Du tror att lastens makt hos mig all dygd förjagar,
att i min yras brand jag ej av sansning vet:
du på min ålders dårskap klagar;
känn ock min ålders flyktighet!
När själen, tjust och döv, blott lyder nöjets lagar,
när känslan i sitt väl förnuft och tankar dränkt,
naturen, till vår hjälp, åt ungdoms galna dagar
ej fåfängt flyktigheten skänkt.
Hon tror med kärleks band sitt nöjes kransar knyta,
men oron följer hennes spår:
och, ledsen vid sin fröjd, hon blott av lust att byta,
i Dygdens flydda famn med lika iver går.
Dess storm, vars vilda yra svallar,
och bjuder Dygd, Förnuft och Snillets styrka trots,
är den, som själv oss återkallar,
i lugnet av den hamn, var ur han kastat oss.
Hon sina nöjen blint bereder,
och lika blint till dem en avsmak bär:
ack tackom Himlen än, som gett åt vårt begär
en svaghet, som till Dygden leder,
när styrkan oss ej lämnad är:
som, sen han sårat sig, kan själv sin skada hela,
och oss till frihet för, då han sig fängslig ger.
När tjusta sinnen blindvis spela,
vem är som någon stund sig ej förvillad ser?
Men det ju lika är, blott hjärtat upphör fela,
om det av föresats ell’ blott av ledsnad sker.
O Bergklint:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar