den skall vara färsk och rar.
Smöret bredes som en kulle,
ej ens kanten lämnas kvar,
och när Lena, flink i stöket,
bakar skorporna i köket,
vill ju Måns få baka med
för att grundligt mjölas ned.
Vad en stackars bagargosse
sliter, det vet Månsen ej.
Mästarn ropar: Lata tosse,
degen jäser, upp med dej!
Ack, jag sov så gott i fällen,
och så måste jag till spjällen,
för att Måns, kantänka, nu
vill ha färskt bröd klockan sju.
O, man kan ihjäl sig svetta,
om man ej blir stekt i os;
ugnen spricker snart av hetta,
luften är som äppelmos.
Sömniga gesäller vingla,
knåda, kavla, trilla kringla,
vika skjortans ärmar opp,
gäspa — och få en sittopp.
Skada, när nu bullen ångar
färdig, fet och gul och rund,
att min näsa doften fångar,
så att jag blir mätt på stund.
Ack, om jag en snålmåns vore,
och min kniv i smöret fore,
då så vore jag till mod
som en prins i bagarbod!
Det är jag, som matar staden.
Tänk blott: vore icke jag,
var skall hela långa raden
få sig en bit bröd i dag?
Annat allt kan man förgäta,
men si, äta, äta, äta,
det vill stort folk, som de små.
Sådan karl är jag ändå!
Jag är högsta potentaten
här i världens hungersnöd.
Vad är livet utan maten?
Vad är maten utan bröd?
Bakar jag ej bröd för dagen,
får ju kungen knip i magen;
gräddar jag ej kakan snällt,
dör ju hjälten rakt av svält.
Bagarn, han styr hela tåget,
bagarn, han är klok och van.
Men... vad kryper där i tråget?
Ve, en mångbent torrakan!
Snålmåns, tag min tjänst! Här är den,
du skall få regera världen,
bara jag får, mätt som du,
sova lugn till klockan sju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar