Du tysta natt, du ljuva dvala,
då knappt ett enda liv mig rör,då jag kan med mig själv få tala
och ingen därav missbruk gör!
Den matta måne då utbreder
sin täckhet på det höga blå
och genom blomstrad skog mig leder
de vägar, som till hovs ej gå.
Långt från allt brak av jordens makter
jag slipper höra tungans mord;
av källors sorl och fåglars takter
jag får så milda vänskapsord.
Vad kan i sådant nöje fela?
Dock jo! Jag kommer ett ihåg:
ack, om jag fick det med mig dela
och min herdinna hos mig såg!
O v Dalin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar