är sydländsk vinters parodi.
En flyktig gäst på kalla jorden,
han spårlöst skymtar oss förbi.
I höstens tröga skymningstimmar
på fästet solen dåsigt glimmar.
Alltmera knappas dagen av,
och naken som en blottad grav
står skogen med de vissna bladen.
I dimmors slöja svepas fält,
och gässens kackel ljuder gällt
i luften, då den långa raden
flyr hädan. Ja, november gör
ej gladare ett trist humör.
Skymd bliver morgonsoln av töcken;
förstummats sorlet har på fält,
och fram på vägen från sin öken
en varg med hona drivs av svält.
När hästen vädrar dem, han gnäggar
av ångst, och inom fyra väggar
sig vandraren först säker tror.
I morgonstunden sina kor
ej herden för till betesvallar,
och ej i solig middagsstund
hans vallhorn lockar dem i rund.
En mö i torp sin visa trallar,
där sländan, förd av flitig hand,
belyses matt av tjärig brand.
Re’n rimfrost täcker marken vida
omkring och ut sitt silver strör
(att mina rim av frosten lida,
ej därför undran väcka bör!).
Mer glatt än ett parkettgolvs timmer
är isbelagda flodens skimmer,
och pilten käckt med skridskor på
skär isens jämna fält, det blå.
På röda tassar ankan skrider
mot stranden ner att bada sig
och travar fram på svekfull stig,
men halkar — pang, hur vingen svider!
De första flingorna av snön
som stjärnor falla ned på sjön.
Hur skall man lämpligast fördriva
på landet denna vintertid?
I längden kan man glad ej bliva
av denna tröstlöst stilla frid.
Att skala kring på stepp och stenar
på oskodd häst är ock, jag menar,
försåtligt, ty det hända kan,
att brunten halkar, även han.
Nej, tacka vet jag hemma sitta
och läsa — Pradt och Walter Scott?
För resten dricka, svärja smått
och uti kassaboken titta.
Om kvälln besök man kanske får,
och så den tröga vintern går.
Ur Eugen Onegin (IV:40-43)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar