Klockbojen

Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!

Klockbojen ringer.

Årorna tar jag, ror och ror -
längtan att före natten
möta den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft när jag ror.

Klockbojen ringer, ringer.

Var är vägen? Jag stirrar mig blind -
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande vind?

Klockbojen ringer.

M Lybeck:

I systrar, I bröder, I älskande par

Tre systrar de häckla sin moders lin,
Skön-Östan, Skön-Västan, Skön-Innerli´ fin.
De gnola vid häklan
en aftonens sång,
och aftonen lider och bliver så lång,
så lång.
I systrar, I jungfrur, vi gören I så?

Tre bröder de plöja sin faders mark,
Stark-Nolan, Stark-Sunan och Ytterli´ stark.
De tänka vid plogen
mång underlig ting,
och tankarna söka i bygden omkring,
omkring.
Så sägen, I gossar, vart tankarna gå?

I systrar, I bröder, I älskande par,
tag tiden i akt, den flyger och far!
Får elden i blodet
bli flammande röd,
den bränner till liv, den bränner till död,
till död.
I unga, som älsken, vad vänten I på?

M Lybeck:

Den dödsdömda tanken

Mästerman mig i fängelse har,
därför att alltför vida
ute på sanningens stigar jag var.
Ordets fruktade vapen jag bar,
friheten gick vid min sida.

Hela min unga kärlek jag bjöd
friheten, min förtrogna.
Svaret tog jag ur läpparnas glöd,
kände i blödande överflöd
kyssarnas druvor mogna.

Innan jag vaknade ur mitt rus,
avund stal mina vapen,
klädde mig i en fånges blus,
rövade friheten - solens ljus
slocknat i fångenskapen.

Mästerman lille, jag kan ej dö,
kan ej, om även jag ville.
Fåfängt jag slitit och sliter spö,
tag till bilan - din bila är slö:
akta dig, mästerman lille!

M Lybeck: