vår hjälte, var melankolin,
hos oss en typisk lynnessjuka,
som något liknar engelsk spleen.
Visst var all lust från honom fjärran
att skjuta sig (pris vare Herran!),
men man kan dö på tusen sätt
och bli ett levande skelett.
Liksom Childe Harold, mörk och dyster
han strök på värdshus kring i frack,
men varken boston eller snack,
ej suck så öm, ej blick så yster
förmådde skingra hjältens kval
i tråkighetens jämmerdal.
Ur Eugen Onegin (I:28)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar