Ett skrik

Det skar ett skrik genom höstnatt skum.

Det fyllde med isande skräck mitt rum.

Och jag for upp, förfärad och rädd.

Det var som ett spöke satt vid min bädd.

Vem är det man mördar därutanför?...
Nu skrek det igen!...Det är någon som dör!...

Jag stirrar förstenad i höstnatt skum.

Då skrek det på nytt - i mitt eget rum.

Jag vet. Och jag torkat min kallsvett blek.

Så vilt och ensamt mitt hjärta skrek.

H Blomberg:

:

Vårnatt

Jag gick i den tysta natten.

Småstaden snarkande sov.

Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo

förskrämda mot våt trottoar.

Det var som i hela staden

jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla

de gode borgersmän

och vända sig, trygga och stinna,

och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar

och alla små orörda mör.

Blott jag kan inte sova.

Blott jag är utanför.

H Blomberg:

:

Kap Horn

Är det rostat och stopp i pistongerna?
Går jag tomning och driver jag läck?

Det är tyst bland de blåsande sångerna.

Gubben Leda har hundvakt på däck.

Jungman Fröjd ligger bjuggsjuk i skansen,

och hojtar om präst och vill dö.

Själva skeppskatten slokar med svansen

och det är en förbannad sjö.

Vi stack ut ifrån Frisco i strykande

sydväst med en hälsningssalut.

Nu stampa vi ängsligt i rykande

orkan och ha bärgat var klut.

Vi förde en Nike i bogen,

förgylld och präktigt gjord.

I morse vid gryningen tog en

långfräsare den överbord.

O, minns jag ej vårnätter sjungande

i sydkorsets drömmande glans,

på hävande dyningar gungande

vid mareld och flygfiskars dans.

O, djupt under skälvande stjärnor

i porlande doftfylld passad

vi gledo med tända lanternor

mot sagornas öar åstad.

Som slavar vi lågo på årorna

när ett strandhugg det gällde ibland.

Och vi kysste de svarta señororna,

på de vajande palmernas strand.

Som bekransade främmande gudar

vi flögo i stormande vals

med mandelögda små brudar

från Nippons ö om vår hals.

Men gigorna tystnat och låtarna

i vår skutas värsta seglats.

Nu hoppa de bästa i båtarna

och strypa varann för en plats.

Men jag svär i den kvava kabyssen

medan sjön häver högt sina torn:

Så vid Gud! Jag skall klara den kryssen!

Jag dubblerar med glans Kap Horn.

H Blomberg:

:

Riddarna av bordet

Det satt ett Gud behagligt lag

och stirrade i viskyn.

Dan Före, skald av okänt slag,

Karl Magnus Tull, av erkänt slag,

och Jonasson med fiskhyn.

Men vid sin enkla soda satt

den revolutionäre Spatt

med djupt förakt kring munnen.

Och på hans knä, liksom en svan,

en sångmö ifrån Nybroplan,

vart Greta Dahl befunnen.

Upp stod den store Magnus Tull,

lätt vinglande på klacken.

Av pingstdagseld hans själ var full,

när stolt han vräkte groggen kull

och pekade på fracken.

Se här en skald, I vise män,

som älskar bort en vår igen,

när pingstens klockor sjunga.

Åt helvete med blygd och dygd!

Ett leve för vår svenska bygd

och för oss skalder unga!

Lugnt svarade den bittre Dan:

Se an den vittre snobben!

För våldtäkt han beröms i stan -

hans diktning står på samma plan:

han går tillhanda mobben.

Dock: diktningen är nationell,

hans själ är menlös, tom och snäll.

Gå upp till äretrappen!

Fast tretti år du bär ändå

din läskostym alltjämt uppå,

Blöj-riddare av Nappen!

Förtröt den store Jonasson.

Han jämkade på västen:

Din tunga stinker fränt av hån,

baggböling, avskrap nerifrån,

men du har rätt för resten.

Här svina vi i skökohus -

nej, ut till friska skogars brus

att vädra våra vommar!

Det är så trevligt däruti

med vita lodjurs bröllopsskri

i Skånes vildmarkssommar.

Och Jonasson sjönk ner på nytt 

och diktade och drömde,

och Magnus Tull, som kvalfullt gnytt

tog än en grogg för den som flytt

och sig på golvet glömde.

Men på sin stol satt skalden Spatt

av Greta Dahl beklämd och matt.

Hans själ slog röda lågor,

vid det han fann en Heine-rad

på Gretas yppigt svängda vad

och en i barmens vågor.

Han vaknade likt den som sett

i fjärran ljusa länder,

och formade av en servett

en frygisk mössa, fint och nätt

med flinka backfisch-händer.

Håll in, han skrek, ditt lumpna snack,

reaktionära borgarpack,

förgyllda viskygroda!

Åt tjyvsamhället evig död!

Jag är rebell och djävligt röd.

Jag dricker endast soda.

Där satt ett Gud behagligt lag

och mitt bland dem Dan Före.

Ett leende av bittert slag

flög eldrött kring hans beska drag.

Den öron har, han höre!

Nu dånar tiden oss förbi

med skrik av fallna furstar i

och härskrin av de nya.

Nu gick en rutten värld i kras.

Kling klang! Vi sitta vid ett glas

som hunden vid en spya.

Var dväljes tidens frälserman

med ord som sten på slunga?

Pingstörnar skria: var är han

som segerhuvad brusar an

i täten för de unga?

Och ekot hittar mer än nog.

Det hastar till en gyllne skog,

det sätter sej på krogen.

Svinmollor över Pinden gro

och feta sparvar bygga bo

i ruttna lagerskogen.

Gå, kyssens bröder Spatt och Toll,

ur samma sparvägg komna!
Du, Jonasson, av hälsa full,

gå ut i marken, vräk dej kull

och vid ett älgböl somna!

Du hör väl ej i sömn så hård

gudsrösten i din örtagård

ge bud om världens smärta.

Säg, hör du väl ur blad och gräs

en underjordisk marseljäs

hårt studsa mot ditt hjärta?

*

Och han strök upp sitt lejonhår,

slog flaskorna från bordet.

Men Tull grep rörd hans stöveltår

och snyftade ett varmt: gutår

och tack, min bror, för ordet!

Hän över Greta Dahl han klev,

och Spatt, som på servetten skrev,

begynte vred att gorma.

Han stängde dörren med ett brak

och hörde över svarta tak

all rymden morgonstorma.

H Blomberg:

:

Elegi angående ålderdomen å Rosenlund

En gång när vi ha druckit ut

den allra sista droppen

och när det äntligen är slut

på själen och på kroppen -

en stilla stund

på Rosenlund

låt gamla minnen ta oss

fångna

i gångna

och njutna dagars kaos.

Så låt oss sitta i en vrå

där skuggorna stå skumma,

med huvuden som blivit grå

och hjärtan grå och ljumma,

och klaga att

det är besatt

med ödet, Herren ger oss

alla,

och kalla

vi gruve oss för Eros.

Se upp, se upp, o Fogel, från

din söndriga postilla.

Där går din yngste telnings son

i vårens vilda villa.

Res trögt din gump

ur halm och lump

o Sjöman, att beskåda

andra

som vandra

på färdevägar bråda.

Så sitta vi med rygg i krök

och om de unga jolma,

när deras altars djärva rök

mot nya himlar bolma.

Och surt vi se

en ny armé

till djärvare bravader

stiga

att kriga

på högre barrikader.

Men utanför de unga gå

föraktande, rebellska,

och bygga borgar i det blå,

förtvivla, le och älska.

Vi äta snus

på fattighus,

när deras hjärtan flamma

heta.

Vi veta:

dem väntar ju detsamma.

H Blomberg:

:

Visionen

Och Tjäderstjärt stod upp med bång

och mörknade i hyn.

Där steg en rusig lärkas sång

ur röda morgonskyn.

Han trädde ut på vägens sand

och hörde stum reveljen

med dimmig blick och ådrig hand

om hjärtat och buteljen.

Då tycktes honom lärkans spel

som spel av fjärran år.

Och han begrät förgätna fel

och sina glesa hår,

förlorad skönhet, brusten bragd

och slemt förspillda vårar.

O, Tjäderstjärt satt djupt försagd

och badade i tårar.

Ty även han var fordom ung

och ypperst bland de bålde.

Men Mammons pung var stinn och tung

och Tjäderstjärt sej sålde.

På vax han präntat och i snö

sin gärning - men i sådden

stack upp i tö ett ogräsfrö

och kvävde vetebrodden.

Då tycktes honom plötsligt som

på dikets späda ren

en vålnad av hans ungdom kom

i solens arla sken.

Han lyfte upp sin duvna blick

och spejade åt vägen

och såg en ung vagant som gick

med morgonsång i stegen.

Men ynglingen gick hög och smärt

med nickande barett

och såg den druckne Tjäderstjärt

som ej han honom sett.

Det skimrade kring vårgrön teg

och sorlade i dunge,

när djärvt i rymden lärkan steg

och följde med den unge.

H Blomberg:

:

Söder

till Fogel, då han sporde om släkt och hemort

På Söder är jag vuxen opp.

Vid Söder är jag bunden.

Jag minns väl än den tid jag lopp

som pilt i Tantolunden.

På ligagossars trevna vis

jag trotsat ordning och polis.

Polis, polis, potatisgris!

Dymedelst jag förtörna´n.

Sen smet jag bakom hörnan.

Må andra blygas för sin port

och födslohuset rata.

Mitt högmod det är också stort:

jag minns min gamla gata.

Än blir jag gråtmild, gamla karn,

jag ser den gråa trottoarn

belamrad av små bleka barn,

som snoriga och fula

i lorten spela kula.

Än hör jag skall och dörrars smäll

och ser den kända trampen

av käringar var måndagskväll

med klädpaket till stampen.

I hörnet - jo det minns jag nog! -

där söps var lördag, där var krog.

Polisen slog och krögarn tog

och käringarna trätte

på allt vad karar hette.

Jag ser så väl, var gång jag vill,

lykttändarns lilla dotter.

På vår cementgård höll vi till

och gjorde kol på råtter.

Jag vet ej alls vart Vera for,

men jag fick smak på råttjakt, bror,

och traktar än, fast jag är stor,

att vara med och jaga

de djur som bara gnaga.

Man minns en del fast man blir fin

och flyttar bort från Söder.

På Östermalm bor en kusin.

På Söder har jag bröder.

Och liknar jag kusin i dräkt -

med bror min är jag mera släkt,

ty samma svultna mor oss kläckt.

När vi gå ner mot Slussen:

Pass opp, pass opp för skjussen!

H Blomberg:

:

Sjömans hälsning

till skaldebrodern Fogel, 

då denne sorgsen diktade och drömde 

å näringsstället Stjärnan vid Bergskolegränden i Falun.

Hej skaldebror, jag tror du glor

för trist igenom glasen,

och pennan över arket snor

som om du redan vore stor

och skrev för populasen.

Du diktar sorgna visor, karl.

Vi klagar du väl så?

Si, än du har buteljen kvar

och ännu må väl flickor små på Falu gator gå!

Du stirrar matt som en besatt

på dina sköna strofer,

allvarligt som du redan satt

blasé på kvinns och trött på skratt

bland murkna filosofer.

Du rister pennan i din hand

och tar en klunk och svär.

Det tycks dej kvistigt nog ibland

att låta versen löpa lätt och rimma tätt - så här.

Men tiden går. Jag spår dej år

när jubelklockor klinga

för dej där du på Börsen står

bland sjutton andra lärda får

med ordnar på din bringa.

Och lite slappt förnäm och blek

du läser upp ditt tal,

när jag - en bitter ödets lek -

får sitta skral vid en pokal i denna simpla sal.

Ty är det en bedrövlig glans

på denna unkna Stjärnan.

Jag dansade i världens dans,

jag sökte i all synd som fanns

och underst fann jag kärnan.

Flyg gärna, Fogel, med butelj

på pruttande pegas.

Jag njuter livets högsta helg

och sitter säll i kylig kväll och ler åt jordens as.

Men ve, ack, dubbelt ve att se

dej som i afton pusta

på detta ömkliga kafé

och mot serveringsflickan le,

besatt av djurisk lusta.

O skaldebror, fåfänglighet

och fyllt av skam och nöd

är livet för en svensk poet

som inte har förmögen far och inte ens är död.

H Blomberg:

:

Skogskväll

Tyst! Lyss!

...Träden susa stilla...

Var det en hörselvilla?...
Gick här någon nyss?

Ej ett ljud...

Vem flyr bland granar

skyggt...tyst?

Jag står av undret kysst

och anar

GUD.

H Blomberg:

:

Forsen

En bärsärkaväg var din brakande gång

i tusen förrinnande år,

förskräckande sträng var din vinter

och skrämmande skön din vår.

För laxens kämpande stjärt för strid,

för mannens kämpande arm för stark,

din makt förnams som ett jordskalvs makt

i ängsligt skälvande mark.

I fribytarstolt och larmande prakt

du vettvill åskade hän

i dån av rasande vattenfall

och häftigt rotvälta trän.

Som ett mot hundradetusen stred

din obetvingliga dårskapsström.

Och mannen teg, men han glömde ej

sin djärva segraredröm.

Nej, mannen teg, men han glömde ej

sin segraredröm ändå,

han bidde sin tid, och tiden

fick lugnt i fullbordan gå.

Nej, mannen teg, men han kom en dag

och log åt din vrede som fraggade vit

och tämjde din virvlande dårskapsdans

med hjärna och röd dynamit.

Förgäves du skakar mot dammluckors järn

och bänder mot mäktig betong!

Nu stiger laxen i trappor

där fåfängt han kämpat en gång.

Det timmer du smulat till stickor och spån

nu seglar i rännan i fred för ditt brus

och - skönast av allt - ditt förnuftslösa skum

har blivit förnuft och ljus.

I festlig hall, under blänkande golv,

turbinerna sjungande gå -

ett stall för hundratusen

hästar som gnägga och slå! -

Hör! generatorernas rytmiska brum

och se! hur av virvlande vattenkaskad

har skapats miljoner lampors glans

i kvällsligt tindrande stad!

Där mannen vill, är du tjudrad och tyst,

där mannen vill, går du fram.

Han läser helt lugnt din styrka

i kurvan på rött diagram.

De darrande visare viska helt tyst

de mystiska formlerna volt och ampère.

Och allt vad han vill, hans högra hand

med en rörelse frambesvär.

Som en emot hundradetusen han står

i festligt lysande hall

bland underkuvade böljor

och tjänstbenägen metall.

Och solfjäderlikt gå mil efter mil

från huset som byggts vid din tjänande ström

de kablar som föra till mänskornas hus

en ljus- och en starkhetsdröm.

H Blomberg:

:

Ett beslut

Du handskas hårdhänt med min trånad,

förtjusande men grymma själ, 

och under denna sista månad 

jag skrivit mer än sju "farväl". 

Du hotar jämt att krossa drömmen, 

och jag har tänkt varannan kväll 

att gå och dränka mig i Strömmen 

och flyta upp vid Grand Hotell. 

Nu är jag mer än led på sorgen, 

och manligt stolt jag säger dig: 

när du på allvar ger mig korgen, 

då dränker jag på allvar mig.

H Blomberg:

:

I en bok

Ord, vad äro ord i världens nöd?

Stenar äro orden, Det är bröd,

bröd och broderskap all världen saknar.

Är du vaken, då är saken klar:

Allas broder delar med envar.

Sover du - det är på tid du vaknar!

(1924)

H Blomberg:

:

Sommarsång

Kom Rosenröd, kom Hjärtegull, 

att med poeten vänslas!

Av intet vin blir man så full

som av en vårlig känslas.

Står ej i vindens aftonsus

med blommor lika vita ljus

var prunkande kastanj?

Kom, fyllom våra hjärtans krus

med sommarens champanj!

Har ej var salig stund jag fått,

jag prisat som den bästa?

Men varje möte, som har gått,

har ropat på det nästa.

Och dröjde du en natt och fick

jag gripa lyckans ögonblick,

och var i allt du min -

i samma gryningsstund du gick

steg Längtan gråtögd in.

Så har jag städse älskat mest

var stund av våra stunder,

ty sommarn blev mig till en fest

med lönlig lyckas under.

Det var ditt eget väsens skull,

din makt av kvinnlighet

i blicken, barmen som stod full

din kära röst, ditt skära hull,

din sunda sinnlighet.

Å, våra hjärtans gästabud,

de äro alla stulna.

Med sommarn skall vår högtids skrud

i molnig stormtid gulna.

Tills hösten tutar sin fanfar

och solen skiner skarp och klar

på jordens mogna must -

dröj, plötsligt älskade, och var

min längtan och min lust!

(1917)

H Blomberg:

:

Dömd

Har du ännu inte tänkt på

din bedrövliga moral

och att gamla tanter blängt på

dig och vädrat en skandal?

Vet du inte att det står en

käring i varenda port,

att av var och en du får en

läxa för den synd du gjort?

När du går med sång i själen

till ett mötes äventyr,

trampar tadlet dig i hälen -

- tadlet inga vägar skyr -

och det klöser dig och river

och ger knappnålsstyng och bett

bara därför att du giver

allt du äger alltför hett,

bara för att ej din egen 

själ av eld och moln i storm

lärt sig räkna orden, stegen,

strypt sig i de flestas form.

Men jag kysste dig och såg din

själ i dina ögons par

och i munnens linjer låg din

gåtas grymma lösning bar.

Du har frusit, farit illa

mitt i allt ditt överflöd,

som en annans vigda frilla

levde du och var dock död.

Därför blir var kyss jag får och

varje smekning ren och skär,

ty de gömma bittra år och 

ungt okuvligt livsbegär.

(1917)

H Blomberg:

:

Sång för män

1 maj 1917

Upp, alla ni, som bett om bröd

men bjudits sten för kaka,

och res er ur er hungersnöd

och slunga den tillbaka.

Ni morrade i gränd och kåk

och hotade i bladen -

säj, har ni glömt ert gamla språk,

som hette Barrikaden?

Det finns väl än, ni svältens folk,

en Brutus, som kan gripa

den egna rättens kalla dolk

och dom i landet skipa.

Det finns väl än, ni bistra män,

en lunga, som kan ropa

till storms mot fogdarna igen

och rent i huset sopa.

Hur länge tål ni Våldets black

och Hungerns rep om foten?

Upp, upp i hybble och barack!
Ryck nesan upp med roten!

Geväret har en hane: spänn

och låt den hanen gala!

Ni ha så länge tadlat, män,

nu är det tid att tala.

H Blomberg:

:

Hälsning till England

En lyftkran och ett fyrtorn var

det första som jag såg,

när gamla Englands kust blev klar

i tunga dimmors tåg.

Och när i storm vi vaggade

på höjden av Dundee -

o, hela havet blev en stepp

med karavaner utav skepp,

och hela landet flaggade

med idog industri.

Och det vart natt och stormen dog

i gryningsdämpat ljus.

Längs kustens mörka linje drog

ett diadem av ljus.

Och alla fyrar blinkade

med iver vitt och rött,

och långt till havs i svart Atlant

lanternor lyste grönt och grant,

och ångbåtsrökar vinkade

till väktarna: Väl mött!

Från hamnupplag och flottstation

och varv och docka strök

en uppsång av en stor nation

i prima stenkolsrök.

Från gnistantenner ljungade

de budskap, England gav

små trägna tramps med last av kol

och varje världens redd som mål,

och dem som hemåt gungade

från sju betvungna hav.

Min flagga glider vördsamt ned

till dina skalders pris.

För Scott, som brittiskt ordkarg stred

till döds i polens is.

Åt alla världsomfararna

min vandrarhälsning god!

Ty om jag än har hårda ord

om bulldoggsskor på bänk och bord,

de vårdslöst strama karlarna

ha också doggars mod!

Ett folk av trilsket tappra män

med stål i långa ben -

det har en marschväg högre än

mamsellernas vid Seine!

Ett folk av djärva röjare

en annan världsbild har

än en parisisk demimonde

med Place de la Nation som fond,

och snikna vinfältsplöjare

i dalen vid Loire.

En okänd skald ur ringa folk

med sång dig ropar an:

Om rätt du vill, är du vår tolk

och världens frälserman.

De små försagda länderna

se ivrigt mot din strand - - 

Blås glöd i dina prima kol

och lägg dem på den huvudskål,

som sprider nöd bland fränderna

och ont i eget land!

En lyftkran och ett fyrtorn var

det första som jag såg,

när gamla Englands kust blev klar

i tunga dimmors tåg.

Och när till havs vi vaggade

med landet akterut -

o, som ett löfte sken en båk

kring sparsamt stjärnbelysta stråk,

och skorstensskogen flaggade

längs kusten till salut.

H Blomberg:

:

Ljuset

I kväll blev allt så tungt och hopplöst svart.

Mitt röda arbetsbord blev en schavott,

och allt jag vill blev outhärdligt smått.

Jag gick i tysthet, visste icke vart.

Ogenomträngligt mörk och hotfullt skum

stod vinterrymden. Blott ett hundskall ljöd.

Det var som om jag redan varit död

och vandrat i ett tomt och gränslöst rum.

I sömn låg hela världen. Slättens hus

som tunga stenar lågo, vart jag kom.

Vid kyrkogården vände jag mig om.

Då tändes i en fjärran gård ett ljus.

Signallikt blänkte ljuset. Det försvann

och kom igen. Jag släppte iskall grind

och skälvde underligt i bitter vind,
Det var ju i mitt eget hem det brann.

Och plötsligt kött och flod jag återfick,

och våldsamt vaknande förstod jag allt.

Det var min hustrus ängsliga gestalt

som fram och åter under lampan gick.

H Blomberg:

:

Trettio år

Min ungdoms stormhattsprydda ärelystnad -

vid tretti år den gäller inte stort.

Men åren, åren, vad de flyga fort!

Snart vilar dödens tunga sten och tystnad

på mig och det jag gjort.

Jag har ett litet hopp: att dock ha dragit

ett strå till stacken - fast det ej blir stort -

när kistan gungar tung i kyrkans port

och vintermörkret sina vingar slagit

kring mig och allt jag gjort.

H Blomberg:

:

Slussen kl 6 e.m.

Trafiken, den vilda trafiken,

drar hejdlös och hektisk åstad

med pinglande spårvagnsmusiken

och tutande bilkavalkad.

Det mullrar av dova motorernas morr,

av bryggarvagnsskrammel och kärrhjulsknorr -

trafiken, den vilda trafiken

drar fram mellan Söder och Norr.

Det sjunger i grå trottoaren

och dånar i bågnande bron

av virvlande visa, som har en

förunderligt eggande ton.

Och mitt i den öronbedövande kör,

som cyklar och springer och trampar och kör,

den trygge polisdirigenten

sin hand över huvena rör.

Trafiken, den vilda trafiken

drar hejdlös och hektisk åstad.

Som strålar ur vimlet stå skriken:
Bananer och Aftonblad!

Se, elevatorerna rytmiska gå

i stålkonstruktionen, gigantisk och grå,

och fräsande starkströmsblixtar 

ur spårvagnskablarna slå.

Var sträng i den ljudande giga

har hetsen och spänningen stämt,

och stråkdalen virvla och stiga

med timbre av bråd kontinent.

Maskinernas muller mot darrande sten

och myllret av suddiga bålar och ben

i lyktornas gula coronor

och tandkrämsreklamernas sken.

O, fladdrande människoöden -

tekniken drar hejdlös åstad,

O häxdans av livet och döden

- med pingel och bilkavalkad.

Se, plötsligt står stilla var jagande sko,

ty bommen går ned framför suckarnas bro,

och klockorna rungande ringa

det ringande tåget till ro.

H Blomberg:

:

Tidningskvarteret

Innan morgonbullret vaknat, innan gatan stigit upp,

leva hjärnorna i Drakarnas kvarter.

Alla kyrkotuppar sova, det är bara Klaras tupp

som är vaken och som gal om det som sker.

Över hav och kontinent strömma bud om allt som hänt,

genom rymd och svarta kablar gå de fram,

och de forma sig till jord för att bida på ditt bord

såsom Utlandsnytt och Nattens telegram.

Är det hungersnöd i Kina? Är det markfall i Berlin?

Vad har hänt i San Fransisco och Paris?

Nattens röster gjutas samman i en rasslande maskin,

dagens mening ligger klappad som matris.

Och de känslor du och jag skola hysa nästa dag -

kanske läsas de just nu i revider

eller strömma fall i fall såsom bitar av metall

emot dubbeldäckarns vinkelhake ner.

I den gryningsgråa timmen skälver golv och fundament

under jättelika pressars rotation.

Mellan svindlande cylindrar ilar pappersbanan spänt

och blir svart av världens sista sensation.

Och i packor utan slut exemplaren spottas ut

för att flyga såsom duvor till vart hus.

Och det blad som du slår opp vid din frukostkaffekopp - 

ur dess svärta stiger världens hela brus.

H Blomberg:

: