vid barkelösa ek,
alle sine grenar
fäller hon från sig.
Hon rottner i röter,
hon faller neder i topp.
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.
Fattigdom och sjukdom,
de gingo sig om by;
mötte dem sorg åt kvälle,
så vore de systrar try.
De lade sin stämna
vid gamle mannens dörr;
Herre Gud nåde den gamle man,
som bor där innanför!
Gamle mannen stryker
gråskallan sin,
ålderdomen frester
fränderna sin.
Fränder haver han månge,
och vänner haver han få;
nåde honom Gud Fader i himmelrik,
som där skall lita oppå!
Gamle mannens näsa
böjes ned som kvist till jord;
världen är så svikfull,
som isen ligger på flod.
Han bräker och brakar,
han brister och sjunker i grund;
så går enom gamle man,
som lever en långan stund.
Döden han liknas
vid jägare trå;
han släpper ut sine racker,
beter han en rå.
Han beter väl ene,
han beter väl två,
han beter väl alle de djur,
som äre både store och små.
