Gåvorna

Nu sjunker vinterdagen ned

mot dygnets svarta sida.

Den väg jag går blir mera bred

och hedarna mer vida.

Där brinner fjärran på min stig

en låga klar och gul.

Dit drar på nytt min längtan mig:

där väntar mig mor Jul.

Du moder Jul, vars ljusa fred

och vita gamla händer

oss kalla hem från skog och hed,

från gator och från gränder,

du var i skuldlös barndomstid

vår längtan hösten lång.

Du vinkar än med gåvor blid

och tända ljus och sång.

Så giv oss, goda moder, giv

i Kristusnattens vaka;

men gåvorna till tidsfördriv,

dem ha vi lärt försaka.

Giv glädje och giv hälsa den,

vars själ är sjuk av sorg.

Giv livets nödtorft var och en,

som går med bettlarkorg.

I högbänk led den syndens vän,

som skygg på tröskeln dröjer

och vilkens pannas veckning än

en bunden ångest röjer;

vars kind var midnatt brinner röd

i orätt lustas lek,

men som vid dagens första glöd

hans blygsel sminkar blek.

De, vilkas andedräkt är het

av lidelse och hunger -

för dem om ro och evighet

en sång du halvhögt sjunger.

Sänd den, i vilken avund värkt

ett stänk av fred, och ett

den slagne, vilkens hy är märkt

av grämelsernas bett.

Giv svar på gåtorna åt dem,

som fråga och som stirra.

Låt upp för en sekund ett hem

för alla dem, som irra.

Led den i snåren vilse gått,

och ljusning den beskär,

på vilken något sällsamt brott

i ensamheten tär.

Söv med en moders veka röst

all världens trötta själar.

Och trött är den, på vilkens bröst

bekymrens ödla krälar;

den, på vars hud var morgonväkt

en smärta dryper vax;

och tröttast den, som livet räckt

ett knippe tomma ax.

Men den är kort, den festminut,

som moder Jul oss sänder.

På heden ut, på stigen ut,

på gator ut och gränder!

Vår frist är all. Åt vem som vill

jag skänker bort den skatt

av gåvor, som jag drömt mig till

en stjärnklar Kristusnatt.

 
H Söderberg: