vi väntade, vi efterblivna.
I glans från bergets höjd du äntligt trädde ner
med lagens tavlor färdigskrivna.
Bland tälten fann du oss, en tanklös, lustig släkt,
i sus och dus, ett folk förvildat,
ursinnigt skrålande och dansande helt fräckt
kring gudar, dem vi själva bildat.
Oss plågade det ljus, som kring din tinning sken;
och du, av sorg och vrede slagen,
förbannade vår flock, den galna, färdig re’n
att krossa tavlorna med lagen.
Nej! Du var ej så barsk. Du gärna från din höjd
steg ned bland dalens skuggor blyga.
Du älskar åskans dån, men sitter också nöjd,
där bin bland röda rosor flyga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar