Första skutan

Skjut och dundra, du, röda kastell,
in seglar den första skutan!
Vid rodret, bakom kajutan,
står skepparn, röd som marssol om kväll.

Han skiner och ler. Nu är det vår —
det skimrar i vita, ulliga skyar,
och livet vaknar i röda byar,
när lärkan i skyn reveljen slår.

Där ute smälter isen vid strand,
och fjärdarnas sång mot stenarna klingar,
och lyftande bruna sjöfågelsvingar
komma susande in från havets rand.

Det är vår där ute på glimmande hav,
som silver isflak i solen blänka,
och gröna sjöarna kring dem stänka,
tills de spårlöst sjunka och gå i kvav.

Den första skutan, som seglar in —
det är våren själv, som vid rodret sitter,
och över skuldrornas bländvita skinn
faller ett regn av solskensglitter.

Det är våren, blåögd och blond och yr
och med nacken trotsigt tillbakakastad,
som in med rosenröd vimpel styr,
och med sång och solsken är skutan lastad.

Se, hela riggen av fåglar är full,
och däcket av blomsnö står översållat,
och relingen lyser av vivors gull —
det är vårens drakskepp, förtrollat.

Ge fyr, kanonjärl Och kunglig salut!
Den fagraste drottning nalkas,
och i hennes kölvatten nästa minut
nymfer och fjärilar skalkas.

Och när hon på Logårdstrappan har satt
sin fot, den högvristade, fina,
så kasta i luften din nötta hatt:
vivat vårens Regina!

D Fallström: