Vårmorgon

Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!

 R Jändel:

Ur Lärkan

Se, hur järnvägståget ilar rasslande framåt, framåt!
Hur det pustar, hur det bolmar rök och gnistor på sin stråt!
Ingen vila, ingen vila! Iltågsfart och buller blott!
Ständig flämtning! Jämt som tiden går det undan brått, så brått!

Men följ med, du lilla lärka! Kretsa över vagnar snällt!
Lärka, du med dun på vingen, följ utöver skog och fält!
Var ej rädd för stenkolsröken, som i virvlar drar förbi,
frukta ej, du välljudsrika, visselpipans jämmerskri!

Ty det finnes dock stationer, någon gång står tåget still,
då, du ljuva sångarfågel, skall du slå en livlig drill!
Genom fönstren trötta huvud sträckas efter luft och ljus,
låt dem höra då, o fågel, dina milda toners sus!

- - -

Nu är slut med uppehållet, tåget åter brusar hän,
ångans draperier sväva mjuka över furuträn;
men följ med, du lilla lärka, och vid nästa vilstation
låt de resetrötta höra om igen din vackra ton!

C D af Wirsén: