jag svärmat för det täcka kön.
Dess dyrkan var min älsklingsvana,
dess leende min bästa lön.
Hur lätt det var för mig att brinna
för en bedårande herdinna,
i vilkens tjusande gestalt
jag ville sammanfatta allt,
som skönast kan vår levnad smycka!
Mig tycktes hennes kärlek då
det säkraste att bygga på,
en oåtkomlig, himmelsk lycka.
Att leva för och hos sin mö
och sen vid hennes fötter dö!
Men plötsligt kallnade mitt hjärta.
Jag darrade och tårar göt.
I harm, förtrytelse och smärta
med det förflutna tvärt jag bröt.
Ty hennes eldigt skarpa blickar,
småleenden och röst och nickar —
allt blev nu en förgiftad lek,
förställning, elakhet och svek.
Jag å min sida mig förklädde
också. Min gråt, mitt eget blod
jag girigt sög. Som marmorstod
för mig, Pygmalion, hon trädde —
en kall staty, ej ännu väckt
till liv av konstnärns andedräkt.
Jag borde kanske här berätta
om gamla kärleksäventyr:
Temida, Dafne och Lileta.
Ack, denna drömvärld från mig flyr.
En enda fanns dock bland dem alla,
som min en gång jag kunnat kalla.
Jag var förälskad... Hur och var?
Hur länge? Därpå ges ej svar.
Nu har för resten såret helnat.
Vad som har varit, har förgått,
och huvudsaken är nu blott,
att hjärtat längesen har stelnat.
För kärleken det nu är stängt
och djupt i gravens mörker sänkt.
Jag tillstår öppet, att man borde
—
vi män — så häpen icke bli,
för att vi oss till offer gjorde
för damernas koketteri.
Ju mer vår lidelse vi röja,
dess mer de sig däråt förnöja,
och oförlåtligt löjligt är
vårt passionerade begär.
Vi kräva kärleks lön. Vi vilja
ha gengäld för vårt hjärtas ve.
Det är detsamma som att be
en flyktig fjäril eller lilja
om äkta känsla, lika sann
som den, som i vårt hjärta brann. — — —
Ju mindre vi för kvinnan svärma,
dess snabbare bli hennes fjät
att sig till oss bedårat närma
och låta fånga sig i nät.
Förut betraktades som styrkan
i kärlek ett slags hjältedyrkan
av lastbarhet och självberöm,
då älskaren var falsk, men öm.
Men denna erotikens lära,
i handling omsatt, varit har
ett tidsfördriv i farfars dar
för gamla apor. Lovelace’s ära
är gammalmodig och ur bruk,
som röda klackar och peruk.
Att hyckla — tråkigt är i längden,
att jämt upprepa samma sak,
att endast gilla det, som mängden
behagar kalla vett och smak,
att ständigt samma fraser höra
och samma meningsbyten föra
om ämnen, vilkas riktighet
en trettonårig flicka vet.
Jag ur humöret genast faller,
när det i sällskap bliver tal
om någon familjär skandal,
och jag har ledsnat på allt skvaller
om brev, förlovningsringar, split,
om mödrars sorg och tanters nit.
Ur Eugen Onegin (IV:1-4,7-8)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar