Riddarholmskyrkan

Som vän av antikviteter

jag känner en aktning halv

för multnade majestäter

i Riddareholmens valv.

Sin jordiska halt de förråda,

de hjältar av Vasastam,

och kommer du åt dem av våda,

då falla de sönder till damm.

De voro en tid så käcke,

de mådde en tid så gott,

då under prunkande täcke

de sovo på Stockholms slott.

Nu ha de av kungaståten

ej mycket mer i behåll

än rostiga chifferplåten

och fanor med sliten fåll -

standarer för Tillys kroater,

standarer liknande lump,

dem kungen - nej, legosoldater

ha tagit av lycka och slump.

I valven tysta och öde

ett timslag äskar gehör,

det väcker ej upp de döde,

som sova därnedanför.

Det tolkar hur tiden vankar,

hur sekler komma och gå

med ämnen till nya tankar,

dem forntid ej mäktat förstå.

Ja, medan i gravarnas häkte

allt andas föråldring och kvalm,

förändras det nya släkte

som vimlar å Riddarhusmalm.

De gamla idéerna vika

om ära grundad på arv -

god morgon, du ärorika

förbrödringens tidevarv!

En gång kanske portarne knarra,

och flyga upp med en smäll,

så stenkatafalkerna darra

i Riddarholmens kapell.

I kungarnas gravhärbärge

där böljar en likprocession,

där bäres en konung av Sverige,

som aldrig satt på en tron.

Linnés och Berzelii rike

han styrde med ledande hand,

i vetandets vida rike,

i konstens förlovade land.

Man jordar vetenskapsmannen,

där Karlarne sova ut

med min, som förråda tyrannen,

och kläder, som lukta av krut.

Och då, genom götiska fenster,

skall solen belysa ett tak,

där män med lika förtjänster

förenas i samma gemak.

Tuppen

I innanläsningens första stunder,

då ingen läxa jag än läst upp,

då höll jag ypperst av alla under

den gamla ABC-bokens tupp.

På sista sidan, vars blad han hedrar,

där stod han målad i akvarell

och höjde halsen av röda fjädrar

till oförnimliga hanegäll.

Den tiden fick jag beständigt höra

en gammal visa, en välbekant:

"Var bara flitig och skärp ditt öra,

så värper tuppen en kopparslant!"

Strax gick det färmare med min läxa,

ty "slant" är pengar för varje sven.

Nu är jag äldre, har hunnit växa,

men modersvisan, den hör jag än:

"Mitt barn, till lyckan en väg du bane

för dina gamla föräldrars land,

så värper statens belöningshane

en slant med gula och blåa band."

Hemtrakten

Du hemmets jord, där jag som liten lekte,
din blotta åsyn gör min känsla varm.
Här var det, modershänder ömt mig smekte,
här blev jag lyft uppå min faders arm.
Här är den fläcken, där jag först såg ljuset,
och där jag nötte mina barnaskor.
Än står det kvar, det gamla, kära huset,
med många minnen ifrån far och mor.

Och här bo ännu många barndomsvänner,
som kunna minnas väl den tid, som flytt.
När dem jag råkar, i mitt bröst jag känner,
som om det gamla bleve åter nytt.
Här har jag gravar, för mitt minne kära,
på kyrkogården, där jag ofta stått.
Här kan jag komma liksom mera nära
de trogna vännerna, som hädan gått.

Här fick jag se en bok för första gången,
jag gått i skola här och samlat rön.
Här övade jag in den första sången,
och här jag lärde mig min första bön.
Så mycket gott och skönt jag här mig lärde
på skolans bänk och vid föräldrars bord,
och därför sätter jag det högsta värde
på denna lilla fläck utav vår jord.