De ha ej lärt det minsta grand.
Tänk er nu blott en dam, som håller
"Blagonamjerennyj" i hand!
Så kommer turn till er, poeter!
Jag blottar edra hemligheter.
Hur är det med er granna vers,
som kostat er så svettig pers?
Ni skryter gudbevars beständigt
med edra ryska rim. Bekänn,
att nakna sanningen är den:
ni skriver ryska platt eländigt,
så att till slut man knappast vet
er rätta nationalitet.
Gud, låt mig ej förståndet tappa,
om jag blir nödd till en debatt
med gymnasister uti kappa
och akademici i hatt!
Som röda läppar utan löje
bereder ryskan mig ej nöje,
om språket rensat är från fel
och stilen alltför glatt och stel.
Snart kanske ock den tiden stundar,
då lärda damer med metrik
och omarbetad grammatik
oss lära sitta, gamla hundar.
Men jag — jag finner mig ej i
ett sådant nyhetsmakeri.
Det språk mig, rent ut sagt, behagar,
som är en smula inkorrekt,
och fast jag stundom mot dess lagar
försyndar mig, jag tillstår fräckt,
att inga kval mig därför tära.
Mig äro gallicismer kära
som ungdomstidens vilda smek,
som Bogdanovitj’ strängalek.
Men vare det nog sagt om detta!
Hur är det med min skönas brev?
Jag lovade, att vad hon skrev
till punkt och pricka översätta.
Men ack — Parny i våra dar
just icke mycken anklang har.
Ur Eugen Onegin (III:27-29)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar