Till mademoiselle Groth

Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 

vars hälsning mig så högt behagar. 

Du stämma från de forna dagar, 

men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 

Att bli de forne Stores like 

jag hoppas ej – och deras rike 

av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 

som ingen otro neka kan, 

ett andans bud från man till man. 

De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 

fast mången det ock skulle klandra, 

och hellre gå på egna ben 

än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 

som fordom gåvo Snillet lagar; 

så deras lärling tänker än, 

en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 

din glada dröm i sena åren. 

Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 

än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

E G Geijer:

Marsch

För ljus och sanning, rätt och ära 

är varje man en född Soldat, 

och för sin plikt att vapen bära, 

det är den bästa hjältedat. 

Den något vet att älska mera 

än livet – och att frukta mer 

än döden – svag för ingendera – 

han har det rätta krigsmanér.

E G Geijer:

Gräl - och allt väl

Litet gnabb ibland 

skadar intet grand, 

om man blott älskar varann, 

mulen himmel ock 

klarnar åter opp, 

så är naturens lopp. 

Hjärtat i sin bur 

är ett litet djur 

som tar stundom häftig fart.

Kärlek och tro 

smeka det till ro 

helt snart. 

När som jag tänker på min vän 

solsken har hjärtat då igen.

E G Geijer:

Skogsbon på slättbygden

Jag är i skogen födder 

bland berg och sjöar blå, 

sedan så blev jag nödder 

att bo vid Fyris´ å. 

Må kornet, rågen 

på slätten frodas än så väl, 

till skogen, vågen 

och bergen trår min själ.

E G Geijer:

De små

Hoppa, dansa, 

dockor ansa, 

lyssna till Pappas röst. 

Bannas, glömma, 

leka gömma, 

somna vid Mammas bröst.

D’ä vårt tidsfördriv, 

d’ä vårt lilla liv, 

nog kommer den som stör det, 

levnad, svett och tråk, 

huvudbry och bråk, 

men vi, vi rå ej för det. 

Snart står där med allvarsamma later

i den glada krets en Informator. 

Guvernanten kommer i det samma,

ställer sig emellan flickorna och mamma, 

då blir ej tid att leka mer, 

det heter då sitt ner, sitt ner ! 

Och kära vän! 

kan man läxan än?

Ack! tills lovtimman klingar, 

och tiden åter får vingar. 

Hoppa, dansa, 

dockor ansa, 

lyssna till pappas röst. 

Bannas, glömma, 

leka gömma, 

somna vid mammas bröst. 

D’ä vårt tidsfördriv,

d’ä vårt lilla liv. 

Nog kommer den som stör det, 

levnad, svett och tråk, 

huvudbry och bråk, 

men vi, vi rå ej för det, 

vi små, vi små.

E G Geijer:

Med ett par kalsonger

Emot vinterns våda,

som just nu, Gud nåde 

oss! så häftigt rår 

och med ömma delar 

alltför omilt spelar,

då man ute går, 

dessa blyga slöjors skänk 

tag emot! och på mig tänk!

E G Geijer:

Till Knut med ett par byxhängslen

Den 24 december 1831

Denna gåvas syftning 

är en högre lyftning.

E G Geijer:

Du segern oss förkunnar

Du segern oss förkunnar, 

du oss förlossat har. 

Dig prise våra munnar, 

o Jesu, vårt försvar. 

Du dödens udd har krossat 

och gravens bommar lossat 

och livet fört därut. 

Du träder fram i ära 

och världen fylls av ljus. 

Dess strålar hugnad bära 

i själva dödens hus. 

Fröjd är i änglars boning, 

på jorden fröjd, försoning 

och ett odödligt hopp. 

Ej graven oss förskräcker, 

den var din bädd också. 

Din milda hand oss räcker, 

hur djupt vi vila må. 

Den dig i livets skiften 

har följt, skall ock ur griften 

upptagas i din famn. 

Lär oss att leva, lida 

som du och dö din död; 

låt oss din hjälp få bida, 

i kampen var vårt stöd. 

Blott den som delar striden 

skall dela segern, friden 

och himlens ro med dig. 

När, Herre, du oss väcker 

den sista morgonväkt 

och du din hand utsträcker 

att döma jordens släkt, 

ljuvt skall din stämma klinga 

och oss det budskap bringa 

att ingen död mer är.

E G Geijer:

Mod och försakelse

Till Jenny Lind d. 24 december 1839. 

O föll uti ditt varma hjärta 

en gnista av den låga blott, 

som giver fröjd, som giver smärta, 

blev Snillets gudalån din lott,

låt uppåt då dess flamma flöda, 

den mot sitt upphov tar sin fart. 

Ack! Vet, den skall ditt liv föröda, 

men vet, den är av himmelsk art.

E G Geijer:

Karl den tolfte

Jag stod, en yster pilt, i höga Norden
då slog mitt bröst en harm, lik ljungeldsstrålar,
när jag mitt öga vände över jorden

och såg den ömklighet, som uppblåst prålar,
den usla list, som djärvs sig vishet nämna
och nedrig vinst i fagra färger målar.

Då drog jag mina stövlar på. - Att hämna
jag utfor, gudasänd, med mina svenska gossar,
som ej i striden ärans fana lämna.

Tungt föllo våra hugg. Som stormen krossar,
så kommo vi med hast. Som molnen vässa
sin blixt, så svenskens skott till bane blossar.

Väl vådlig var min väg; omkring min hjässa
de lekte, ödets åskor, och kring hälen
i dyn sig aggets etterormar pressa.

Men lugn jag stod och delte ut befälen
på deras glatta rygg - tills lömska tanden
mig högg, och dödens mörker täckte själen.

Jag föll - och efter mig, från höga stranden,
jag hörde Nordens gamla tempel ramla,
och dånet vandra genom öde landen.

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Och narrar, kärrets grodor likt, sig sätta
upp utur egennyttans pöl - då larmar
den hela pöbel, som blott vill sig mätta.

Men mig tog Mikael i starka armar
och förde mig för Lammets tron att bida
hans dom, som utan ände sig förbarmar.

Vid Gustaf Adolfs och Karl Magni sida
jag sitter där. Uppå min arm i strålar
ses segern leende, som brud, förbida,
och stjärnevalvet med min krona prålar.

E G Geijer:

Narvamarschen

Viken, tidens flyktiga minnen,
stundens fröjder, bleknen, försvinnen.
Natten nedsteg på våra sinnen
och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar,
gråa gäst, som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vår dunkla gång!

Efter hundraåriga skiften
våga nalkas till hjältegriften!
Plåna med tårar ut minnesskrifetn,
hur den störste bland Karlar föll!
Allt för stor för den kloka tiden,
kastad ur fornvärlden in i striden,
svärd för rättvisan - okänd för friden,
tills den för evigt hjälten behöll.

E G Geijer:

Marsch

Avsjungen av den studerande ungdomen 
vid den store Gustaf Adolfs minnesfest den 6 november 1832:


Fädernesland, vars härliga minnen
fylla med vördnad ynglingens själ!
Fädernesland! ingiv våra sinnen
de dygder, som fostrat din ära, ditt väl!

Länge nog dina gravar svara
vad du var, och ej mer kan vara.
Hoppas ej blott på skuggornas röst!
Tala i dina ynglingars bröst!
Än återstår av fädernas lära,
att leva som de och dö med ära.

E G Geijer:

På nyårsdagen 1838

Vogue la Galère 

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

(Till Lindblad)

E G Geijer:

Odalbonden

Å bergig ås, där står mitt hus,
högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
och där vill jag ock dö.

Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra — min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det — blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.

Med mång' ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.

Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.

— — —

Så sjunger glatt vid sprakande spis
i den kalla vinterkväll
den gamle man uppå bondevis
med söner sin' i sitt tjäll.

Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl bondens minne sänks uti grav;
men hans verk varar tiden ut.

E G Geijer:

Salongen och skogen

Stojande värld, du mig plågar.
Var finnes stillhet? Dit vill jag vandra.
På allt vad hjärtat frågar
ej får du svar av dig själv, ej av andra.
Hellre i skogen jag vankar.
Aftonens fläkt genom kronorna susar.
Men mina stilla tankar
hör jag ändå, fastän skogen brusar.

E G Geijer:

Luftseglaren till de andra

Med egen makt du vill åt höjden. Tänk dig
en eldröd sol uppå en svartblå himmel:
din blick hon bränner, och dig skakar frosten
på samma gång. Så är i höjd, i djupet;
ty höjd och djup blott äro samma avgrund.
På jorden andas du, där ljus är glädje.
Barmhärtighet jordlivet är: den Högstes
förbarmande. Han vill dig lära, pröva.
Fall ned i stoftet och tillbed och hoppas!

E G Geijer:

Shakespeare

Har du sett dockors spel på skådebanan?

Små, sirliga personer träda upp

och gå och stå och handla och framställa

därmed en liten artig mänskolevnad.

Du konungar där ser - de bära kronan -

och drottningar, prinsessor, majestätiskt,

med solfjäder i hand. Rådsherrar vanka

där av och an, och narren fattas icke,

och en och annan tager djävulen.

Men konstnären står bakom - en huvudman

för rörelseparti´t. Han genom trådar

i hand har hela statsaktionens öde,

ett osett öde själv; och drar han vissa,

det står uti hans makt att låta springa

till innersta hjärtroten sönderdelad

i tusen bitar hela dockan - mänskan.

Så står du, mäktige! ock bakom banan;

och banan är det verkeliga livet,

i all sin verklighet för dig en lek.

Du ställer oss det fram. Vi se det leva.

Du känner väl dess alla spel och fjädrar;

liksom med trollkraft rör du allt, ej sedd.

Då drar du sist de olycksfulla trådar,

varmed naturen genomlagt vårt väsen,

och varpå sällsamt hänger dess bestånd -

Allt sönderspringer, bryts - ett skenliv var det.

Vad är vårt mer? - oss överfaller tanken

på detta livets flärd och hemska tomhet.

E G Geijer:

Vallgossens visa

På berget jag sitter, runtom mig allt tiger,
i kvällen jag sjunger för mig själv.
Skyhög furan över mig stiger,
i djupet fradgas den strida älv.
Och högt är berget
och tyst är skogen,
enslig är kvällen,
ensam är jag.

E G Geijer:

Natthimmelen

Ensam jag skrider fram på min bana.

Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

E G Geijer:

Tonerna

Tanke, vars strider blott natten ser!

Toner, hos eder om vila den ber.

Hjärta, som lider av dagens gny!

Toner, till eder, till er vill det fly.

E G Geijer: