Månskensstycke

Jag är den som drar upp grammofonen 

till andras smäktande vals 

och glor så förnärmat på månen 

med ingens arm om min hals. 

Och månen flinar tillbaka. 

Och stjärnorna gråter en skvätt 

och tankarna söker en maka 

i drömmarnas törnrosbukett. 

Och valsen stiger och faller, 

och paren virvlar förbi. 

Här står jag bak fullmånegaller 

och söker en valsmelodi. 

Och stjärnorna gnistrar och väser, 

och rymden mörknar till natt. 

I trädgården spottar och fräser 

en marsgalen fullmånekatt. 

Och blomkrukor slängs från balkongen. 

I skeendets tysta minut 

klagar en vals i salongen, 

fast skivan nalkas sitt slut. 

Månskuggan darrar i brunnen. 

Tårögt ler man i ljuset 

och skrattar med hela munnen 

fast många gråter i huset.

S Dagerman:

Inga formler människorna skapat

Inga formler människorna skapat 

håller mera. 

Falska ord vi lyssnat till i alltför dyra dagar 

nu har blottats, 

spruckit såsom bubblor. 

Fristen som oss ännu givits rinner. 

Vad är viktigast för oss av allt i livet? 

Jorden brinner.

K Söderholm:

Aldrig är skogen lycklig som nu

Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,

aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,

aldrig så lekfullt tröstande - mig når den bara inte,

fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.

Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.

Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,

samla i gömda kamrat allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna

mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne

spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar

friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

K Boye: