sitt kalla och ängsliga lopp:
naturen på fältenas yta
har livat det gladaste hopp.
För mig bliver tiden dock lika:
min födelses stjärna är satt,
där molnen ej hinna bortvika,
som ombytt dess dag uti natt.
Vi räknar jag stunder och dagar
i väntan, att ödet en gång
med tidernas skiftande lagar
mig löser ur plågor och tvång?
Allt hinner båd vissna och knoppas
och blomma och vissna igen;
men glädjen, vars sommar jag hoppas,
syns fjärmare visa sig än.
Förgäves av fåglarnas kvitter
jag manas att stämma min röst:
en fläkt, i den skugga jag sitter,
ej hinner att svalka mitt bröst.
Vad båtar mitt ljuvliga läger,
som våren med blommor beströr,
när hjärtat den stillhet ej äger,
som nöjena smakliga gör?
H C Nordenflycht:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar