Aprilnarri

Kom, glada gosse, hör vad jag dig svär

för min tro skull:
jag håller dig så innerligen kär,
ja, för ro skull.
Jag håller dig så rar,
som om du aldrig var.
När jag blir sexti år, så ska vi bli ett par,
ja, för ro skull,
för tro skull.

Jag är den klara sjö, som speglar dig
uti vågen,
och allt till nästa fläkt så är du mig
uti hågen.
Och tror du inte sen
jag älskar dig allen,
så rår jag inte för att sjön ej är av sten,
uti hågen,
i vågen.

Min vän han är en ros av snö så grann
uppå rutan.
Bäst som vi båda kyssa ömt varann,
är jag utan.
Ty den som jag vill väl,
den kysser jag ihjäl,
och vill han inte det, så tror jag det är skäl
jag är utan
på rutan.

Kom, glada gosse, lägg en snara ut
emot vinden,
och fånga månens sken vid vägens slut
bakom grinden.
Och när du fångat då
en stråle eller två,
så knyt dem kring min hals, och då skall du mig få
bakom grinden,
i vinden.

Z Topelius: