och sopar marken ren i kulen höst,
men ännu hemskare på hjärtegrunden
en storm hörs vina i mitt eget bröst,
där lidelsernas virvelvindar rasa
och svepa allt i mörker, natt och fasa.
Det var likväl en tid för mig då livet
låg skimrande i hoppets ljusa glans,
då det på varje blad därav stod skrivet,
att tro och vänskap uti världen fanns;
den tiden flytt, jag tror ej sådant mera,
ty mänskligheten känner ingendera.
Nej, stolta mänsklighet, du är och hliver
en rosensminkad hycklerska som går
och under svekets helgonmantel driver
ditt fräcka gyckelspel från år till år,
du säger dig från själva himlen stamma,
men jag tror förr du är en avgrundsflamma.
Det visar du fullkomligt i din vandel,
som är en vävnad av bedrägeri
med dygd och samvete du driver handel
och smider nästan lömskt i slaveri,
du smädar oskulden, du ler åt smärtan
och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.
För dig finns intet heligt här på jorden,
och ingen himmel lär du tro uppå,
väl är du änglamild och söt i orden
men djävulsdragen skymta fram ändå
inunder masken av den lånta dräkten
förstelnande, som bistra nordanfläkten.
Jag känner dig . . . du skall ej mer mig dåra
med fagra löften och med sirligt tal,
väl kan du ännu länge hjärtat såra
och fråssa sniket av dess bittra kval.
Men — aldrig kan du fängsla detta sinne,
och sångarfåglarna, som bo därinne.
Så diktade jag vilt i feberyra
till tröst för hjärtats sjuka fantasi,
Men sångens ängel rörde vid min Ivra,
och allt blev åter frid och harmoni.
Förlåt mig mänsklighet de djärva orden,
ty mulna stunder givas ock på jorden .
