På Abraham Rydberg

Stockholms redd är som en spegel
sista dagen i april.
Båtar små med vita segel
invid slussen lägga till.

Solen ler och brustna skyar
spegla sig i Mälarvåg.
Inga flera hagelbyar
lantmannen gör mörk i håg.

Och på redden färdig riggad
ligger det en stolt fregatt.
Varje segel är uppjiggat,
varje rå i fyrkant satt.

Blanka äro skeppets stänger,
blank är mässingen också.
Flaggan, som från gaffeln hänger,
den är gul och himmelsblå.

Och vid skeppets sida gungar
roddarbåten så galant,
full med glada Stockholmsungar,
som vill´ upp i rigg och vant.

Invid fallrepstrappan blänker
nätta jiggen, vit som snö.
Och i den skeppsgossen tänker
på sin färd på klarblå sjö.

Gossarne i jiggen voro
Uhr och Sabelfält och Öhrn,
unga Cronstedt, dito Uggla,
och jag själv, som satt i för’n.

En matros vid byssan blossar
“Gefle vapen” — tidsfördriv.
Lyss, nu blåses fallrep, gossar —
nu på däcket blir det liv.

Kapten Silfversparre träder
ned ifrån kommandobron.
Uniformen, vad den kläder
denna buss av skrot och korn!

Ned för skurad fallrepstrappa
går han i ett glatt humör
i sin långa vida kappa —
varje sjögast gör honnör.

Hämta skall han goda kungen,
Sveriges kära, gamla kung,
skalden, ärad och besjungen,
älskad utav gammal, ung.

Vilken brådska på fregatten,
vilken högtidsdag, vad ståt!
Än jag ser på solkysst vatten
invid Rydberg båt på båt.

- - -

Vid Räntmästartrappan man står i kö
och väntar på Rydbergs båt.
Där kommer den; glänsande vit som snö
så fort den skjuter framåt.
Vad spänning i leden — nu bär det löst —
man hurrar med röst så stark,
ty ned ifrån slottet så anspråkslöst
kommer Sveriges gamle monark.

Han kommer till kajen så rak i rygg,
han hälsar på folket nu.
Han blickar omkring sig så glad, så trygg,
som vore det jag, ja, du.
Han älskar sitt folk, det ger honom fröjd
att se det på detta vis,
och därför går han bland massan så nöjd,
förutan hemlig polis.

Blott svenskarnas konung kan gå så där,
förutan vakt eller svit.
Men trohet bor inom svenska skär,
ej sveket törs smyga dit.
Ty folket däruppe i höga nord
är nu, som i forna dar,
sin konung trogen, och på denna jord
dess like ej skådats har.

Han viftar till skaran, och går burdus
i jullen, man gör honnör;
och böljorna glittra i solens ljus,
i fjärran snart sorlet dör. —
Nu blåses det fallrep på Rydbergs däck;
vad brådska hos gammal, ung!
Och Silfversparre, kaptenen så käck,
välkomnar sin kära kung.

På Rydberg han träder med sådan lust,
som vore han yngling än,
som skulle han ut och hava en dust
på havet bland sina män.
Nu mönstring på skolskeppet hålles snart,
han kommer med lätta fjät —
då dånar från hundrade munnar klart
ett: “leve Hans Majestät!”

Och gossarna stå på sin post ombord,
hur varmt deras hjärtan slå.
De vänta på kungens kommandoord;
lyss: — “äntra upp och beslå!”
han ropar, och genast i rigg och vant
de äntra, ty allt är klart,
till rån, som brassad är i fyrkant,
där seglet beslås med fart.

Och konungens öga så vänligt log,
och blicken var full av ljus.
Så stolt och så lycklig, förstår du nog,
blev gossen i sjömansblus.
Och minnet om detta besök ombord
på Rydberg ej glömmer han,
och kungens allvarliga avskedsord
han minnes ännu, som man.

F A Bloom: