Vinterafton

Stormen gnyr och skyn förbyter 

i ett upprört hav av snö; 

som ett vilddjur än han ryter, 

än han tycks i klagan dö; 

än på taket vilde sällen 

river i det gamla strå, 

än som vandrare i kvällen 

han vid fönstret klappar på. 

Hyddan vår är grå och murken, 

mången il har henne rist. 

Säg mig, gumma, tyst och purken, 

om du mål och tunga mist? 

Har dig stormens tjut förstummat, 

eller, gamla vän, har du, 

under det din spinnrock brummat, 

nickat in och slumrar nu? 

Hämta kannan, vårdarinna, 

du som vid min vagga satt! 

Drick av sorg och du skall finna, 

att det gör ditt hjärta glatt. 

Sjung om trasten, hur han stilla 

bortom havet leva fick; 

sjung om flickan, hur den lilla 

arla efter vatten gick! 

Stormen gnyr och skyn förbyter 

i ett upprört hav av snö; 

som ett vilddjur än han ryter, 

än han tycks i klagan dö; 

än på taket vilde sällen 

river i det gamla strå, 

än som vandrare i kvällen 

han vid fönstret klappar på.

A Pusjkin: