av den beprisade, den lärda banan.
Ack, uppå rosor dansar icke den,
som svurit trohet under sanningsfanan.
Du trälat för din grad i långa år
och snubbor fått för varje gärd åt glädjen.
I, som nu vishet fått med gråa hår,
jag ber, till eder egen ungdom vädjen!
Du tog examen, och först då du fann,
hur arm du var, när du blev nämnd Magister.
Men trösta dig! Ty då först var du man,
när djupt du kände just ditt väsens brister.
Så blir du Docens: — gudbevars, hur stort!
Halvmyndig man i vetenskapens rike.
Men säg på samvete: vad har du gjort,
att ”kragen” gör dig till Professors like?
Professor! .... Ha! — Där är din längtans mål,
där är den guldö, som ur fjärran hägrar.
Med is i hjärtat och med mod av stål
du når det kanske, om ej lyckan vägrar.
Först strävar du i många, långa år,
och skuld och vetande med vart fördubblas.
Din ungdomsfröjd, din mannakraft förgår,
och hoppets fasthet börjar bli — en bubblas.
Och skulle du därunder bliva kär
och känna i ditt bröst en livsvarm gnista,
ur hjärtats djup med ens polypen skär:
så gott är först som sist all känsla mista.
Du blir en gammal ungkarl, du också,
av världen skådad med en axelryckning.
Man vet ej, att din trumpenhet ändå
är följden endast av ditt hjärtas styckning.
När så din levnadslust har torkat ut
som bergets fura, kysst till döds av Nordan,
då nalkas dock din segerstund till slut,
då når ditt livs förhoppning sin fullbordan.
Och varför har du stretat all din dar
i nöd och sorg? För några lumpna tusen? —
De ätas upp utav den släkt, som har
till levnadsmål att snoppa lärdomsljusen.
Då ligger kring din tinning årens snö,
och is kring hjärtat längese’n sig bäddat.
Det återstår dig blott att långsamt dö —
det är det enda hopp, som du har räddat.
Dock, ännu ett! — Du har dig gjort ett namn,
i minnets pantheon din bild skall lysa,
du dåre, i odödlighetens famn
en bland millioner får på nåder frysa.
Nej, se’n du pluggat med din nästas barn,
din fana trogen intill aftonväkten,
du males på förgänglighetens kvarn
till väg-grus själv för andra, nya släkten.
Då samlas dina vänner i ditt hus,
där ej en spik i väggen är din egen,
och säga högljutt, att du var ett ljus,
men fröjdas stilla, att du är ur vägen.
Och se’n man pratat smått om hem och släkt,
och du är riktigt genomprisad vorden,
med Rhenskt och Mosel och en bit konfekt
du stoppas sedan stilla ned i jorden.
Den enes död är ju den andres bröd:
det är den gamla lagen här i världen.
Se’n skall en annan börja lida nöd
och kämpa sig som du till himmelsfärden.
Men ett det finns, som icke skall förgå —
i tröstlöshetens hav en gudadroppe:
om du med redligt nit har kämpat — då
skall du stå lugn för Domaren däroppe.
Och bättre lön han då åt dig beskär,
om du har ärligt velat, vad du ville;
ty gåvan av ett redligt hjärta är
mer än all världens guld, all världens snille.
Och om också du här har offrat blott
en ringa skärv på mänsklighetens altar’,
den i sin mån skall främja sant och gott
uti Hans hand, som andens mynt förvaltar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar