Replik till Lotta Olsson (2)

Får man tro på en dagsverkskåsörs referat
är kristdemokraten rasistisk
(ja, inte så ofta, men orsak till prat)
och definitivt elitistisk.

Hur yttrar sej detta? Förfäras och skriv:
"Dom skeptiska är till aborter."
Så fräckt att ej indela människoliv
i avskrap och skyddsvärda sorter!

A Holmberg:

Replik till Lotta Olsson (1)

"Om freden aldrig slutits i Roskilde
förminskades vårt brobehov markant",
så skaldar Lotta Olsson - men du milde,
det är väl ändå inte riktigt sant?

Att Brömsebäcken nånsin kunnat vara
ett Öresund är kanske svårt att tro.
Men mången som till Danmark skulle fara
var likväl ganska glad åt Brömse bro.

A Holmberg:

En maratonkantor från Iggesund

En maratonkantor från Iggesund
fick ständigt och jämt höra: "Ligg en stund!"
Men han spelade på,
för han tänkte som så,
att inte är bara den pigge sund!

A Holmberg:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Med ens

Med ens
obekant varför
blev det slut.
Vägarna
lade sig raklånga på marken
bergen
lutade sig tillbaka som efter en god middag.
Havet
svalde ned alla vågor.
Stjärnorna
glömde bort att ge SOS-signaler.

H Parland:

Ideal-realisationen

Ideal-realisationen

- ni säger, den har redan börjat

men jag säger:

vi måste ytterligare sänka prisen.

H Parland:

Rosen

Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn
smycka de vårens skönaste barn:
kinder av purpur! mun av korall!
pärlor om halsen av daggens kristall!

Bestrålar ej scharlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min livklädnad är,
och skor av smaragd jag på fötterna bär.

En näktergal plågar mig, tidigt och sent,
med sånger, där himlen blott vet vad han ment!
Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår,
och blint är mitt öga för sångarens tår.

Men kommer min fjäril, så grann som till dans,
då sänker min törnvakt båd sabel och lans;
på solstrålen rider han in i min borg,
och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.

I ensliga valvet av bok och av lind
han kysser skön jungfrun på glödande kind.
Den rodnar, lik jorden, av vällustens vin
vid brudkvällsmusiken från surrande bin.

Jag vet, att den flyktige lämnar mig snart:
som vattnets och ilens är kärlekens fart!
Men tröttsam på längd är en enformig vän,
och fagrare lockar min fägring igen.

Gemensamt, som solens, är skönhetens sken:
en dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjärnornas andra så friast som störst,
oändligt hon stillar det ändligas törst.

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!
En lag jag blott lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,
den flödande strömmen av tjusande liv;
vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft,
och nektarchampagnens astraliska saft,
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

P D A Atterbom:

Trädgårdsmästaren

Bänken rak med snöregarn
och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

Simpelt folk tags ej emot,
de få växa gratis:
Rovor, Humle, Pepparrot,
Kålrot och Potatis.
Deras nåder Georgin,
Bellis, Pelargon, Jasmin,
Ros och mången annan
vänta mig med kannan.

Tro mig, det är was ist das,
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.

Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.

Z Topelius:

Vår blick mot helga berget går

Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!

E Evers: