hon njöt av sin romanlektyr.
Nu var hon riktigt i sitt esse,
ty dessa kärleksäventyr,
som kommo kinderna att glöda,
förmådde åter pånyttföda
Julies bedårande Wollmar,
Malek-Adhel och de Linard,
ung Werther — han som led så gruvligt! —
samt den berömde Grandison,
som vi ej kunnat somna från —
ja, allt var henne lika ljuvligt
och kärt, ty hon hos varje man
en likhet med Onegin fann.
Ur böcker riklig näring sög hon
för exalterad fantasi,
och mången sommarafton smög hon
med sin "Delphine", "Clarisse", "Julie"
allen till skogens djupa gömma
att där få svärma fritt och drömma,
ge upprörd känsla hejdlöst lopp,
själv rov för ängslan, mängd med hopp.
Den sorg, som andras bröst förtärde,
hon tog till förebild och skrev
i andanom ett kärleksbrev,
som utantill hon snart sig lärde,
till honom, som i minsta mån
dock ej var någon Grandison.
Poeter av den gamla tonen
helst sågo, som man nogsamt vet,
uti den handlande personen
ett mönster av fullkomlighet,
ty hjälten, vilken dukar under
för ondskans makt och lömska funder,
blev skildrad som en rik natur
med snillrik själ och skön figur.
I strävandet till idealen
den ädles hjärta slog av mod
och lust att offra liv och blod.
Och ständigt slöt det med moralen,
att blodigt straff är brottets lön,
men dygdens krona evigt skön.
Helt annat är nu mänskovärdet,
och god moral en sällsynt gäst,
ty brott och last — just sådant är det,
som man i konsten älskar mest.
Tack vare våra ädla britter,
var ungmö, som vill anses vitter,
ej svärmar för en ann lektyr
än den excentriska "Vampyr",
"Melmoth", bland hjältar ej den siste,
den underlige "Jean Sbogar",
"Juif errant" och vild "Korsar".
Ett hopplöst vemod Byron visste
att snillrikt dölja med en flik
av egoism och romantik.
Jag härmed velat säga bara,
att jag kanske på himlens bud
bör sluta upp poet att vara
och giva sångmön annan skrud.
Från Febi höga rymd min kosa
jag sänka vill till nykter prosa,
så att på hederligt maner
romanens slut sig lyckligt ter.
Ej vart mig av försynen givet
att skildra laster, skräck och brott;
min uppgift är helt enkelt blott
att återge familjelivet
på Rysslands jord i lantlig fred
och gamla goda tidens sed.
I minnet vill jag mig försätta
tillbaks till fädrens enkla dar.
Om barnens lek jag vill berätta
vid lind så åldrig, bäck så klar;
om kärlek, gäckad utan skoning,
om avsked, tårar och försoning,
så åter tvister, och till slut
med vigsel löses denna knut.
Med skaldens pensel jag förgyller
de minnesvärda ögonblick,
då vid den skönas fot jag fick
ge hjärtats känslor luft — idyller,
som voro mig så kära då,
men som jag nu har tröttnat på.
Ur Eugen Onegin (III:8-13)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar