Ett safir-hav, blandat med karbunkel

 

Ett safir-hav, blandat med karbunkel,

svallar isbemängt vid polens dunkel,
sjungande sin enahanda sång.
Och små barn med fjällig fiskstjärt plaska
i dess vågor, sugande på flaska.
Deras kalla ro är evigt lång.
Sådan kyla, mia cara,
blir vår säkra död och grav.
Låt oss fara, låt oss fara
till ett varmt och lyckligt hav.

Ett smaragd-hav, blandat med kristaller,
reser sig i trots mot himlen, faller,
tornar åter skyhögt upp sitt skum.
Havsens vilda folk till dans sig para.
Vrålande de vreda vindar fara
genom rymdens ödsligt dunkla rum.
Cara mia, oh marchesa,
detta hav är ej för oss,
där de vilda vågor fräsa
och de vreda vindar slåss.

Ett opal-hav, mängt med silvertyger,
sakta snyftande och smeksamt smyger
kring en övärld, leende och ljus.
Här är soligt, här är gott att stanna,
stora fåglar, präktiga och granna,
sjunga smäktande vid palmers sus.
Cara mia, lilla duva,
stanna här hos mig och njut
sälla, lyckliga och ljuva
solskensdagar utan slut!

H Löwenhielm: