Välkommen åter från de döda

Välkommen åter från de döda,

fridsfurste, hjälte, evig far,

som ormens huvud krossat har!

Nog sågs din kropp i striden blöda,

ditt hjärta brast, din mun vart kall,

av sorg vi knappt ett ord förmådde,

men som en Simson du dock rådde

och segrade uti ditt fall!

Tillåt en syndig mänskotunga

lovoffer för din ögon bär´,

fast en blott stoft och aska är:

hon häpnar själv att våga sjunga

om all den nåd ditt hjärta hyst.

Men segerherrar ej misstycka,

att ringa folk dem önska lycka,

fast orden ej mot ämnet lyst.

En bister natt kring jorden sträcktes

av himlens straff och hotand´ lag:

hämnd, vrede, blixt och dunderslag

i gräslig´ syndamoln uppväcktes.

Vårt arma släkte för sig såg

en avgrund av de största plågor,

en sjö som brann av svavellågor,

och hela själen fängslad låg.

Min Gud! vad var här för en jämmer!
Så häftigt Skaparns vrede brann,

att ingen hjälpa kund´ varann,

en nöd som än vårt samvet klämmer.

Här kräla tusen mänskoliv,

som ingen nådens gryning sågo,

missgärningsmän, som dömda lågo

i band, i blod, i agg och kiv.

Av nöden kan om hjälpen slutas,

ju högre fara, större nåd:

o! allra högsta vishetsråd,

för dig vart hjärta bör utgjutas

i evig vördnad till ditt lov.

Vem kunde trott, för slika själar,

så genomonda syndaträlar,

du öppna vill ditt gudahov?

Allt mörkret svann, och stormen lugna´,

båd´ blixt och dunder stannad´ av;

nu åter himlen strålar gav,

som hela världen kunde hugna:

och livets sol, det största ljus,

som evigheten kunde hysa,

begynte nu så härligt lysa

kring hela världen i vart hus.

Men läser om den skapta solen,

som fyra gånger säges skett,

att den i havets botten sett,

så denna sol från nådepolen

bestrålat har vårt låga grus;

ack! att jag kund´ det rätt beskriva

och Herren själv mig täcktes giva

en stråle av sitt gudomsljus!

Då får jag se, vad härlig gryning

med denna solen först uppgått,

så snart de usla syndar´s brott

had´ undergått den högstes syning,

att döden dö i liv förbyts;

si! kvinnans säd skall ormen krossa;

förgäves då måst avgrund trotsa,

se´n jord och himmel sammanknyts.

Här gavs de första nådestrålar

på Evangelii himlavalv,

så hela mörkrets rike skalv;

här grundades de tyngsta pålar

för allt vad sällhet nämnas vill,

här kommer själv den vrede Guden,

fast han ej därom vart ombuden,

och bjuder först förlikning till!

Se´n här vår sol så kär och milder

vid pass i fyra tusen år

de allra ljuvsta klarhetsspår,

fast under dunkla skuggors bilder,

av offringar och profeti, 

på längre håll bak molnen sedder,

han gjorde dock mång´ själ beredder,

att av dess värma muntrad bli.

Hur längtad´ man dock denna tiden

att töcknen måtte skingras snart,

och solen själv få lysa klart:

hur önskades att himlafriden

med fridens furste nalkas skull´!

Ack! att dock himlen måtte rämna

och oss den dyra skatten lämna,

som gör vår själ så glädjefull.

Så ropades av helga männer,

så suckade de trogna bröst

av längtan efter Sions tröst,

men han, som allting ser och känner,

såg ut den stund i sitt behag,

då världens middag skull´ frambryta,

och solen uti glans förbyta

så lång och mulen förmiddag.

Han stiger ända ned till jorden,

omgiven med en mänskohamn,

och Jesus var dess rätta namn.

Här dukas nu de rika borden

för alla släkter, folk och land

av fröjd, av frid, av nåd och hyllest:

här kommer han, som gör tillfyllest

och lösa vill från mörkrets band.

Du store Gud! hur kan du vara

så nådig mot ett kreatur,

att kläda uti dess natur

din egen Son? Vad sku´ vi svara?

Vår tanke snärjs i häpnads garn:

vi himlakungens ankomst höra,

vi gå att vår uppvaktning göra,

men finna blott ett fattigt barn.

I änglar, som hans ankomst båden,

I Herrens stora sändebud!

Hur nöjt uppstämmen I ert ljud

och jordens frid med glädje skåden!

Ack! kunde vi er lika bli!

Att inför själva Gudasätet

få vörda detta majestätet

för all den nåd han låtit si!

Med undramd´ sommem vi nu följa

vår lilla sol, som här uppgår;

i halvt och tre och trettio år

förnedringsmolnen honom hölja:

han jagas, smädas, frestas, flyr,

hans egna honom ej anamma,

men hjälten är likväl densamma

och lika vänlig, kär och dyr.

Nog vet han ont med gott belöna,

ett obegripligt ädelmod!

För dem av ångst han svettas blod,

som honom se´n med törnen kröna.

Så plågad i varenda lem,

av avgrundsvilddjur han där lämnas:

han hade rätt, han kunde hämnas,

och likväl beder han för dem.

Kom, lustars träl! och se hur blodig,

hur sargad, matt och plågad här

din Frälsare för din skull är,

som i vällusta går så frodig

och uti högmod nöje fått.

Betrakta här vad du bort lida,

och när du ser din Jesus kvida,

så tänk på dina egna brott.

O! dyre Herre, mänskors heder,

du Faderns ängel! barnens tröst!

Månn´ du dig själver återlöst,

då du, utsträckt i alla leder,

måst´ darra under Gudahämnd?

Behövde du så sträng försoning?

Nej, blott till världenes förskoning

står du i denna våndan klämd.

Så se nu äntligt sista slutet!

Mot afton går ju solen ned.

Vår käre stridsman, som så led,

att blodet kring hans anlet´ flutit,

han skyndar nu från världen ut.

Hans själ uppgavs, hans huvud böjdes,

och av det enda han förnöjdes,

att allting nått ett lyckligt slut.

De sista ord, dem Herren talte,

var med hans stora Himlafar,

hos vilken han sin tillflykt tar

och i dess hans din själ befallte.

Så gick den sälla anden bort:

så mild och nöjder han avsomnat,

ty allting var nu väl fullkomnat,

och segern följde innan kort.

Men hör vad skräck i all naturen!

Här rämna klippor, jorden skalv,

och solen dunklats på sitt valv,

när Skapar´n dog för kreaturen.

Begravna lik ur graven gå,

då levand´ mänskor icke röras!

Ack, att vi kund´ till livet föras

och någon samvetsbävning få!

Då skulle vi med dubbel fägnad

se livets sol igen gå opp

att styrka alla trognas hopp;

då kund´ hans vinst bli oss tillägnad,

som vår förlust hans egen var.

Så blodröd denna sol gick neder,

så härligt åter han utbreder

förnyat sken om tvenne dar.

Välsignad´ stund, då han uppväcktes

av egen kraft och livet fick!

Han genast ned till helvet´ gick,

så hela mörkrets här förskräcktes,

med segertecknet i sin hand.

Han på den slagna ormen trådde

och deras otro strängt för´brådde,

som bodde i dess svarta land.

Se´n stod han upp, helt uppenbarad

för hela världens öppna syn:

som solen strålande i skyn

kom han helt härlig och förklarad.

O! alltför lycklig´ morgonstund!

Kom, sviktand´ hopp, att här få styrka,

nu kan du på din sällhet yrka,

se´n Frälsarn lagt så säker grund.

Si! Lejonet av Juda vinner,

trots dödens udd och helvet´s skott.

Nu har det sådant byte fått,

som alla världars prakt ej hinner:

var enda dyra mänskosjäl

som ulven från sin ägar´ rövat,

men fåfängt nu sin styrka prövat,

ty hjälten var Immanuel.

Upp, tungospel, upp, ärestoder,

upp, fröjdeskott från hjärtats skans!

I mänskor, fläten segerkrans

åt en så nådig vän och broder!

Lägg skrymtan bort, här blir en dag,

då han allt folk för domen ställer,

där intet jäv och konstgrepp gäller,

men allting skiljes efter lag.

A C Rutström: