I sin knoppning dagen svällde:
själen spirningsstilla låg.
Ljuset växte, vällde
och i toner
yppigt blommade min håg.
Nu det tystnat. Alla känslor röda,
skimrande likt ängens blom,
tappat färgen, stirra hemska, döda,
i sin frostigt nakna fattigdom.
Skrämd och pinad sjunker anden
sakta i sin grav,
ser mitt liv mot randen
av det gråa intets hav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar