Ur Korsen

Det kors, som böjde dig mot vägens sand,

skall högt mot stjärnor lyfta spikad hand,
din blick, som ångestsvett och blod gjort skum,
se in i hjärtats mest fördolda rum.

När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd, som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.

I själens mörka natt får korset sken,
och du, som mognar där på smärtans gren,
hör alla hjärtan ropa utan ord:
Kom, nya himlar, kom, o nya jord!