
allt ibland löv och blad.

Sen kommo sommarns dagar,
då ängen fick sin skrud
med gräs i gröna hagar,
och jorden kläddes brud.
Då rodde vi till skären,
då sprungo vi i skog,
då plockade vi bären,
och roligt var det nog.

Sen blev det mörkt om hösten
och stormade på hav,
och stum blev fåglarösten,
och blomstren föllo av.
Det tröskades på logen,
tills skörden var förbi.
Bland lingonen i skogen
så roligt hade vi.

Så kom den kulna vinter
med fästningar i snön,
när skidan lustigt slinter,
och bjällran klingar skön.
Och brasan brann förtroligt
på varma stugans härd,
och barnen hade roligt
också i vinterns värld.

Och sen, när drivan gråter,
blott du är from och nöjd,
så kommer våren åter
med nya lekars fröjd.
Var årstid har sin trevnad.
Vi prisa Gud var dag,
och så förgår vår levnad
allt efter Guds behag.


Z Topelius:

lördag 14 september 2013

Årstiderna

PROLOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Om årets fyra tider
kväd nu, min skaldemö!
Kväd, om du kan, så mjukt och grant,
att du, om möjligt är, i år
må knipa dig en Foibus-slant,
för den du nya byxor får!
Men varom ej, kväd vad som sker
och vad som är, en sans-culotte,
på denna världens ö.
Det är ej mindre eller mer,
än blott, än blott
att leva dupe - och dö
slö!


VINTERN
Snö, Snö, Snö, Snö!

Hur vintern på oss frustar,
sjung först, min skaldemö!
En bister, götisk båld figur,
en raggig, ruggig, ruskig f-n.
Till lik han sveper Guds natur
med gräs och gröda, bär och blan.
Med vita björnens tass och nos
han grabbar tungt, han andas kallt,
och värme, liv, adjö!...
I dygd och vänskap, vers och pros,
i allt, i allt
är mesta parten snö,
Snö!


VÅREN
Tö, Tö, Tö, Tö!

Hur våren oss förlustar,
kväd sen, min skaldemö!
En näsvis page, han spelar spass
med lyckan vid sin gjorda pris,
och smaken vid sin à la glace
och äran i sitt slott av is.
Ty alltihop som "ryska berg"
och tysk filosofi därnäst,
han smälter "pö om pö"...
och skälet?...säg, du skälmska dvärg!...
Hoc est, hoc est
att almnackan spår tö,
Tö!


SOMMAREN
Frö, Frö, Frö, Frö!

Hur sommarn för oss pustar,
sjung ock, min skaldemö!
En leverbrun och vasa-grön
ekonomie direktör,
han guld sig lovar av de rön
som lantbruks-akademien gör,
men tunt var gräset, som han slog,
och masken blädde av hans trän,
och rågen blev till strö.
Säg då vart löftet vägen tog,
varthän, varthän?
Det stannade i frö,
Frö!


HÖSTEN
Hö, Hö, Hö, Hö!

Hur hösten med oss rustar,
kväd sist, min skaldemö!
En handfast dräng, han stiger fram
med lie, yxa, slaktarkniv;
så skär han över samma kam
allt vad som anda har och liv;
de höga träd, de låga strån,
och stutar feta, grisar små,
grårockar, cordons bleux!
Det är nu ingen annan vån;
hur så, hur så?
Förty allt kött är hö,
Hö!


EPILOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Vart år med sina tider
är mäkta likt ett Ö.
I pricken, som därpå är satt,
det haver en numrerad
hatt,
i övrigt samma uniform
av grönt och vitt, av kvalm och storm.
Men tiden gamla viskan tar
och strycker prick och siffra ut.
Kanske förrän vi tro.
Vad återstår? Vad blir då kvar?
Till slut, till slut
blott evighetens O!
O!


J O Wallin: