Konungen

Och konung Gustav Adolf
stod upp uti sin sal,
bröt av sin långa tystnad,
tog ljud och höll ett tal.
Åhörare för gången
han hade summa tre:
fältmarskalk Toll, grev Piper,
Carl Lagerbring, blott de.

Och konungen tog ordet
och talte allvarsam:
"Vår finska här, Gud bättre,
går bakläng's icke fram.
Det hopp, vi byggt på Klingspor,
tycks ej fullbordat bli,
och Sveaborg har fallit,
det stödet är förbi.

Vi trott allt i det längsta
på uppenbarelsen,
men ärkeängeln dröjer,
han har ej vist sig än.
Emellertid förspörjes
allt närmre krigets brak;
det är för oss som Konung
en högtbetänklig sak.

Och därför ha vi fattat
vårt Kungliga beslut,
en föresats allvarlig
vi ärnat föra ut;
vi låtit nämmeligen
oss bringa hit i dag
den skrud, vårt svenska lejon
vigt in vid Narva slag.

Kung Karl den tolvtes handskar
vi vilje lägga an;
det är i dubbel mening,
som Konung och som man.
Vi vilje kring oss gjorda
den store hjältens svärd
och slå som han med häpnad
en svag, försoffad värld.

Ni, Piper, skall oss hjälpa
hans ena handske på,
ni, Lagerbring, behandlar
hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder,
er ära gör er värd
att spänna kring vår medja
hans segerkrönta svärd."

Och konung Gustav Adolf,
högtidlig lik en gud,
stod snart för allas blickar
i Karl den tolvtes skrud.
Han var för stolt att tala
i denna stund, han teg,
han gick ett varv i salen
med jättelånga steg.

När detta varv han slutet,
var än en syn att se,
han räckte svärd och handskar
tillbaka åt de tre,
såg på dem med en uppsyn,
som ej för skämt var gjord,
och täcktes bryta tystnan
på nytt med dessa ord:

"Nu, Lagerbring, besörjer
ni strax till hären bud,
att vi i nåder klätt oss
i Karl den tolvtes skrud.
Fältmarskalk Toll, grev Piper,
er båda kallar jag
till vittnen av min handling
på denna stora dag."

Hurvida finska kriget
ett annat skick han gav
med denna stolta handling,
vet ej historien av;
men visst slog han med häpnad
sin värld där runtomkring,
den gamle Toll, grev Piper
och även Lagerbring. 

Johan Ludvig Runeberg: