Du som härlig ställde
din tron högt över tiden,
där sällheten och friden
ej växla om, ej sluta sig,
Evige, ditt välde
ej ljus och mörker skiftat.
Den lag för oss du stiftat
förvandlar icke dig.
Åren utan vila
med tidens böljor rinna,
och mänskans dar försvinna
som skum och bubblor däribland.
Livets stunder ila;
vi måste alla följa
med tidens strida bölja
till evighetens strand.
Konung i det höga,
du släkten bortgå låter,
och andra komma åter,
och åldrar undan åldrar fly.
Men ditt fadersöga
milt vakar över alla;
din nåd, som vi åkalla,
är varje morgon ny.
År och vänner flykta,
men du densamme bliver,
du än åt barnen giver
den vård som du åt fädren gav:
mod åt de betryckta
och styrka åt de svaga
och tröst åt dem som klaga
vid sina vänners grav.
Gud, vi vandra trygga,
när redligen vi vandra
i kärlek för varandra
och hörsamhet för dina bud.
Gud, på dig vi bygga
vårt hopp i alla öden:
i livet och i döden
du vårdar oss, o Gud.
Lovad vare Herren!
Sannfärdig, vis och nådig
och helig och rättrådig
han alltid allt allen förmår.
Lovad vare Herren!
Hans lag, hans nådelära,
hans härlighet och ära
i evighet består. J O Wallin:
Herr Hektor av cyniska skolan oss glädde
med tjutande välkomst, förutan all list.
Ja, själva Herr Prosten till möte oss trädde,
med sammetskalott, i sin förstugukvist.
Där stod han och buga´, må läsaren veta,
och ödmjuka tjänare fingo vi heta.
Vi kröpo ur skinnet; men när vi befria
oss hunnit ur pälsarnes hämmande band,
om grisar sig tränga kring modren att dia,
så vi kring värdinnan att kyssa på hand.
Men prosten läst Josua; där fick han höra,
hur Israels barn man till Kanaan skall föra.
I spetsen högtidligt gudsmannen sig rörde
med pustande mun, uppå stackiga ben.
Han oss till ett bord uti hörnet förförde,
där flaskan hon blänkte, den stumma Siren.
Hon började gråta för prästen, men tyste
vi tårarna bort från förförerskan kysste.
Att damerna ej något våld måtte röna,
nu högtidens hjältar med trånande blick
den ene sin fula, den andre sin sköna
till matsalen förde på riddareskick,
där bordet står rikt uppå mat, käre bröder,
fast tiggarelikt det på träben sig stöder!
Som djuren till arken, den Noach beredde,
de månde nu parvis till matsalen gå.
Just ridderligt ej jag därvid mig betedde:
jag ensam gick efter och motade på.
Omsider oskadda till matsaln vi lände,
och ingenting märkligt på resan oss hände.
Vi herrar oss bugade, damerna nego,
och, enligt värdinnans förnuftiga ord,
de fogdar och länsmän till högrummen stego;
jag också fick äta vid herrskapets bord.
I anletes svett, som den svenska soldaten
i Göta kanalen, vi grävde i faten.
Snart månde Herr Prosten sig låta förnimma
och vred sin kalott något litet på sned.
Go Herrar, man sagt mig att fisken vill simma,
och ej må vi hindra hans lovliga sed!
Då fyllde man glasen och gästerne glade
Fromt lade på sinnet, vad Prästen dem sade.
Vem räknar de alla uppbyggliga orden,
som foro i vädret, än hit och än dit?
Ej skapt av vår Herre till talare vorden,
jag gjorde dess bättre med maten min flit,
och såg så fundersam i tallriken neder,
som när ett problem ur Euclides jag reder.
Men bäst som jag slutat, I männer och bröder,
och mitt över bordet min tjusblick sig smög,
och ögat, som svalan från Norden till Söder,
helt livligt från tant till förtjuserska flög.
Magistern skär grisen, det lät över bordet,
och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.
Han låg uppå knä, (ack mitt hjärta, det rördes!)
lik älskaren uti Poëternes land.
Jag gråtögd grep kniven och av mig han fördes,
som tveeggat svärd i en skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt av min ära
och gladde mig åt att jag slutat att skära.
Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utaf mina händer
stekstycken ej skurna på människovis.
Fyrkantiga några, åttkantiga andra
att granskas och ätas de kring månde vandra.
Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi Herrar oss bugade, damerna nego;
se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster liksom jag begravit min maka,
jag följde den makliga likfärd tillbaka.
Nu sömnen mig lät sina lockelser röna,
dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
länsmännerne mådde som pärlor i gull.
Omsider vi fikne till spelbord oss vände,
då strålade kronan på dagens elände. [Här är sju parentetiska strofer om kända regenter i historien bortplockade]
Nu Vishetens bok uti handen vi togo,
med brokiga bladen, en var i sin stad,
och mynt utur dem mina motparter drogo,
som bien dra honing ur blommornas blad.
Jag passade tappert, men lyckan mig felte,
och halva min årslön på kvälln jag förspelte.
Då talade prosten till råga på kvalen
och vred sin kalott något litet på sned:
Min gunstige Herre, ren öppnad är balen
och damerna otåligt vänta herrn ned.
Och neder mig drev den förskräckliga prästen,
liksom man ett offerdjur motar till festen.
Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde,
där Linus och Orpheus stampade takt.
Som syrsor de bägge fiolerna gnällde,
men länsmännen gripne av tonernas makt,
de struttade kring i den granna salongen,
likt rimmen i denna gudomliga sången.
Lik trollet i Ljungby en hedersam kvinna
till mig, som stod dörrvakt, nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var vår värdinna —
”O ungersven kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, Amazonen dock rådde,
och dansen med gråtande ögon jag trådde.
Men, när min kometbana ändat jag hade,
ur högsätet steg i högvördig gestalt
vår överste präst och kvickt skämtande sade:
Go Herrar, jag rädes vårt brännvin blir kallt!
Då fyllde man glasen och gästerna glade
fromt lade på hjärtat, vad Prästen dem sade.
Vår Herre själv kunde vår bordsbön ej höra,
förty hon var utan båd’ tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
så drucko vi skålar vid Herrskapets bord.
Se’n Länsmän och Fogdar vi ärona givit,
dracks även min skål, sedan druckne vi blivit.
Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
och hem till vårt land vi så drogo igen.
Så gjorde ock fordom de tre visa männer
och alla vi äro ej tokige än.
Dock medges, att visheten längre kan drivas:
om ej man far bort, där man icke kan trivas.
Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
* * *
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
Vinden viner i vinterkväll,
brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.
"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.
Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.
Om snickarn skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.
Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.
Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.
Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.
Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.
Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det, när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.
Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.
Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.
Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."
Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.
För tidens korta kval och fröjd
jag är ej ämnad vorden,
ej blott en mask till jorden böjd
och genast gömd i jorden.
Till dig, o Gud, jag skådar opp,
till dig på tankens vingar
jag mig uppsvingar
och, full av saligt hopp,
dig känslans offer bringar.
För mig din vishet, nåd och makt
har uppenbarad blivit.
I blommans skrud, i stjärnans prakt
för mig ditt namn du skrivit.
En värld, av dig beredd och prydd,
för mig med tusen munnar,
Gud, dig förkunnar,
som liv och fröjd och skydd
åt alla väsen unnar.
Dock ställde du ej målet här,
vartill mitt hjärta strävar.
Mitt aldrig vilande begär
mot andra rymder svävar.
En liten tid, vid jorden fäst,
min själ för himlen övas,
uppfostras, prövas:
du känner medlen bäst,
som för mitt väl behövas.
Jag har nu till min ledning fått
ett samvete, som säger
vad inför dig är rätt och gott,
vad evigt värde äger.
I helig lydnad för dess bud
jag söka vill mitt bästa
och from befästa
mitt hopp till dig, o Gud,
med kärlek till min nästa.
Så går jag stilla och förnöjd
mot obekanta dagar
och tror, att du i sorg och fröjd
till målet mig ledsagar.
När jag min vallfart lyktat har,
min själ i dina händer
jag glad uppsänder.
Din Andes fläkt hon var,
till dig hon återvänder.
Jesu, lär mig rätt betrakta
Ordet. som blev kött i dig,
och all världens lust ej akta
mot den fröjd, du bjuder mig.
Fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.
Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet,
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi se,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.
Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mig ur faran för,
när din röst hos mig jag hör,
o, då känner jag dig vara
och din härlighet förklara.
Dock, när tanken dig vill hinna
i det ljus, som höljer dig,
kan han ingen vila finna;
hjärtat självt förirrar sig.
Men du tar en jordisk hamn:
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och likt vårt ditt hjärta blöder.
Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord.
Tro och kärlek skåda Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.
Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft, du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dig en avbild var.
Se´n ej mer hon liknar dig,
ej till dig kan lyfta sig,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.
Led oss, Jesu, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dig uppenbar,
så vi ett med dig på vara,
dig i allt vårt verk förklara.
Bereden väg för Herran,
berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.
Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.
Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Han stängde för sorlet och skratten
sitt fönster och lampan blev tänd.
Den siste studenten för natten
gick visslande hem i hans gränd.
I rymden, som skimrade blek,
stod Venus, i glans utan like,
och lyste rakt in i hans rike,
hans väldiga bibliotek.
Här hade han mäktat förena
var skrift och vart band och var tome
till ett Kosmos för honom allena,
en hopkrympt och luggsliten gnom.
Vid tinningen ryckte i skinnet
en åder med bleknad saft.
Där innanför verkade minnet
och andens förlösande kraft.
Han skärpte sin blick mot förbrunna
kulturer och folk i exil
och skrev med sin spindelvävstunna,
gossaktigt rundade stil.
Så satt han i natten den sena
och gav sin vila till pris
för tankar, som lyste i Jena
och Oxford och Rom och Paris.
Officeraren:
Den flickan hon är sakramentskade söt;
här måste ju Mars bliva mjuker och blöt.
Er fånge, min fröken, jag lever och dör:
mitt hjärta det mjuknar för er liksom smör.
Jag är, ta mig tusan, helt dödeligt kär,
och hon är ändå så förbannade tvär.
En kyss, söta unge, förr än hon blir ond.
Hon slår mig - fy knäveln! Så går man åt bond´.
Fast jag har mustascher, vad böveln ändå,
skall jag icke därför en kyss kunna få?
Tänk, skönhetens kyssar de är för min mund
så högt angenäma som fläsk för en hund.
Ett parti piket, medan vreden förgår;
jag hoppas min fröken det spelet förstår.
Sekreteraren:
Ack, så kall om sina händer!
Är ert hjärta likaså?
Jag för min del är uppbränder
av en eld, som ni tänt på.
Det är hårt att så hantera
en oskyldig av vårt kön,
som mot er ej syndat mera
än blott sett, att ni är skön.
Låt då eder hårdhet brytas,
att jag snart må tröstad bli!
Annars lär min kärlek bytas
i en svår melankoli.
Känn, hur fasligt pulsen pickar:
det är fara att jag dör,
om hon ej med milda blickar
snart behaglig ändring gör.
Prästen:
Så platt har nu den Antikrist
sin makt och välde bland oss mist,
att klerker ock må gilja.
Det haver Sankte Paulus lärt,
att varje kvinna är beskärt
en man efter sin vilja.
Samma lott
mannen fått:
världen öka
och att söka
med all ära
den, som ödet täcks beskära.
Si, därför det fast bättre är,
det även Sankte Paulus lär,
att gifta sig än brinna;
ty vill jag nu i denna akt
min åtrå hava er tillsagt,
om den kan framgång vinna.
Lilja skön,
hör min bön,
så skall döden,
pust och nöden
oss ej skilja
emot bägges goda vilja.
Ty låt oss nu förutan svik
de helga fäder vara lik,
vårt äktenskap begynna;
så hoppas jag att ävensom
den hjälp som en Tobias from
i nöden mig må gynna,
när som han
seger vann
uppå Satan,
Leviatan,
Asmodeus,
fienden till Hymeneus.
En kvinna, som sin man är huld,
har Syrak liknat vid det guld,
som uti ugnen renas.
Hon är sin man en ögnalust,
som lindra kan all sorg och pust,
varav hans ro förmenas.
Ängel fin,
lät min pin´
dig beveka
att ej neka,
utan jaka
till att bli min äkta maka.
Bonden:
Å skulle nu vara så dej till behag
å du, kära Kerstin, så villa,
så menar jag väl att hä kunde ta lag
å inte just hampa sej illa,
att vi bli ett hjonelag, komma ihop:
jag har, vari lov, både kannor och stop
och mer än du kan dej inbilla.
Jag sparde hop löna i fjol och i år
och köpte en röd liten kviga,
och skällkon, du vet, uppå bete nu går,
har kalvar båd kvicka och viga.
Och fastän min lott inte just ä så stor,
så tänker jag få lite krafs efter mor:
få se huru högt dä kan stiga.
Å ä dä så skäl, å du ville ta ve,
så skall jag då höra mej etter
ett torp eller rote, allt som dä bär te;
nog grundar jag på´t alla nätter.
Du ligger i hågen båd timma och stund,
och ofta så sover jag alls ingen blund; -
men får jag ditt ja, blir hä bätter!
När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
Den som inte kan leka
är det något fel med.
Han är en högtidlig Mefistofeles,
en enfaldig Chronschough
eller en strängt upptagen idealist,
ledamot av sjutton föreningar.
Men den som ännu kan leka
är sund i sin rot,
han är ännu något av barn och fri själ.
Hans högmod har ännu inte blivit en last
och fått girighetens otäcka stämpel,
han har råd att vara onyttig
och liksom borta från det hela.
Jag håller mig ännu gärna
till dem som kan leka.
Och när jag väljer riksdagsman
är min första fråga:
Är ni bara politikus, eller kan ni leka också?
Kan ni pirka boll i håle, min herre?
Kan ni hoppa hage, min fru?
Nu flyga häxorna på svedda kvastar
ut genom natten som är tät av dimma,
och hela rymdens här av otyg hastar
bort under stjärnorna som töcknigt glimma.
I luften skälva än de vilda skratten,
när ondskans anhang drar åstad i natten.
Vårvinden dånar genom gårdens aspar.
I natt är porten stängd med dubbla haspar.
De sitta oblygt gränsle över taken
och stryka runt kring gården för att fumla
med dörrarna, och den som ligger vaken
kan höra deras hesa röster mumla.
En häst i stallet rister skrämd i grimman,
och hunden gläfser ängsligt ut i dimman.
Men här är rökt med sju slags gräs från ängen,
och tofflorna stå vända under sängen.
Vad rör oss de besatta och besupna?
Här bliver ingen störd av deras brådska.
Nu äro fastans veckor genomlupna,
och Herrans husfolk är berett till påska.
En dimbeslöjad måne står i nedan.
Gårdsfolket sover under dynor redan
med helgdagsallvar över anletsdragen.
Nu är det natten före långfredagen.
Det brusar dovt och allvarsamt från stranden,
där tunga vågor larma med varandra,
och tjockan drives inåt över landen
av vindarna som över taken vandra.
Det knakar ifrån bjälkar och från sparrar,
när längan för en kraftig vindstöt darrar.
Nattvinden pustar alltjämt tungt i bälgen,
men snart skall dagen börja gry till helgen.
Med frid, med oskuld, med var himmelsk gåva
du står vid korsets fot och blickar opp.
Vad hopp, vad känslor i ditt hjärta sova,
som våren sover i en rosenknopp!
Men knoppen öppnas, solens strålar pensla
vart hjärtblad snart med guld och purpur skönt.
Hur rosenröd upplågar då var känsla,
hur friskt är hoppet då, hur sommargrönt!
Ack, varje ros vill blekna bort och sörja,
och varje hopp vill vissna och förgå.
Med himmelsk kärlek måste hjärtat börja,
om någon jordisk kärlek skall bestå.
Ett nattvardsbarn är Kärleken, den rätta,
med knäppta händer, med oskyldig min.
Och vill du rätt hans mening översätta,
så gå till himlens ordbok, till Wallin. E Tegnér:
På den unge man han såg
som invid hans fötter låg,
såg all längtan, allt begär,
fick den unge mannen kär,
den från barnsben fromme som
med sin stora saknad kom,
evigt liv vill fråga om.
Jesus har den unge kär,
ser vad han behöver här,
sätter Andens svärd så tungt
i hans hjärtas sjuka punkt:
"Ge de fattiga, min vän,
allt du har och äger än,
kom så hit och följ mig sen!"
Herre, du som känner allt
och i kärlek mig befallt
följa dig till evigt liv,
följa dig med rätt motiv,
säkert finner du hos mig
något ont som reser sig,
någon gud som trotsar dig.
Säg då bara som det är,
fräls mig, du som har mej kär!
Lyft din starka frälsarhand,
kapa varje träldomsband!
Och om jag på denna färd
såras av ditt skarpa svärd
är din vänskap allting värd.
Låt mig bara inte då
bort från dig bedrövad gå!
Hjälp mig lämna bakom mig
vad mig hindrar följa dig.
Visa mig ditt offer stort,
som har allt iordninggjort,
för mig öppnat himlens port!
Visst, nog undrar jag ibland:
når jag salighetens land?
Men jag tror ditt glädjebud:
"Allt är möjligt för vår Gud!"
Ut ur satans garn mig riv,
nåd utöver nåd mig giv,
låt mig ärva evigt liv!
Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.
Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.
Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.
Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra. E Sehlstedt:
När sommarn jorden i sin varma linda slutit,
när himlaljuset sig åt norden närmast skjutit,
då jordeboars fröjd allstäds förökad bliver,
då allting, präktigt prytt, en tidig mognad giver.
Ty då en härlig tid, en bördig bärgningstid
hos oss inlupit har, som är i allting blid.
Sen hittills var sitt land och åker har uppbrukat,
med gödelns goda saft den magra åkern dukat,
man sig då reder till med mat och goda drycker,
som liva folket opp, när törst och hunger trycker.
Var man sig rustar till med räfsor och med svärd,
att samla in den frukt varav han vill bli närd.
Därför, när solen ned av himlavalvet kliver,
bak skogen gömmer sig och dunkel skugga giver,
i aftonsvalkans lugn en myckenhet av unga
på ängar samla sig, som för den slåttern tunga
all möda har ospard. En del av denna svit
sig först nu ställer till att visa här sin flit.
Var går sitt slag rätt fram, sin krokkniv tappert svingar,
men hör ibland hur den mot dolda stenen klingar.
Då börjar han strax på att över skadarn knota,
han griper till sin hen det fångna sår att bota.
Man såleds rusar fram och gröna jordens kropp
helt bar och blottad gör. Nu går en viter tropp,
som slagna gräset hop i långa strödjer välta.
De fika immerfort, och på varandra krälta,
om de ej hinna med den förra skock allt följa,
ty var en gärna vill sin klemighet nu dölja.
När de så sköljt sin kropp i flitig arbetssvett,
så länge som man klart på himlafästet sett,
så gå de till att sold av dem som lejt dem taga,
som blir ett svarsgott rus och en fullkomlig maga.
Sen vill man frihet ha att yra upptåg öva,
man skyndar på en dans, kan ej med spelet töva.
Med detta yra språng de vila ger sin kropp,
och rasa kitsligt fram tills solen lyser opp.
De börja då på nytt sitt arbet fort att sätta,
som dock, kanhända, går ej utan sömn och lättja,
ty när som Phoebi vagn på fästet längre hastat,
sin´ varma strålars glans på deras lemmar kastat,
då sista nattens sömn det högsta säte tar,
och lamhet dem omkull i närmsta skugga drar.
Här husbond´ ser sitt folk odugligt och förtrutit
i sömnens mjuka famn och lättjemanteln knutit.
Vad vill han säga dock? det är ju intet under
att kroppen fordrar ro och några fria stunder?
Månn´ detta snälla folk förtjänar allas ros,
som tyngsta bördan är av sommarns arbet hos?
De äro de som allt vad göras skall utföra,
de ansa, vända höt det de på kärror köra,
i husen gömma ned till fäets vinterföda.
Nu ha de övergått med mycken svett och möda
den heta slåttertid. Nu börja åkerns fält
en ymnig mognad ge, som skynda på så snällt.
Försynens underverk och nådesol här blänker.
Hur stor är icke Han? vad gott som Han ej skänker?
Han oss välsignat har, en bördig årsväxt givit,
Var gång som solen ny har åter till oss klivit,
i följe hon med sig mångtusend´ nöjen haft,
och livat jorden upp med härlig glans och kraft.
Månn´ detta nådesken, varmed han oss omvärvar,
ej gör att vi med fröjd få samla våra kärvar,
som oss skall föda ge, som ock en skyldig rikta
med pengar, varutav han skall sin skatt utplikta.
Just därför var en hand med iver skyndar på,
att fälla säden kull, att hon ej stupar å.
En ung och vanlig flock den mogna frukten fäller,
en annan binder hop, och uti rökar ställer.
Nu husbond´ glädjefull var rök vill räkna själver,
ty obeskrivlig fröjd omkring hans hjärta välver.
När säden varder torr, man fiker immerfort
att föra henne hem till vederbörlig ort.
Nu överflödar säd på bondens alla väggar,
ur vilken han vart korn med hårda slag utsläggar;
att se vad röken ger, hur mycket han får sälja,
hur mycket han till skatt och föda skall utvälja.
Så räknar bonden sitt. Sen tar han av en spann,
ber hustrun bränna den, och super bäst han kan.
All´ trädgårdsfrukter nu fullmogna börja bliva,
gulröda äpplens glans en vacker utsikt giva,
och bland mång gröna löv ett präktigt kirsbär blänker.
Ja, frukt av alla slag behaglig sötma skänker,
som fröjdar mästarns håg och riktar nog hans pung,
för allt besvär och ans, som varit svår och tung.
Nu denna vackra tid från oss i småning smyger,
drar med sig all sin prakt, och liksom rädd bortflyger
för höstens kalla mun, dess kulna hy och väder,
som gör att allt sitt prål och förra glans avkläder.
Men giv, o Himmel, nåd att vi förnöjda se
Din´ unders stora makt och Dig all vördnad ge. J Wallenberg
Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.
Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.
Att tacka dig, o Gud, mig lär.
Giv mig det barnasinne
som livets alla dagar bär ¨
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.
O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.
När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.
Vi plöjde och vi sådde
vår säd i kolsvart jord.
Men Gud långt mer förmådde,
som skapar med sitt ord.
Han låtit säden spira,
ge näring hundrafalt.
Vi skördefest vill fira
och tacka Gud för allt.
Alla goda gåvor,
från ovan kommer de,
så tacka Gud, ja, prisa Gud
för hans välsignelse!
Ja tack, du käre Fader,
så mild, så rik, så god,
för skörd i hus och lador,
för goda gåvors flod.
Vi kan ju inget ge dej,
som svarar däremot,
men frambär våra hjärtan
i tacksamhet och bot.
Alla goda gåvor,
från ovan kommer de,
så tacka Gud, ja, prisa Gud
för hans välsignelse!
Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga, kommen med fröjd att vår Fader av hjärtat lovsjunga! Vidga dig, bröst, lyft dig mot himlen, min röst, jubla Guds ära, min tunga!
Härliga verk hava framgått ur Skaparens händer: sommarens ymnighet strödde han kring våra stränder. Syndares jord dukar han liksom ett bord, manna av himmelen sänder.
Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda. Växten han givit, och jorden har burit sin gröda. Än mera gott, rikare gåvor jag fått själen till glädje och föda.
Innan jag ropat om nåd är han redo att svara. Saligt det är i hans heliga tempel att vara. Han med sitt ord mättar sin hungrande hjord, leder till källan den klara.
Kommen, I folk, och förnimmen, att Herren är nära! Sjungen, I himlar, och jord den Allsmäktiges ära! Hjälp oss i dag, Fader, att dig till behag heliga tackoffer bära!
.jpg/200px-Anders_Zorn_-_Erik_Axel_Karlfeldt_i_Zorng%C3%A5rdens_matsal_(1906).jpg)
