Småstaden snarkande sov.
Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.
Älven brusade dov.
Så tyst. Mina fotsteg ljödo
förskrämda mot våt trottoar.
Det var som i hela staden
jag ensam levande var.
Nu sova de lugnt och stilla
de gode borgersmän
och vända sig, trygga och stinna,
och snarka dessmera sen.
Nu drömma de ärbara fruar
och alla små orörda mör.
Blott jag kan inte sova.
Blott jag är utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar