så är min otros jämmer all.
Min fröjd och tanke är nu denna,
att satan haver fått sitt fall.
Jag är i Lammets död och blod,
nog salig, helig, ren och god.
Om jag min syn på synden sänkte,
som sänktes ned i Jesu grav,
varpå ej Fadern mera tänkte,
sen blodet rann, det kärlekshav,
så vore Gud förgäves död,
och all hans kärleks överflöd.
Jag finge då i otro dväljas
som trälarna i Tyro sold.
till Jesu skymf och sveda kväljas
i mörksens band och satans våld.
Nej, Lammet står mig bättre an,
min högsta skatt och äkta man!
Om jag till liv är skapad vorden,
om jag är riktigt återlöst,
om jag får ta min Gud på orden,
om Anden över mig är öst,
så står förbundet fast som Gud,
han är min man och jag hans brud.
Jag nekar ej att jag har brutit
förbundet och förstört min del;
jag länge nog hans nåd förskjutit
och gjort vart ögonblick ett fel;
men är hon stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod!
Si, därav räknar jag min lycka,
att Jesus är till grunden lagd.
Skall någonting mitt hjära trycka,
ell´ jag för lagen gå försagd,
när jag är Herrans ögonsten,
för Jesu blod som himlen ren?
Att stå i gråt och tandagnisslan,
att gå bestört i mindre grad,
att plågas under samvetsgisslan
och svettas hårt i ångerbad -
det är en smitta i dens mod
som ej värderar Jesu blod.
Min själ mot Jesu vilja mörda,
det vore ju ett fasligt råd;
Guds helga blod och död vanvörda,
det är det största överdåd;
bli skulden till sin egen död,
som frälst, var har man det av nöd?
Skall jag mot nådavalet sträva?
I otro jäva Guds beslut,
vid nådastolen stå och bäva
till satans nöje en minut?
Går jag mot Jesu död och blod
med hjärta kallt och avigt mod?
Min själ då gånge evigt illa,
i tusen fantasier strödd.
Att Jesu blod och mitt förspilla,
jag vore hellre aldrig född.
Bevare Gud mig därifrån!
Till räddning är då ingen vån.
Nej, vara köpt vill mer betyda,
lov ske Guds Lamm, vår vän så visst,
som nakna själen velat pryda
med helga dräkten, som hon mist:
nu är det gjort, nu står som står,
och Herren Gud är Fader vår.
Låt därför hällebergen fasa,
låt jord och himmel gå i grund,
låt mörksens rike därvid rasa;
kom, när hon vill, min sista stund!
Jag blir därvid i ljuvt och lett,
att jag och Jesus äro ett.
Ty är jag nöjd i själ och sinne:
min Jesus mer än Adam är.
Guds Ande vittnar ock därinne
och friar mig från allt besvär.
Jag gör som Luther skrev till mig:
Var man må nu väl glädja sig!
Bort därför, satan, synden, döden!
Jag ler åt allt ert tyranni.
Ligg där du själv i avgrundsglöden,
jag är i Jesus vorden fri
och vilar nöjd uti hans famn:
stryk dädan, om du kan, mitt namn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar