Paralleller

Några unga man i salen

sitta vid ett läckert bord.
Fast av nektar fylls pokalen,
fröjd i hjärtat ej är spord.

Gäspande, om gårdagsbalen
matt och duvet tala de.
Piggas upp utav skandalen
flyktigt blott — man är ”blasé.”

Pojkarna ur smedens koja —
barn av arbete och nöd —
nedanför på gården stoja,
kinden blossar varm och röd.

Gott humör och nötta klackar,
trasig jacka, muntert skratt.
Redan över berg och backar
ha de sprungit, fritt och glatt.

Ljusgul, varm potatis vänder
en i handen: ”Ack, så rart!’’
Bitet friskt av vita tänder
svarta brödet minskas snart.

Friska källans klara droppar
morgondrycken åt dem ger.
Pang! Champagnekorken hoppar
genom fönstret till dem ner.

Glädjens sylfer - fina, lätta,
från det läckra bordet fly,
och bland gossarna sig sätta,
där var fröjd är frisk och ny.

Trumpna, källarsalens gäster
klandra värdens fågelstek;
tala långt om gommens fester,
och hur spelets lycka svek.

Tidningsbladet trögt man vänder,
Överser vår hela värld. —
Barnen lägga nya bränder
raskt på faderns mörka härd.

Barnen hopknäppt sina händer,
deras måltid slutad är.
Tacksam blicken då sig vänder
till den Gud, som allt beskär.

Herrarne ha tänt cigarren,
slutat festen med en ed,
”drivit” litet grand med narren
och lorgnetten satt på sned.

Nu de gå: — ”Ur vägen ungar!
Här är unga Sveriges hopp!"
Gån, I arma kortspelskungar!
Landets hopp står där i knopp!

Dessa barn, som där sig sola,
äro landets sanna hopp;
och i fattigdomens skola
härdade de växa opp.

Folkets kärlek, det är roten,
rätt och sanning plantan när;
och trotts skrytet, härden, hoten,
framtidsblommor landet bär!

T Knös: