med mig till fjärran länder bort.
Men ödet slet oss från varandra,
och så vi skildes inom kort.
Han plötsligt mistade sin fader,
och glupska kreditorers rader
likvid för gammalt ville ha
och togo, vad som fanns att ta.
Processa eller protestera
föll icke alls Onegin in,
och nöjd ändå med lotten sin,
han lät dem arvet dividera.
Kanske han ock beräkning byggt
på onkelns snara ändalykt.
Och ödet honom var bevåget:
han erhöll från förvaltarn brev,
att onkeln låg i själatåget
och som sin önskan föreskrev
att än en gång nevön få råka.
Onegin måste därför åka
med postskjuts genast till hans gods,
men var just inte glad till mods
vid tanken på martyrens gloria,
av sorg och vedermöda full,
men Herre Gud . . . för arvets skull . . .
(härmed begynte min historia).
Men när han äntligt målet hann,
han onkeln re’n på båren fann.
På gården tjänstefolket flängde
omkring, som övligt vid en slik
högtidlighet, och grannar trängde
sig fram för att beskåda lik.
Så blev det vigt åt mull av prästen,
och därpå vidtog själva festen.
Man åt och drack och efter gråt
högtidligt åter skildes åt.
Onegin, som ej av naturen
var van att spara, tog nu vård
om tjänstfolk, dammar, hus och gård
och kvarn och skog och kreaturen
och tyckte uppenbarligt om
den ställning, vari nu han kom.
Två hela dagar också räckte
för denna byidyll hans håg.
I lummig lund han törsten släckte
ur klara bäckens svala våg.
Men på det tredje dygnet redan
han åter greps av gamla ledan,
och fort han hunnit se sig mätt
på denna tröstlöst flacka slätt.
Fast här ej fanns palats och gränder,
ej kortspel, baler, vers och vin,
han ändå hängsjuk blev, och spleen,
den ryska sjukan, återvänder
med ens och hänger i ännu
som skuggan, som en svartsjuk fru.
Men jag är skapt för dessa ängar
och byidyllens svärmeri.
Där klinga renast lyrans strängar,
där skapar bäst min fantasi.
I veklig ro, som sinnet slöar,
jag irrar kring på öde sjöar,
ty far niente är min lag.
Varenda morgon väckes jag
till sommarnöjen, lika kära.
Jag läser föga, sover gott
och har minsann alls icke brått
att jaga efter flyktig ära.
Ja, livets bästa ögonblick
i sådan vrå jag njuta fick.
För lantlig ro jag alltid brunnit,
på blomdoft, sol och lättja rik,
och häri gudskelov jag funnit,
att jag Onegin ej är lik;
ty annars, fruktar jag, publiken
och den försmädliga kritiken,
som dissekerar min person,
lätt kunde få den falska tron,
att jag i hjälten otillbörligt
blott velat själv mig rita av
(härpå exempel Byron gav),
som vore det för skalder görligt
att blott besjunga natt och dag
sitt egenkära lilla jag.
Ett faktum är, som alltid står sig:
För kärlek vurmar var poet,
och jag har också — det förstår sig —
min lilla hjärtehemlighet.
Den eldade min sångaryra
och strängade min sångmös lyra,
då vid Salgir jag hopplöst kvad
om fjällens fångade najad
och obesvarad kärleks smärta.
Men nu för tiden ofta jag
har blivit spord i vänners lag:
"För vilken flammar nu ditt hjärta?
Vad heter hon den sköna, som
du nu behagar sjunga om?"
"Vem är det, för vars skull du diktar,
för vilken du så mången gång
ditt hjärtas bästa känslor biktar
och som dig lönar för din sång?" —
Ack, tron mig, mina kära vänner,
jag henne själv ej mera känner.
Blott för min fantasi hon står.
Men dubbelt lycklig den, som får
besjunga egen kärleks lycka
och svävande hän mot det blå
uti Petrarcas fotspår gå.
Ej några kval hans sinne trycka.
Väl har mig äran bringat tröst,
men dovt är hjärtat, stum dess röst.
Mig sånggudinnan sökte räcka,
när kärleken förgått, sin hand,
och åter fri, jag sökte väcka
med sången kallnat hjärtas brand.
Jag skriver, men det är med handen
allena, ty där fattas anden.
Ej kvinnofoten ens kan bli
besjungen i min poesi.
Förkolnad aska mer ej brinner,
och ögat fällt sin sista tår.
Men när av stormen varje spår
i själen småningom försvinner —
då färdigskrivs kanske en gång
de fem och tjugu årens sång.
Jag tänkte just på bokens titel
och på dess fria form och plan,
då jag fått färdigt ett kapitel
av denna märkliga roman.
När nu jag granskar hela stycket,
förvänt jag finner mångt och mycket,
men rätta något jag ej vill,
ty detta hör censuren till.
Och inte heller har jag hjärta
att neka pressens män ett grand.
Flyg därför hän till Nevas strand
att där stå upp i mystisk svärta
och bringa sedan därifrån
kritikens lovord eller hån!
Ur Eugen Onegin (I:51-60)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar