Kyrkogårdsfantasi

Vad är det som klingar på kyrkogården:
Min egen! Min älskade!
vem är det som ropar i dimman?
Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.
Där hänger Gudsmoderns bild på ett bländvitt kors
med Jesusbarnet,
och vinden vaggar syrenen av och an
på färska graven.
Och i sin vita bruddräkt hon sover lugnt,
sitt barn på armen.
Vad är din panna så färglös och blek,
du unga kvinna?
Vad är din hand så sorglös och lätt,
du väna kvinna?
Dina svarta lockar smeker ingen mer,
dina svarta lockar,
och dina fötter i tunna sidenskor,
de känna intet.
Du flydde längre bort än där månen står
i björkens krona,
du flydde längre bort än där solen själv,
solen skiner.
Du tog ditt barn på armen och sprang,
så fort du kunde,
och alla stjärnor lämnade du,
stjärnor under dig.
Där Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn,
dit har du hunnit
och allt vad människohjärtat vinna kan,
det har du vunnit.
Vad är det som klingar på kyrkogården:
Min egen! Min älskade!
vem är det som ropar i dimman?
Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.


Edith Södergran

En ö i havet

En ö jag känner i havets mitt, 

jag söker mig gärna dit. 

Högt stiger skummet, så fradgande vitt, 

mot kusten av grå granit. 

Där växa sparsamt blott blad och blom, 

men luften är hög och klar 

och full av styrkande läkedom, 

jag ofta det prövat har. 

Den ön i havet, jag älskar den, 

jag intet kärare vet. 

Som hem den är mig huld och vän. 

Jag nämner den ensamhet.

Ida "Adi" Granqvist:

Sång av Stockholms prästerskap

 

På reformationsfesten

den 31 oktober 1817

Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.

Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.

I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!

J O Wallin:

30/10 1944 Gud kanonen

 

I Ryssland har inrättats en ny helgdag, vid vilken kanonen skall firas. 

På korset hängde visst vår gud från fordom.

Med åtta spikar var han säkert nitad

och metervägs från tjuveri och hordom

smög vi den smala vägen, krokigt ritad.

Se, ganska många bål blev prydligt tända

och mycket hednakött blev stekt på vägen,

och alla dessa kristet sönderbrända

blev alla helgon sedan, täljer sägen.

Men bålet kom tyvärr ur kristningszonen,

när det blev vedbrist sen i alla riken.

Då skänktes oss från herranom kanonen

att öka summan av de kristna liken.

Så bör det vittnas kristet och offentligt:

Kanonen är ett stöd för själens stängel.

Är bara rören riktade ordentligt

kan ingen djävul undgå att bli ängel.

Så faller vi på knä för gud kanonen,

ty nya gudar är det dags att taga.

En centrumplats tar skjutfältsinstruktionen

nu i vår nya helgaskriftsupplaga.

S Dagerman:

Livets syster

 

Livet liknar döden mest, sin syster. 

Döden är icke annorlunda, 

du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår, 

hon skall räcka dig en blomma och le. 

Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst 

och höra henne säga: det är tid att gå. 

Hon skall icke säga dig att hon är en annan. 

Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken 

eller på rygg på en vit bår: 

döden går omkring med skära kinder och talar med alla. 

Döden har veka drag och fromma kinder, 

på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand. 

Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta, 

honom värmer icke solen, 

han är kall som is och älskar ingen. 

E Södergran:

Requies

 

Grå faller du, tysta afton.
Den gråa höstdag lutar
sig i ro.
Trakten i tystnad vilar stum.

Stum högtidlig ljus.

*

Vid brunnens kant i skuggan
av skogens vackra kronor
vandraren dröjer.

Sköna stilla trakt, hur talar
till hjärtat du ljus.
Har väl ett heligt minnes andakt
sig lägrat för alltid
i ditt anletes höga skönhet?
Har från sin irring blinda
vid brunnen här gudinnan
lutat sig till kväll?
Har här sitt hjärta stillat
vid kvällens stråle blid
den höga smärtefyllda
Demeter?

*

Hugsvalande faller
på mitt sinne ro.


V Ekelund:

På Simons och Judas' apostladag

Tack, Herre, för S:t Simon,

S:t Judas likaså!

Du sände dem tillsammans, 

apostlar båda två. 

Må vi med trofast iver

nu följa dej och dem, 

i kärleken förenas

så fler kan hitta hem. 

Du, Herre, sa till Judas 

att de som har dej kär 

i tro ditt ord bevarar 

och i sitt hjärta bär. 

För evigt ska de älskas 

av dej och av din Far, 

som kommer dem så nära 

och stannar hos dem kvar.

A Holmberg:

Sommaren

 

Bortom slättens grå oktoberdimma

skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.

G M Silfverstolpe:

Här ligger käcka män

Her ligger kecke Mend, hvis Been och Blod er blandet 

ibland hinanden, saa at Ingen siger andet 

end de er af een Slecht; de var oc af een Troe,

dog kunde de med Fred ei hos hinanden boe!

Sv övers:

Här ligger käcka män, vars ben och blod sig blandat

ibland varandra så att ingen säger annat

än: de är av en släkt, de var ock av en tro,

dock kunde de med fred ej hos varandra bo!

H Gerner:

Ollonet och pumpan

 

En självklok narr fick se en pumpa och en ek,
och i sin vishet, stackars kräk,
han högljutt utbrast i de orden:
"Den handlade ej välbetänkt,
som ollonet på eken hängt
och lade pumpan invid jorden;
stor frukt på stora träd
och liten passar på det lilla.
Vid skapelsen det var för illa,
att icke jag fick vara med."

Tung av sitt snille han sig kastar
i skuggan under eken ner,
att själv på fri hand rätta, vad hans öga ser
av skapelsen, som så han lastar.
Vad händer? Under det alltmer
hans platta visdom börjar jäsa,
från ekens höga topp ett ollon faller ner
just mitt uppå hans långa näsa.
"Aj aj", han ropar då, "det slår mig väl ihjäl",
och spritter upp och börjar skumpa.
"Men", svarar ollonet, "stor skada var likväl
att jag istället ej var pumpa."

A G Silfverstolpe:

Trollspegeln

Sagodiktarena skriva: 

Djävulen, som ville driva 

med Vårherres verk och under, 

rörde om uti sin degel, 

gjorde en förtrollad spegel, 

i vars mörka blanka skiva 

hela världen var att se: 

skogar, sjöar, berg och lunder, 

städer utav sten och tegel, 

hamnar vimlande av segel, 

brända och förödda länder, 

mänskor, som på vägen vandra, 

mänskor, som i stadens gränder 

trängas trampande varandra, 

hela världens lust och ve 

kunde man i spegeln se. 

Djävulen, som en gång vigt sig 

till en paradoxens präst, 

gjorde som han kunde bäst: 

allt var likt och dock ej likt sig, 

allt var sant och dock ej sant, 

rakt var rakt och krokigt krokigt, 

likväl blev det hela tokigt, 

rakt och krökt blev likadant! 

Gott och ont och stort och litet, 

fult och vackert, nytt och slitet, 

svart och vitt, allt flöt tillsamman, 

helvetet till mycken gamman, 

djävulen var ganska nöjd, 

och han log så att han vred sig 

samt beslöt att dela med 

sig åt Vårherre av sin fröjd, 

drog så upp mot himlens höjd. 

Men Vårherre tog humör. 

Spegeln, som tyvärr var skör, 

slog han sönder. Det var nog, 

sade djävulen och log. 

Ack, han visste ej, Vårherre, 

att han blott gjort saken värre. 

Djävulen var än ej färdig 

med sitt skämt, han hade kvar

en idé, som mästarn värdig 

i finess och kvickhet var. 

Se, han spände ut sin kind, 

blåste upp sig stor och stinn, 

blåste skärvorna kring jorden, 

ned i söder, uppåt norden, 

alltsen dess i millioner 

flyga de kring alla zoner, 

och varthelst de styra färden, 

där går pestvind över världen, 

pestvind, dödvind, farlig vind. 

Får du i ditt ena öga 

blott en enda sådan skärva, 

ser du världen i en annan 

dager än du gjorde förr; 

mycket ser du, fattar föga, 

världen blir en trasslig härva 

utan början, utan ände, 

ja, det blir ett stort elände, 

ingenting är ju som förr! 

Var ej rädd, du dör ej av det, 

ty man vänjer sig vid allt. 

Snart nog börjar skärvan vandra 

från ditt öga ner till andra 

delar av din kropp: ditt hjärta. 

Då blir hjärtat mycket kallt. 

Slutligen och utan smärta, 

nästan förr än du vet av det, 

har ditt hjärta innan kort 

helt och hållet frusit bort, 

var ej rädd, du dör ej av det! 

Herregud, nog kan man leva. 

Man kan vara blind och treva 

genom mörkret utan klagan 

och med tåligt barnasinne 

kyssa riset under agan; 

med en enda trasig lunga 

kan man vara glad och sjunga, 

och det går ej ur mitt minne, 

hur i dag bland hamnens hesa, 

hungriga och frusna busar 

jag har sett en man som snusar 

med en fragmentarisk näsa. 

Herregud, de allra flesta 

bland oss äro ju defekta 

mer och mindre, och de bästa 

röster bliva lättast spräckta. 

Giv du sorgen skjuts att åka, 

du har ingen rätt att bråka 

över ett förfruset hjärta! 

Alla kunna ej ha hjärta, 

några måste vara utan, 

räta upp dig, knäpp på lutan, 

lev som förr och lindra smärtan 

med att krama andras hjärtan!

 
H Söderberg:

En höstdag

 

Inne jag sitter, hör stormarna tjuta,
gräla och brottas med väggar och knut;
störtskurar piska mot bristfällig ruta;
oh, vilken fasa, när blott jag ser ut!

Rännil vid rännil på gården sig slingrar,
takrännan ger dem en ymnig tribut;
blåsten med starka skolmästarefingrar
luggar allén, snart peruken är slut!

Bandhunden, förr den mest pratsamma sälle,
sitter i kojan, så tyst som en mur.
Ögat, orörligt allt jämt på ett ställe,
fylles med tårar av yrande skur.

Tuppen med hela sitt harem har tagit
under en hökorg en hastig reträtt.
Regnet hans hugfulla låga nedslagit,
lik en sultan tycks på nöjet han mätt.

Hejdad från knäfall igenom sin grimma,
står där vid kärran en eländig märr.
Högt från den knivvassa ryggen en dimma
stiger i luften, liksom ur ett kärr.

Ankornas jubel bedrövelsen rågar,
kors, vilket väsen i himmelens höjd!
Då man är sorgsen, som döden det plågar
kacklet att höra av dumhetens fröjd.

Kjorteln kring huvut, att hamphåret spara,
springer en piga i träskor! - hopp, hopp!
Himmel, hur nyfiken virveln kan vara!
Stubben han lyfte mot himmelen opp.

Senaste synen var nog att betaga
även den djärvaste mod att se mer.
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
krypa till sängen och bädda mig ner.

W v Braun:

En onsdagseftermiddag i oktober

 

En onsdagseftermiddag i oktober

då samlas här på Stäppen hela flocken

av hängivna beundrare av Kocken,

med stora, pilsnerpilska ögonglober.

Han råder bland kastrullerna och locken

i Stäppens kök, vår magnifike broder,

men fråga inte mig hur kan kan bo där,

ty helt enorm är matkulturekrocken.

På ålderns höst han börjat med att fäkta,

och frågan är om det hans liv förlänger

- men kanske har han synder som ska sonas?

Än har dock inga revben blivit bräckta,

och nu vi in i Stäppens kök oss tränger

för att få gratulera dej, o Jonas!

A Holmberg:

På Sören-dagen: Gift dig, och du kommer att ångra det

 

Gift dig, 

och du kommer att ångra det. 

Gift dig inte, 

och du kommer att ångra det också. 

Gift dig eller gift dig inte, 

du kommer ångra bådadera. 

Antingen du gifter dig eller inte gifter dig 

ångrar du dig i vilket fall. 

Skratta åt världens dårskap, 

och du kommer att ångra det. 

Gråt över den, 

och du kommer att ångra det också. 

Skratta åt världens dårskap eller gråt över den, 

du kommer att ångra bådadera. 

Antingen du skrattar åt världens dårskap eller gråter över den 

ångrar du dig i vilket fall. 

Tro på en flicka, 

och du kommer att ångra det. 

Tro inte på henne, 

och du kommer att ångra det också. 

Tro på en flicka eller tro inte på henne, 

du kommer att ångra bådadera. 

Antingen du tror på en flicka eller inte tror på henne 

kommer du att ångra dig i vilket fall. 

Häng dig, 

och du kommer att ångra det. 

Häng dig inte, 

och du kommer att ångra det också. 

Häng dig eller häng dig inte, 

du kommer att ångra bådadera. 

Antingen du hänger dig eller inte hänger dig 

kommer du att ångra dig i vilket fall. 

Detta, mina herrar, 

är inbegreppet av all levnadsvisdom.

S Kierkegaard:

Vid dammen

Jag vet, att i min själs förvar 

en främling bor, en obedd gäst, 

som ständigt till det rum mig drar, 

jag i mitt hjärta fruktar mest. 

Djupt in i parken stigen bär 

bland spöklikt stora almar fram. 

I fuktig skymning sover där 

en mörk och grön och slemmig damm. 

Jag räds att se i den min bild, 

men timmen lång jag ser och ser. 

Den synes mig så sällsamt skild 

från den min spegel återger. 

Jag ryser över djupets lek: 

mig tycks, den bild jag möter där, 

förhäxad, stelnad, mossgrönt blek, 

är mera jag än själv jag är. 

Mig tycks, att jag ett skenliv mött, 

mer verkligt än mitt eget liv, 

ett bud från vad i mig har dött 

bland dygnets låga tidsfördriv. 

Mig tycks, att här är dödens damm, 

och att sen tio vintrar väl 

är fången här bland grus och slam 

min egen döda, kalla själ.

 
H Söderberg:

Legend

 

Det var en afton framåt hösten, när han satt vid brasan

och stirrade och kände sig som en av bränderna,

förkolnad, uttjänt, aska.

Han satt vid brasan i ett litet hus på landet;

förnam sig dömd att brinna ner och bli till intet

i ensamhet, förlorad i det strida vattnet eller löst i eld.

Han satt och såg i bränderna,

och klockans tickande, de höstvedblöta tränas skott,

och forsens tunga brus därutanför var allt han hade nära sig.

Hans händer domnade, och lemmarna förnam han inte mera;

han lät det ske och fann det skönt att inte vara

riktigt. - Men plötsligt bytte klockan ton och stannade

och forsens brus dog bort. I tystnad

blev han varse eldens hetta som en bölja genom rummet

av solljus, där, belysta sinnebilder lika,

hans tankar kretsade omkring det enda levande.

Han var i forsens virvel och han levde eldens liv,

hans själs förgängelse förgicks; och ödmjukt

men glad och levande intog han platsen Låg och Fjärran.

Ja, illa mindes han sin verklighet därefter,

men elden kunde slockna, vattnet återta sin gång

och tiden återta sitt stilla välde;

i djupet bar han dock ett leende av samförstånd.

Han såg så väl som någon detta livs förvillelser

och reste sig så hårt som någon emot dem.

Likväl, han trodde inte ett och annat längre:

han såg det egnas tomhet och såg sorgens ringa vikt

och visste att han var. Han var ett skott på detta enda träd,

och när han föll, då växte stammen obekymrat.

Han visste, att om träd har kvistar ingen annan mening;

att vad man sa om undergång och skedets senhet inte rörde honom,

och inte jagets tro att prasslet av dess höst är trädets död.

Själv var han mycket rädd för stillheten och kylan, den slutliga.

Men bakom ångesten fanns dock ett leende av samförstånd,

frivillig munterhet och lydnad under väldet.

För honom kom till sist en dag i juni,

under segelmoln och vindböjd grönska, dag i juni,

hans dolda leende bröt fram och fyllde helt hans ögon

och sprängde dem.

Allt stelt, blekt, tyst i honom

förentes då med jorden.

Thorsten Jonsson:

Panisk skräck

 

Träden böjer för kvällens vind
kronorna samman, som kind mot kind,
talar sakta med dämpad röst
tungsinta ord om frost och höst.
Ängslig jag hör deras tunga sus,
liksom ett barn som vid kvällseldens ljus
lyss på de vuxna, som sorgset fast lugnt
talar om allt som gör livet tungt,
lågmält, så barnet ej skall förstå
den sorg som det tids nog får lära ändå.

S Lindström (Tristan):

Cesarernas visdom

 

Den gåta, samhällslivets sfinx dem förelagt,

de lämnade att gissa ut åt den, som kan,
ur sfinxens stela drag; men vad de visste var,
att hungerns krav på bröd och sinnets krav på fröjd,
de äro makter makten har att räkna med.

Sen dess syns även denna lumpna visdom glömd.

V Rydberg:

Lille Tor

Lille Tor

gick från mor

ensam ut i världen stor.

Lille Tor

vände om

när till grannens grind han kom.

Rivalerna

Mars gick in och väckte split 

mellan sol och skyar tunga; 

än var drivan fast och vit, 

vintern stred med ålderns flit, 

vårn med krafter unga. 

Långa tider stod det still, 

middagsmejan frös om natten. 

Men så kom april, 

kom med brus från öppna vatten. 

Då bröt isen upp i grund, 

ut mot havet drevo flaken. 

Blå blev himlens middagsstund, 

änder lågo i vart sund, 

mitt på fjärdarna låg skraken. 

Mången friare fick dö, 

träffad av det varma lodet. 

Då fick Per på Väderö 

som en hets i blodet. 

Då fick skogens driva brått 

krypa undan i var skreva; 

bergens hällar lyste vått, 

redan sköto nya skott 

pyrola och lingonreva. 

Tövind genom träden drog, 

det ljöd sorl av svala strömmar. 

Då fick Pål i Stora Skog 

underliga drömmar. 

Då smalt kälen bort ur mark, 

gröna rågen kom i dagen, 

mjuk och len blev sälgens bark, 

luften blev så lätt och stark, 

vacker som en dröm blev hagen. 

Varje björktopp stod på sväng, 

pil och hassel blevo veka. 

Då fick Gerd i Österäng

lust att börja leka. 

Hur hon lekte, hur hon log, 

fick hon Per i sina tömmar; 

hur hon lockade och drog, 

så fick Pål i Stora Skog 

mål för sina drömmar. 

Pål fick pröva hvad man tål, 

Per fick pröva vad som fäster, 

östergöken gol för Pål, 

men för Per den gol i väster. 

Leken gick med snabba kast 

genom vårens narrimånad; 

ryckte Per, han satt dock fast, 

sökte Pål att få en rast 

eggades på nytt hans trånad. 

Men när maj bröt in med sol 

och med blom och grönt i korgen, 

göken satt i norr och gol, 

satt och spådde sorgen. 

Då blev leken mera svår, 

full av skär och våda. 

Löste Per sin flickas hår, 

fann han barr från skogens snår 

och en doft av kåda. 

Hade Pål sin herdestund 

såg han ögats falska glitter, 

kysste han sin flickas mun: 

fann han kyssen bitter. 

Sedan dess, när fjärden bröt, 

hörde Per som brus i skogen; 

och sin hand om åran knöt 

han så fast att blodet bröt 

fram på spända knogen. 

Och när solglimt föll på gren, 

drömde Pål om sol på vågen, 

och då högg han lätt i sten

och blev mörk i hågen. 

Och en tidig juninatt 

möttes Per och Pål på ängen. 

Västerns himmel lyste matt, 

månens bleka skära satt 

över björkens fina hängen. 

Just där morkullssträcket gick 

över ängens ljusa glänta, 

bytte de en hatfull blick,

syntes sedan vänta. 

Per blef lysten efter blod, 

då sin fiende han mätte; 

men att lyckan varit god, 

mente Pål, då han förstod, 

att han träffat på den rätte. 

Vem som gav det första slag, 

ingendera av dem kände; 

på en gång med skarpa tag 

de tillhopa spände. 

Pål tog saken utan hast, 

klämde armarna kring bålen 

på den andre och höll fast; 

Per han gjorde vilda kast, 

snodde sig som ålen. 

Hårt blev varje sena sträckt, 

muskler spändes, ådror svällde, 

tungt gick deras andedräkt; 

ingen dock den andre fällde. 

Störta Pål var rycka opp 

tjuguårig gran med rötter; 

Per, med lätt och smidig kropp, 

fick nog göra månget hopp, 

men kom alltid ner på fötter. 

Sten och torvor flögo kring 

under kämpatagen; 

runt omkring dem i en ring 

ängen var som slagen. 

Marken skälvde, gräs och strån 

tycktes ängsligt darra; 

allt var tyst, blott långt ifrån 

som med skadelystet hån 

ängsknarrn hördes knarra. 

Och när över skögens bryn 

morkullshanen syntes hasta, 

blev han skrämd av sällsam syn 

och begynte kasta. 

Men från hagen tätt invid 

hördes det ibland ett prassel; 

där stod Gerd i allsköns frid, 

följande den heta strid, 

gömd bland al och hassel. 

Vita linnet blänkte fram, 

barmen höjdes, ögat lyste, 

håret lossnat ur sin kam, 

och hon både log och ryste. 

Det var trötthet först, som göt 

vatten över flamman. 

Svetten rann och kraften tröt, 

greppet slappades, som knöt 

kämparna tillsamman. 

Ännu likväl ingen tog 

från den andres midja armen; 

hjärta emot hjärta slog, — 

och då släcktes harmen. 

Då fick trots som styrka fred, 

när varandra rätt de kände; 

liksom vågen faller ned 

famnande i stilla fred 

stranden, där den brände. 

Slutna i varandras fång, 

kände de sig vara männer, 

kände ock på samma gång 

att de voro vänner. 

Då fick fjärden skogen kär, 

då fick skogen håg till fjärden, 

och då tyckte Pål och Per, 

att de varit narrar, när 

de löpt vill på blomstergärden. 

Fast de gingo var sin stråt, 

på varandra dock de tänkte, 

ingendera såg ditåt, 

där det vita linnet blänkte. 

Snart sig stillhet åter brett 

över Österängen, 

och det var som intet skett, 

månen satt den lika snett

över björkens fina hängen. 

Gerd, hon stod som naglad fast, 

strida föllo harmens tårar; 

men så gjorde hon ett kast: 

Det lär väl bli nya vårar!

T Hedberg:

Kamrater, innan allt är slut

 

Kamrater, innan allt är slut

och livet skilt oss åt,
så låt oss samlas en minut
till tack och till förlåt!
Så låt oss räcka än en gång
en vänlig hand åt det som går!
Framför oss ligger tiden lång,
och dagar läggas hop till år.
Så må vårt hjärta en gång än
för allt det gamla slå,
förrän vi stänga allt igen
och vända oss och gå.

Så säga vi åt det som var
ett levnadslångt farväl,
vi skiljas men vi lämna kvar
ett stycke av vår själ.
Men det som var oss kärt igår,
det är likväl ej helt förbi,
ty minnena från ungdoms år,
de dö ju icke förrän vi.
Så låt oss minnas utan agg.
Var oförrätt är glömd.
Så blir en blomma utan tagg
i livets stambok gömd.

Men en gång efter långa år
vi taga boken fram,
där ligger blomman som i går,
fast den är höljd av damm.
Den minner om ett längesen,
en tid förutan harm och svek;
den har en doft av ungdom än,
fast kanske att dess färg är blek.
Så tack för allt! Nu låt oss gå
till kamp och äventyr!
Det finnes dock en himmel blå,
och det är Gud som styr.

E Westberg-Heckscher:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

 

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

Ifall min flicka svär att hon är sann

 

Ifall min flicka svär, att hon är sann, 

så tror jag henne, fast jag vet hon ljuger; 

då tror hon mig en oförsökt ung man, 

som ej bland världens falska finter duger. 

I fåvitskt hopp, att hon som ung mig ser, 

fast väl hon vet, jag spelar det förgäves. 

Till hennes falskhet jag förtröstan ger: 

så ömsesidigt sanningen förkväves. 

Dock - vi tillstår ej hon, att falsk hon är, 

och jag, att nu det är förbi med våren? 

Ack, kärlek allra helst förklädnad bär, 

och räknar, när han åldras, icke åren. 

Så lurar en den andra, bäst han kan, 

och jämt med smicker vi bedra varann.

W Shakespeare:

S:t Lukas var en läkare

 

S:t Lukas var en läkare

som undersökte, forskade.

En oxe har han som symbol,

en knegare som motstånd tål.

Han skrev mest till Teofilos,

fast andra läste med, förstås.

Och Lukas evangelium

hörs nu i hem och kyrkorum! 

Från första julen till den påsk

då Jesus gav sitt liv för oss

ger Lukas oss berättelsen

om det som hände först och sen.

Apostlagärningarna blev

den bok som Lukas sedan skrev

om pingsten, Anden, kyrkan, tron

om resor, skeppsbrott, Guds mission.

S:t Lukas intervjuade

så många som han hann få med.

Maria liksom Paulus

gav reportagen extra skjuts.

S:t Lukas lydde Jesus Krist

och blev en sann evangelist

(alt. och blev en riktig journalist!).

Den 18 oktober är

den dag vi firar Lukas här!

A Holmberg:

Låt avgrunder gapa

Låt avgrunder gapa
- d.v.s. icke gapa,
vad skulle de annars göra?

Låt jorden rulla,
- d.v.s. icke rulla
vad skulle den annars göra?

Vad skulle vi själva göra
annat än gapa och rulla
- d.v.s.

H Parland:

Finn Malmgren

 

Vid avtäckningen av minnesstoden i Uppsala den 1 november 1931

Så står du vid Västmanlands-Dala 

och lyfter ditt huvud bland fallande blad 

mot höstdagens isiga sky! 

För blyg är du kanske att vara staty 

i ungdomens kritiska stad 

och blyg, när du tvingas att tala: 

”Jag levde ej länge, men ingen 

får ömka sig över det liv, som blev mitt. 

Mitt liv var min ungdom, som rörde sig fritt 

och bars av en oro i vingen. 

Min rikaste glädje försmådde att bullra. 

Den mumlade blott några fattiga ord. 

Men allvaret var en kamrat vid min skuldra 

i prövningens stund som kring festernas bord. 

Nu vet jag, att borta vid levnadens gräns 

bli ögonen klara och rena 

– och vet, mina vänner, hur härligt det känns 

att bära ett ansvar allena.”

Vi svara: "Du gick här som enkel student,

för flärdlös att låta oss ana,

hur viljan, som brann i ditt bröst, hade tänt

en norrskensrymd över din bana.

Du växte ifrån oss. Din blonda

och raka gestalt blev en segerfanfar

- och fyllde vårt hjärta med vånda

i väntans förfärliga dar.

Och så, medan isarna smälte

på vidder, som voro dig kära, sprang fram

ur svärmar av flämtande gnisttelegram

en bild av en döende hjälte.

Vi åldras och åren bli njugga

och allt det vi gjort, tycks oss halvgjort och smått.

Vi hälsa, Finn Malmgren, din skugga.

Vi hälsa den gärning, vi aldrig förmått.

Du står, där studenterna rasa.

Du står, där de segrat och ömkligt förgåtts.

En karl, som ej kuvas av fasa.

En skarpslipad tanke. Ett pojkaktigt trots.

Det kan inte hjälpas - du tvingar

dig på dem, som röra sig under din stod

och lär dem att ungdom är vingar

och längtan att offra och leende mod.

En dag skall ur massornas vimmel

dig nalkas den rätta, som stannar och ser,

hur högt över Luthagens gråa kvarter

välvs hjältarnas stormröda himmel."

G M Silfverstolpe: